Hon kallas Flickan igenom hela boken, hon är femton år, fransyska och lever i Saigon i början på 1900-talet med sin mor och två bröder. Modern har högtflygande planer för sin dotter; hon ska få en utbildning, skaffa sig ett yrke och flytta tillbaka till Frankrike, men mamman är inte alltid så verklighetsförankrad och dessutom, pengarna som dras in spelas bort av den äldre brodern. En dag träffar Flickan en kinesisk man på färjan över Mekongfloden och de inleder ett passionerat förhållande, fastän de vet att bådas familjer skulle motsätta sig relationen.

På plussidan: Bonnier klassikers nya omslag, mycket snyggt. Miljönbeskrivningarna: det koloniala arvet, den dallrande hettan, takfläktarna, färgerna. Det är lätt att förflyttas i tanken till det som då var Franska Indokina.

På minussidan: en historia som ständigt hoppar i tiden, många gånger vet jag inte var vi befinner oss i handingen. Och så ett språk som flyter iväg i en poetisk ström, jag blir trött av att läsa det och irriterar mig på att så fort berättelsen får lite stadga så kommer en "flummig" passage, gärna i kombination med ett hopp i tiden och nya namn som inte får någon introduktion. Hopplöst att läsa.

Älskaren är tunn, men krävande, ingenting man avslutar på en eftermiddag alls. Jag ville väldigt gärna tycka om den, men gjorde det helt enkelt inte; den har en för svävande, okonkret stil som inte passar mig. Och av Sara Stridbergs analys i förordet förstod jag mycket litet.

BOKKLUBBEN däremot hade lite olika uppfattningar. Någon tyckte tvärtom att det var en mycket rörande historia, både pga den trasiga familjerelationen och den tragiska kärlekshistorien, vilket dessutom förstärks av att boken i stort sett är självbiografisk.

---

Nu på väg hem efter härlig spahelg i Varberg med bokklubbsbrudarna. Känner mig ren ända in i själen. Idag har jag legat i en hängmatta i ett tyst rum och blickat ut över Varbergs fästning och kusten och bara funderat. Ömsom har jag också läst och slumrat; en avslappningsövning som hette duga. Bokklubbsboken Älskaren av Duras hann vi med att avhandla under middagen, men mer om det senare. Nu ska jag ägna resten av bilfärden åt att äta choklad, läsa L.A Konfidentiellt och njuta sista timmen av lugn innan det är dags att krama de små galningarna igen.

---

Här har det minsann delats ut en liten bloggaward från Mimmimari som skrev:

---

The Man Booker Prize har precis delats ut och gick i år till Julian Barnes och The sense of an ending, som jag lägligt nog precis köpt och läst ut. Ni bevittnar nu något unikt, för det tillhör definitivt undantagen att jag råkar vara först med boknyheter!

---

Man tänker att man ska läsa på tåget. Och det gör jag i och för sig, cirka fem sidor under hemresan innan blicken blir så tung, så tung. Väntar in konduktören och sen däckar jag. Vaknar ofta en tio minuter senare, men då känns det som om jag varit nere i djupsömn och vänt.

---

Nu har vi Stockholmsbesök, god vän aka T-bone, som ska stanna över helgen och det är alltid lika roligt. Som en bonus kom han med ett litet paket som innehöll The uncommon reader av Alan Bennett. Jag har visserligen köp- och lånestopp, men fåstopp har jag absolut inte så jag blev jätteglad. Mången är de som har vittnat om denna pärla till bok och jag ser fram emot några mysiga timmar med Her Majesty!

---

Bokbloggsträff med visst tema hemma hos Bokklok i Malmö ikväll. Kan ni gissa vilket? Undertecknad åt upp 50% av det som fanns på bilden iaf. Någons lag vann ju också The Great Penguin Bookchase. Just sayin'.

---

Baby J verkar ha kommit över fasen när böcker utgjorde en del av hennes kostcirkel. Nu har hon i stället utvecklat något som man med lite god vilja skulle kunna kalla intresse för innehållet (allt som kan fånga hennes uppmärksamhet i mer än 5 sekunder åt gången definierar jag just nu som intresse).

---

Det finns bullmammor, curlingmammor, hönsmammor, ensamma mammor, Mamma Scan och Mamma mu och så finns det en Ketchupmamma. Har ni hört talas om henne? Karin Lindell, som hon egentligen heter, är en av Sveriges största bloggare i småbarns-/humorfacket. På hennes blogg får man inte läsa saker som: "Idag lämnade jag in nya arkitektritningar till Hilda och Tildas rum, det är faktiskt på tiden att de får varsin walk-in-closet, de är ändå fyra år! Sen var jag med de små änglarna i lekparken och Tilda ville prompt ha på sig en blå mössa!! Har ni hört något så tokigt? Lilla sötisen" Och så en jävla massa hjärtan och smilisar på det.

---

Kom att tänka på det igår när jag skrev recension om Systerskap, att systrar verkar vara ett tacksamt tema. Här är några jag till jag läst - och inte:

---

Jag läste Bedragen, Katerina Janouchs första bok om barnmorskan Cecilia Lund, och den var inte så pjåkig, så uppföljaren Systerskap fick följa med till sängen häromkvällen när jag behövde lite light reading.

---

Helgen som gick var sådär underbart höstig med klar luft och starka färger samt bjöd på en del avslappning och fikastunder. På söndagen gjorde vi ett familjebesök till simhallen och sen hade jag 2 timmar ensamtidlyx då jag gick till Konsthallen här i stan och åt brunch med en bok som sällskap.

