Läser om Musselstranden inför boblmaf-bokcirkel i Varberg. Om Ulrika som i vuxen ålder tillsammans med sina barn återvänder till stugan där hon tillbringade sin barndoms somrar. Den här gången finner de av en slump ett människoskelett i en grotta på den ensliga Musselstranden. Ett fynd som visar sig ha kopplingar tillbaka till den där sommaren som blev Ulrikas sista i stugan, när grannarnas femåriga dotter Maja försvann.

Som när jag läste boken för nästan två decennier sedan blev jag tagen, men har nog andra perspektiv idag än för nästan tjugo år sedan (t.ex vad gäller psykiska diagnoser). Det är en bok man omedelbart kommer in i som stämningsfullt och suggestivt beskriver två kvinnors paralleluniversum, en barndoms västkustsomrar, utanförskap, ordlös kommunikation och intuitiv kontakt med naturen och som tillsammans skapar ett gripande mysterium.

---

I Sverige 2017 lever Ferrante-hypen och del två och tre i hennes romansvit om Neapel-flickorna Lenu och Lila har precis kommit ut på svenska. I bokklubben föll vi för grupptrycket och tog oss an del ett: Min fantastiska väninna eller The brilliant friend, som den heter i den engelska pocketupplaga jag fick tag i.

Handlingen är väl välkänd efter alla skriverier, så bara kort om den: det är 50-tal i Neapel. Lenu och Lila är skolkamrater och slår i sjuårsåldern an en ojämn vänskap; de hjälper och skyddar varandra, men konkurrerar samtidigt ständigt. Lila är begåvad och självlärd och gör bra ifrån sig i skolan, men det är bara Lenu som får läsa vidare av ekonomiska skäl. Lila väljer i stället att gifta sig vid ung ålder.


Efter 100 sidor in i boken förstod jag ingenting av den feber som drabbat kultursidorna. Det tar tid att komma in i den, sa någon och jag kämpade oinspirerat på, men nej, den fastnar inte hos mig som den verkar ha gjort hos andra. Mina initiala intryck höll i sig: det är två flickor som till en början är riktiga kick-ass överlevare i ett samhälle fyllt av våld, maschismo och fattigdom. Och jag tycker om att framförallt Lila som småtjej är tuff, full av integritet, gör som hon själv vill och det känner jag att jag vill se mer av.

Flickorna försöker slå sig fria, men till slut dukar de under för konventioner och traditioner, anpassar sig, det är åtminstone så jag tolkar det och jag funderar besviket på vad som är "meningen" med historien då? Jag finner också att jag blir lite uttråkad. De lever sina ungdomsliv i samma kvarter och rör sig ingenstans. Berättelsen går i en evig loop mellan hemmen, ny termin i skolan och kompisgänget ur vilket det sedermera växer fram pojkvänner. Det som händer, händer i mycket liten skala och ska jag vara ärlig så svalnar mitt intresse av småskaligheten för varje ny termin.

En del har pekat på de "härliga" miljöbeskrivningarna, som gör att man riktigt förflyttas till Italien med tvätt som hänger från fönstren och gatulivet. Nej, jag kände inte att jag ville förflyttas någonstans (jag funderar dock på om det hade varit annorlunda om jag läst boken på svenska?) Samhället som beskrivs är mest alltigenom tragiskt och jag blir bara nedslagen av det. Till sist är det de oändligt antal namnen... Det finns en namnlista i början, men jag pallar inte gå till den hela tiden. Det hela påminner mig om en släktskröna, en variant av 100 år av ensamhet, som jag verkligen avskydde. Inte heller positivt.

 Nej, jag blev inte febrig av detta. Förlåt, jag är inte djupare än så.

---

---

---