---

Bokmässan är över för den här gången, för min del redan igår. Jag var där fredag-lördag i år och även om det har varit kul på alla sätt, kände jag att det räckte bra. På lördagen eftermiddag var jag väldigt trött på trängsel, att bli runtknuffad av 20 år äldre kulturtanter som skulle ha de bästa platserna (ja, hände flera gånger!) och överprisad mat.

Och då tycker jag ändå att jag blivit något av ett mässproffs på att hantera folkmängderna på lördagen: hålla sig på övervåningen, ha med dricka och snacks, transportera sig via korridorerna och inte via mässgolvet, ta pauser i lugnare delar av byggnaden (sådana finns om man vet var man ska leta)..



Många bokbloggare har vittnat om att mässan var lite ljum i år utan egentliga dragplåster. Jag vet inte hur det var med betalseminarierna, för jag bevistade inga, men jag var inte på någonting i år som gav mig samma omvälvande känslor som när jag t.ex såg Ingrid Betancourt eller Caitlin Moran.

Jag hade velat se Ian McEwan och Mhari MacFarlaine, men de intervjuades torsdag/söndag, så det missade jag. Dock gick jag som planerat på ett par programpunkter med Alex och Sigge förstås. De hade mässans mest påkostade monter i två våningar hos nya förlaget Bookmark och var otroligt uppvaktade med urlånga köer till signeringar, endast hotade i popularitet av Hanna & Amanda. Även jag kom hem med signerade ex av Tid. Herrar Eklund/Schulman är ju förvisso proffsiga och underhållande, men känslan är ändå att det blir slagsida åt kommersiellt mediajippo än emotionellt berörande. Med det sagt ser jag ändå fram emot att plöja Tid. Förhandstipsen från östra grannlandet (Bokbabbel) är att den är bra!





En av nyheterna i år var en hel scen ägnad åt deckare: Crime Scene (mycket fyndigt :)). Där hängde jag en hel del under framförallt lördagen och måste nog säga att mest behållning fick jag av diskussionen om landsbygdsdeckare, där det till och med finns forskning i ämnet!



Annars tyckte jag nog att debatten om bibliotekens roll och utmaningar mellan Jenny Lindh och Horace Engdahl på DN-scenen var underhållande. Jenny Lindh är alltid rolig och föreslog bland annat marimekko-mönstrade skottvästar med syftning på den senaste rapporten om stök och oroligheter på biblioteken.


Maten då? Jo, god och i riklig mängd. Klassisk räkmacka på Heaven 23 (ett måste), bokbloggarmiddag på fredagkvällen på Incontro med en fabulöst trevlig italiensk buffé. Tyvärr var bordet avlångt och ingen rotation skedde, så det blev lite pratat med de som satt i andra änden. Jag sa i allaf fall hej till "Piratdrottningen" Awilda för första gången i verkliga livet.

Hotellfrukosten var en dröm av gott bröd, frukt, smoothies och kaffe, där större delen av utbudet var ekologiskt. Tror jag satt och åt i en timme... Finns få måltider jag prisar lika högt.

---

Så är jag på väg till slut, uppstigning i arla morgonstund (läs becksvart mörker), på tåg mot Göteborg med avgång 05:20, där förväntningarna nu börjar ta överhanden över tröttheten.

Som vanligt är programmet digert, de sociala eventen många och jag har planerade middagar både fredag och lördag kväll att se fram emot. Och hotellfrukost såklart! Bokmässeschemat innehåller traditionsenligt minst två krockar varje timme och kloning har föreslagits från många bokbloggarhåll.

Personligen planerar jag efter några år på mässan alltid så att det finns många saker att välja på hela tiden. Man vet aldrig var man befinner sig i mässhallen och vad som ligger närmast till hands, vem man stöter på och tar en spontanfika med, vilken monter man blir fast i och handlar (eller jag vet att jag kommer fastna i English Book Shop iofs..). Det är en del av tjusningen att oväntade saker inträffar och att jag tillåter mig själv att glida med.

Några programpunkter är dock ett måste: signering Alex o Sigges nya bok Tid samt Fredagspodden med Hanna och Amanda, som ligger på lördagen. Därutöver: laissez le bon livres rouler!

---

---

Vi lever i krigstider. Inte av världsomfattande mått, men situationen i t.ex. Syrien, som drivit miljoner människor på flykt, påverkar ändå stora delar av norra Afrika och Europa. I detta sammanhang läser jag Slaughterhouse 5/Slakthus 5 av Kurt Vonnegut. Det är vad som brukar kallas en modern klassiker. Den brukar också beskrivas som en antikrigsroman. Den är hyllad av i princip alla. Min fellow ex bookblogger still nerd Mind the book älskar den och har gjort minst ett halsband som är inspirerat av boken (Everything was beautiful but nothing hurt). Låt mig säga så här: förväntningarna var höga.




Huruvida Billy faktiskt kan resa i tiden och blir bortförd av rymdvarelser - eller om han lider av grava, post-traumatiska vanföreställningar efter kriget - det får vi inte veta. Även om det ligger nära till hands att tro att det sistnämnda är fallet läggs ingen värdering i det. Det är betecknande för Slaughterhouse 5 att Vonnegut låter alla hemskheter och trauman passera genom ett distanserat betraktande, som emellanåt tangerar på gränsen till det komiska. Som det att varje gång ett dödsfall omnämns följer ett avdramatiserande: "so it goes", (så kan det gå) och sedan ordas det inte mer om det.

Det är detta som många menar är storheten med romanen; den absurda laissez-faire-mentaliteten till grymheterna, den osentimentala tonen, vars distanserande av döden i själva verket förstärker tragiken och i visar på meningslösheten med krig. Jag förstår åtminstone intellektuellt sett att det är det här jag förväntas uppleva, men ändå måste bekännelsen fram: jag känner det inte.

Delvis tror jag det har att göra med att mina förväntningar. Jag visste inte mycket om boken, mer än att den utspelar sig under andra världskriget och är omtalad. Jag hade nog väntat mig något storslaget, något gripande, sorgligt. I stället får jag en historia, nästintill en saga, besynnerlig och förvirrande, full av slapstick-liknande situationer, som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jag tycker den är svår att ta till sig, jag förstår den inte. Förmodligen missar jag någonting som "alla" andra ser: tittar man t.ex. på Goodreads har den 4.03 i genomsnittsbetyg.

Personligen tycker jag att de första tjugo "normala" sidorna är bäst, när boken i boken ännu inte börjat och författaren berättar om hur han kämpar för att formulera sina upplevelser i Dresden. Men det är bara jag. So it goes.

---

---