Läser just nu Modernistas nyutgåva av L.A Confidental (James Ellroy). I förordet skriver Arne Dahl att han inte känner någon kvinna som har gillat den... Hittills är jag undantag från det statistiska underlaget, kanske borde skriva till mr Dahl och berätta det? Jag tror förvisso att det även är ganska många män som inte gillar den här råbarkade stilen, så det är synd att rakt av klassificera det här som "manslitteratur".

---

Det är England, förmodligen under ett decennium som redan passerat. Kathy H, 31 år gammal börjar sin berättelse i internatskolan Hailsham och det hon beskriver om landskap, väder och människor känns nog så välbekant, men ändå inte. Mycket snart smyger sig en känsla av olust på; någonting är klart annorlunda med Kathy, hennes vänner Ruth och Tommy och de andra eleverna på Hailsham. Lite i sänder får vi ledtrådar: Kathy är i vuxen ålder en "carer", barnen uppmuntras till olika konstprojekt som kommer och plockas upp av den mystiska Madame, en utflykt till Norfolk för att finna Ruths "possible".

Till slut står det klart vad som pågår och en isande känsla infinner sig hos mig. Där, präglad av amerikanska filmer, förväntar jag mig en vändpunkt, att ungdomarna ska försöka förändra sitt öde, en revolt av något slag. Tommy och Kathy försöker visserligen att manövrera lite inom sitt eget universum, skaffa sig ett par års frist från det som komma skall, men misslyckas. Då finner de sig i detta och låter processen ha sin gång. Samtidigt som det är frustrerande och ledsamt för mig att läsa, så väcker Ishuguro på samma gång intressanta frågor om att vi tenderar att acceptera det som vi har matats med sen vi var små, det som räknas som "normalt".

Ishiguros berättarstil bygger mycket på teasers av typen "looking back now, I can see why...", "but it wasn't until then I fully understood..". Detta gör också att jag förväntar mig lite av det där crescendot jag nämnde tidigare. Men Never let me go är inte en bok med toppar och dalar utan rakt igenom lågmäld, som till del kan ses som en melankolisk odyssé över fina minnen, men som till annan del känns djupt dystopisk. Den var inte alls vad jag hade förväntat mig i alla fall och jag tyckte mycket om den. Jag tror också att vem som helst med aversioner mot Science Fiction borde ta och läsa den och bli positivt överraskade.

---

Poesi har nog aldrig varit min couscous, men jag är ändå glad åt Svenska Akademins val. Och jag kom på att jag faktiskt läst dagens Nobelprisvinnare, det var den här meningen (författarnamnet ingår inte i dikten, fast det hade ju iofs varit festligt om den gjort det):Helt sanningsenlig var jag inte heller, för jag älskar och använder mig även av raderna: "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall"

---

I förra inlägget lyckades inte Stenapan plocka ihop så många poäng och av kommentarerna att döma uppskattas det tydligen av en del. Om man nu skulle tro mig på mitt ord så blir det nämligen en bok mindre att lägga till läshögen = en sådan lättnad för alla boktips-/boksamlare som kan bli lite stressade över bokhyllor och listor som svämmar över av oläst material. Äntligen något att plocka bort!

---

I Samlarens spår är en rulle med Denzel Washington och Angelina Jolie , där han (Lincoln Rhyme) som en liten variant på alla trötta gående kriminalare, sitter i rullstol och tänker ut smarta saker, medan Jolie (Amelia Sachs) är hans springflicka så att säga. Filmen bygger på en bok av Jeffrey Deaver som även skrivit Stenapan där samma radarpar förekommer.

---

Therese Bohmans debutroman Den drunknade fick en oerhörd genomslagskraft när den kom och nu går den in i sitt andra liv, då pocketen nyligen har givits ut. Jag har länge haft ögonen på den och föreslog den som Bokklubbsbok, vilket jag är tacksam för; det fanns mycket att uppröras över och diskutera!

Syster öppnade med orden: Det finns ingenting jag gillar med den här boken, jag stör mig på karaktärerna, jag stör mig på storyn i bemärkelsen att man vet att det här kommer inte gå väl. Jag avskyr den, men den kryper under huden på ett sätt som få böcker har gjort, jag drömde till och med om den på nätterna och jag ger den högsta betyg!

Detta är en historia om två systrar, där lillasystern Marina är slackern som inte vet vad hon vill. Hon lyckas aldrig komma till avslut med universitetsstudier och relationen med pojkvännen är svävande. Stella däremot är den ordentliga, ständigt lätt förebrående gentemot Marina över hennes oförmåga att ta tag i sin situation. Den enda revolten Stella har gjort är att lämna ett tryggt förhållande för att leva med författaren Gabriel.

Marina kommer och hälsar på dem i hans morföräldrars gamla hus en varm sommar och allt verkar vara en idyll. Skenbar ska det visa sig. Det pågår någonting under ytan mellan Stella och Gabriel som Marina börjar känna sig illa till mods över. Men hon kan inte prata med Stella om det; kontakten mellan systrarna är ytlig, de når inte varandra och dessutom börjar Marina känna en stark attraktion till Gabriel.

Jag håller med min syster, att läsa Den drunknade är en frustrerande och otäck upplevelse. Det finns en scen där Martina går omkring i trädgården och av någon anledning lyfter på bladen på en frodig, grönskande krasse. Undertill är det alldeles tjockt av svarta bladlöss och hon släpper äcklad bladen. Det känns som en bra metafor för berättelsen i stort. Det är inte mycket som sägs rent ut, men man känner av mörka underströmmar och en smygande psykologisk spänning från första sidorna. Trots att boken bara är 170 sidor lång och har ett minimalistiskt uttryck, så har Bohman lyckats fylla den med ett innehåll som påverkar, kanske rentav drabbar en, och jag kunde knappt sluta läsa.

---