Hon som tittade in handlar om hur en före detta läkare omkommer i en bilolycka. Det är bara läkarens änka som vet att det handlade om ett noga förberett självmord orsakat av kollegor som mobbat ut honom från kliniken - och nu ska änkan hämnas på de som gjort honom och henne ont. Sen handlar det om polisutredning, om kommissarien och hans sambos graviditet, om änkans halvsysters graviditet, om änkans förberedelser, om hur en polis blir misshandlad av sin pojkvän osv. Kort sagt, det handlar om alla i hela boken samtidigt, men det händer i stort sett i-n-g-e-n-t-i-n-g!

Jag är lite oklar över om jag ska kategorisera det här som en deckare. Snarare än brottet och hämnden är det fokus på relationer och 80 procent av handlingen utspelar sig i människornas inre liv. Det är ett överflöd av känslor och tankar och Wahlberg är inte främmande för att upprepa samma tankegångar flera gånger om. Ofta känner jag det som "ja, ja, get on with it!". Det är mycket snack och liten verkstad sas. Jag tycker också att karaktärerna generellt sett uttrycker sig omständligt och gammalmodigt, speciellt de yngre, vilket irriterar mig.

Visst finns det små ögonblick att uppskatta: sjukhusmiljön känns trovärdig (Wahlberg är själv läkare), beskrivningen av Veronikas och Saras första tid med sina små nyfödda är fin, men som deckare betraktat är den ganska värdelös. Kan nog dock gillas av personer utan högre krav på spänningshalt eller som inte går igång på den mängd våld och blod som brukar finnas i traditionella kriminaromaner, för det slipper man definitivt här.