Dennis Lehane. Det vet folk som följt mig ett tag. Han är bäst helt enkelt och ska läsas på originalspråk. Shutter Island är ju i en klass för sig, men av Kenzie/Gennaro-böckerna gillar jag nog Sacred mest.

Margaret Atwood. Har inte läst allt, men har gillat det mesta jag plöjt. Skriver alltid lite obehagligt och känns alltid aktuell. Oryx and Crake är en favorit.

Catherine Alliott. Who be that, kanske en del av er undrar? Jo, en brittisk chick-lit författare kan jag meddela, också en av de bättre eller hon var åtminstone det med sina första böcker varav The old girl network står ut.

3. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den

Det här är den svåra biten, men jag tror ändå muffinsen vandrat runt till de flesta nu; vi är ju ändå i Sverige gubevars, ingen blir utan ;) Ligger ni i min länklista följer jag och gillar er. Ni vet vilka ni är!

Jag undrar för övrigt om jag får anledning att ångra mina ord om relativ ordning efter pepparkaksbaket som hägrar idag..

- Ja, ikväll känner jag att vi inte har tid att prata om boken, sa syster när hon kom innanför dörren

Tre timmar senare efter en härlig middag och uppdateringar av varandras liv så hade hon fått helt rätt. Vi, de drunknade får vi ta nästa gång - om vi hinner..

Den brittiska ambassaden i Nairobi skakas av dödsbudet av Tessa Quayle, hustru till diplomaten Justin. Enligt ryktet har hon mördats av sin svarte älskare, läkaren Arnold Bluhm, men Justin känner instinktivt att någonting inte står rätt till. I det tysta ser han till att samla ihop Tessas dator och papper som ambassaden verkar misstänksamt intresserade av. Snart förstår han att Tessa och Arnold Bluhm var en läkemedelsskandal på spåren och det är många som är måna om att vissa uppgifter inte ska bli offentliga - och de drar sig inte ens för mord.

Le Carré är mest känd för sina spionromaner, men när kalla kriget tog slut var han tvungen att hitta nya konspiratoriska spelplaner och läkemedelsindustrin passade hans syften utmärkt. Le Carré är en gudabenådad berättare; den tragiska historien om en kontinent där människor utsätts för cyniska läkemedelsexperiment, en diplomatisk mörkläggning av de största proportioner, ett missförstått äkta par, fångade mig från första sidan. Det är mycket spännande, rörande och upprörande, jag älskar Le Carrés skärpa och ton i dialogerna, översättningen är för en gångs skull ovanligt välgjord och slutet är, ja, det ska inte avslöjas här, men det kunde nog inte ha blivit på något annat sätt.

Den trägne odlaren är inte upplyftande, men det är en rejäl roman i världsklass och nu måste jag till slut också se filmen med Ralph Fiennes!

Jag kan lova att jag skulle köpa den och läsa den och barnen skulle eventuellt få låna den om de frågade snällt. Och så skulle jag ge den till alla jag känner, vilket skulle lösa alla mina presentproblem ett tag framöver. Jag hoppas verkligen den kommer snart.

Just nu är jag uppe i en 1400 titlar eller nåt som alltså ska skalas ner till 1001. En snabb bedömning är att jag läst ungefär 20%. Men om jag lever tills jag blir en 275 år eller nåt lär det inte vara några som helst problem att hinna igenom...

..att barnen köpt en fars-dag-present som jag också vill läsa. Ett koncept att återanvända till julklappssäcken kanske.

Grilled sole, mixed salad with mustard dressing, brie cheese and toast
Smoked salmon, peas and new potatoes, asparagus with béarnaise sauce, a slice of pineapple

Allt detta nersköljt med massa espressokaffe, vitt Bordeaux-vin, Vodka Martini, en stor mängd Whisky och soda, Wolfschmidt vodka och Dom Perignon ‘46. Den litterära Bond toppar allt detta med 40 cigaretter om dagen och lite amfetamin för extra skärpa under uppdragen.. Så kunde det tydligen gå till på det glada 50-talet.

Hon som tittade in handlar om hur en före detta läkare omkommer i en bilolycka. Det är bara läkarens änka som vet att det handlade om ett noga förberett självmord orsakat av kollegor som mobbat ut honom från kliniken - och nu ska änkan hämnas på de som gjort honom och henne ont. Sen handlar det om polisutredning, om kommissarien och hans sambos graviditet, om änkans halvsysters graviditet, om änkans förberedelser, om hur en polis blir misshandlad av sin pojkvän osv. Kort sagt, det handlar om alla i hela boken samtidigt, men det händer i stort sett i-n-g-e-n-t-i-n-g!

Jag är lite oklar över om jag ska kategorisera det här som en deckare. Snarare än brottet och hämnden är det fokus på relationer och 80 procent av handlingen utspelar sig i människornas inre liv. Det är ett överflöd av känslor och tankar och Wahlberg är inte främmande för att upprepa samma tankegångar flera gånger om. Ofta känner jag det som "ja, ja, get on with it!". Det är mycket snack och liten verkstad sas. Jag tycker också att karaktärerna generellt sett uttrycker sig omständligt och gammalmodigt, speciellt de yngre, vilket irriterar mig.

Visst finns det små ögonblick att uppskatta: sjukhusmiljön känns trovärdig (Wahlberg är själv läkare), beskrivningen av Veronikas och Saras första tid med sina små nyfödda är fin, men som deckare betraktat är den ganska värdelös. Kan nog dock gillas av personer utan högre krav på spänningshalt eller som inte går igång på den mängd våld och blod som brukar finnas i traditionella kriminaromaner, för det slipper man definitivt här.

Ni känner väl till den charmiga boken om mullvaden som en dag tittar upp ur sin håla bara för att - duns - få en stor bajshög på huvudet. Resten av boken agerar han förhörsledare och kallar in alla djur i hagen för att ta reda på vem som är förövaren. Varje djur måste dessutom producera bevismaterial som sedan jämföres med mullvadens huvudprydnad. Till sist visar sig flugorna vara ovärderlig hjälp i jakten på gärningsmannen vilken inte ska avslöjas här.

Han var där för att prata om sina memoarer, Inte bara bio, och man fick se filmklipp från intervjuer med flera storheter inom filmen och det var en fröjd; inga pinsamheter utan påläst med intressanta frågor och impeccable English! Vad jag kunde bedöma hans franska så var den också snudd på flytande. Memoarerna innehåller förstås möten med stjärnorna, men tydligen också en hel del om Nils-Petters privatliv och jag tänker att det här kan vara hur intressant som helst!

Jag lägger den här till önskelistan tillsammans med de andra biografierna jag vill läsa nu: The Fry Chronicles av Stephen Fry och My journey av Tony Blair