Kommer ni ihåg Sherlockpusslet? Så här såg det ut när det var klart! Jag hade trott att novellen som hörde till, The speckled band, skulle vara modifierad på något sätt för att läsaren med hjälp av det färdiga pusslets ledtrådar skulle lista ut gåtans lösning.

Men novellen kom i originalformat och pusslet visade snarare bara ett antal av de observationer som Sherlock gör. Oavsett så hade jag en månads nöje med att lägga pusslet och Minipondarna har fått sitt livs första Sherlocknovell högläst!

---

Catherine, hyllad dokumentärfilmare, lyckligt gift med Robert, mamma till Nick som precis flyttat hemifrån. Ett till synes perfekt liv, som börjar krackelera i det ögonblick Catherine lyfter upp en deckare som kommit hennes väg, The perfect stranger.

Efter bara några kapitel inser hon boken handlar om henne, om en episod för 20 år sedan då hennes son nästan dog och hon själv var med om en händelse som hon aldrig yppat ett ord om för en enda människa. Likväl läser hon om den nu och hon får panik och förstår inte hur eller vem eller varför. När hon börjar göra efterforskningar om författaren hamnar hon i en återvändsgränd.

Samtidigt dyker fler böcker upp i hennes närmaste krets; hos hennes son, på hennes jobb och det är bara en tidsfråga innan Catherines mörkaste hemligheter ska avslöjas.

Titeln - Disclaimer - syftar på den text som alltid står i början av romaner "Alla eventuella likheter med nu levande eller döda personer är en ren tillfällighet". Det ironiska är att i "The perfect stranger" finns det en disclaimer, men i Disclaimer finns det ingen! Det hade varit ganska meta.

Hursomhelst, på framsidan av mitt pocketex står det "An addictive novel with shades of Gone Girl". Det är precis så jag skulle sammanfatta innehållet. Gone Girl är en spännande, men oroande roman av Gillian Flynn med en negativ spiral som obönhörligt styr mot botten. Så är det också här och jag som läsare slits mellan att vilja och inte vilja läsa vidare, då boken gör mig obehaglig till mods. Framförallt på grund av hur Catherines liv faller sönder och samman under det att hon är helt maktlös att göra något åt det; det är otäckt och stressande hur få och tunna livlinor som håller oss mellan civilisation och avgrund.

Precis som med Gone Girl är det anledningen till att jag inte ger Disclaimer full pott. Egentligen kanske det är just därför jag borde det; det är få böcker som genererar sådanan här fysiska reaktioner, men min sammanfattning blir ändå absolut läsvärd, men inte helt lättsmält.

---

Somewhere only we know av Erin Lawless handlar om den ryska Nadia, som är så gott som Londonbo; hon har bott där större delen av sitt liv, hon har sina bästa vänner där, MEN hon har inget permanent visum och en dag så kommer immigrationsmyndigheterna ikapp henne och hon riskerar att deporteras, om hon inte lägger fram ett trovärdigt case för sitt permanenta uppehållstillstånd.


Den som initialt behandlar hennes ansökan är Alex, en medelmåttig kontorsslav som gör sitt jobb på rutin, men när han ser Nadias ansökan är det något som tilltalar honom och han skickar den vidare ett steg genom de byråkratiska labyrinterna. Av en rent otrolig slump hamnar han en vecka senare på samma pub och i samma quizlag som Nadia och då förstår han att han tog rätt beslut.

I Alex ser Nadia en kille som inte vågar tänja sina egna gränser och när hon ger sig på sin London bucket list i tron att det kanske är sista gången hon har möjlighet, tar hon med sig Alex på färden. Snabbt blir de förtroliga vänner, och kanske mer än så, men båda har sina skäl att inte våga berätta det för varandra. Och till sist kommer dagen då det kan vara för sent.

Somewhere only we know var så timad, då den utspelar sig i London och jag började läsa den när jag åkte dit över en långhelg. Att jag kan relatera till de geografiska platserna i boken ger alltid skjuts åt min läsning och att det är just i London gör mig extra förtjust.

Det var oerhört lätt att ryckas med i virvelvinden av fester, galna infall och smygande kärlek. Här finns också bihistorier om Nadias bästa vänner Holly och Caro, och om jag ska säga någonting så kan jag fortfarande inte redogöra helt för vem som är vem; de blev lite för anonyma i sin framtoning.

Detta kanske inte är boken man minns för evigt, men det var en trevlig bekantskap, en härlig Londonskildring (som sagt) och slutet är faktiskt inte alls vad man kan förvänta sig, på ett bra sätt!

---

---