Det har förstås bakats pepparkakor även i det bookpondska hemmet i år. Eftesom unga fröken Book Pond (nej, tyvärr är det inte jag..) var inblandad i processen så var väl dinosaurietemat ganska givet. Egentligen behöver jag väl inte nämna att det är en T-Rex på bild, men om någon mot förmodan inte kan rabbla Dino-ABC baklänges i sömnen så säger jag det i alla fall. Voilà: vårt eget kakmonster!

---

Årets julklapp är tydligen en matkasse, men jag tillhör den sjuka kategori människor som faktiskt gillar att åka och handla mat (yeah, you heard me). Om nästa års julklapp däremot är en plockhjälp som kommer hem två-tre gånger om dagen och plockar upp klossar/nappar/kläder/utspridda dvd:er/matrester/fjärrkontroller/pusselbitar och lego, då skulle jag stå först i kön...

---

Vad gör en stackars flicka som inga böcker handla får? Nja, man ju kika lite, planera för andra tider, eventuellt klappa lite på omslagen, såna saker. Jag har ju fortfarande en mängd olästa böcker i hyllan som jag verkligen vill läsa, men det är faktiskt inte mitt fel att det kommer nytt som verkar så bra. Här är lite av det som jag har ögonen på just nu:men Lindström är en av de smartaste och roligaste jag vet och efter framträdandet i Babel så är jag övertygad om att det nog blir bra det här.

---

Så sakteliga börjar jag komma ikapp mig själv igen efter Brysselhelg, uppackning och tidiga jobbmorgnar. Jag har dock fortfarande Google reader att ta mig igenom med sina (just nu) 212 olästa inlägg..

---

Dagens boktips: Paganinikontraktet! Well, 70-talisterna kommer förstå vad jag menar i alla fall ;)

---

Jag och stordottern befinner oss nu i Bryssel i huset med snyggaste terassen, mätta och stinna efter rediga baljor Café au Lait (till undertecknad), crémant (också mest till mig), pain au chocolat och quiche, fast inte samtidigt.


Vi har varit igång hela dagen, men de bilderna ligger i kameran just nu. Sitter annars och suktar efter en av de mest välfyllda bokhyllor jag vet, men allt är out of bounds på grund av ni-vet-vad. Men titta går ju...




- Posted using BlogPress from my iPhone

---

Det finns nästan inget trevligare än att tillbringa en vanlig tisdag tillsammans med likasinnade boknördar (aka Bokbloggmaffian sektion Syd). Man kan t.ex. prata om konstigaste bloggsökorden, hur ofta ens mamma besöker bloggen, arga inlägg, köpta inlägg, arga kommentarer, kändiskommentarer, recensionsex (igen), korrläsning, vanlig läsning, vad man läser just nu och varför man bör läsa Brott och straff.

---

har det faktiskt inte varit mycket av för att vara november. Även denna söndag är det hög, klar luft och sol och vem är jag att klaga. Att få se dagsljus efter en vecka av kontorslandskap och tidiga, nattsvarta morgnar, bara det livar ju upp! Har ganska nyligen kommit in och duschat efter sedvanlig morgonjogg/promenad med Godmorgon Världen i lurarna, en söndagsritual jag svårligen vill byta bort.

---

Ibland blir man förvånad. Som när jag (min man) hittade det här gamla blogginlägget från Jenny Diski där hon diskuterar mjukvara! Det är ju inte varje dag man hör kvinnor över 60 göra det direkt.

---

Att läsa en ryslig historia över allhelgonahelgen med ingredienser som novemberdimma, sankmarker, hemsökta hus, kyrkogårdar och en mystisk svart kvinna kändes helt rätt. The woman in black av Susan Hill har framgångsrikt gått som en teaterpjäs i London i många år och skrämt slag på sin publik och det förstår man då man läser boken som utgör underlaget. Faktum är att jag en gång vid en sen tidpunkt på natten blev helt kall i hela kroppen av fasa. Det blir inte heller sämre av att The woman in black utspelas under sent 1800-tal och har en viktoriansk känsla över sig, vilket alltid slår an en särskild sträng hos mig.

Jag ska inte avslöja för mycket av historien. Det väsentliga här är den smygande, gruvliga stämning som Hill bygger upp på ett mästerligt sätt. När man läser är det är inte svårt att föreställa sig hur tidvattnet stiger, hästekipage försvinner in i dimbankarna, hur hjärtat dunkar i kroppen när dörrar som borde vara stängda plötsligt är öppna. Läskigt bra, som sagt.

---

Det är Los Angeles, 1950-tal. Bud White och Jack Vincennes, två hårdföra poliser med egna metoder (våld respektive mutor). Ed Exley, uppkomling inom poliskåren med ett tungt fadersarv vilande på sina axlar, omtyckt av ingen. Deras yrkesmässiga vägar korsas i samband med att det sker ett massmord på restaurangen Nite Owl. De tre misstänkta svarta männen som häktas skjuts ihjäl av Exley, men en parallell utredning om en porrhärva, med möjliga kopplingar till Nite Owl, visar att männen möjligen inte var skyldiga till morden. White har sina personliga skäl att sätta dit Exley och driven av hämndbegär försöker han få fram de riktiga mördarna.

En av de första raderna i Arne Dahls förord till L.A. Konfidentiellt lyder: "Mycket få kvinnor i min närhet har genom åren uthärdat Ellroys stackatoartade machoprosa, hans kantiga telegramstil." Egentligen tycker jag det är trist att könskategorisera böcker, för det kan nog finnas lika många män som inte gillar hårdkokta gangsterromaner, men nu tillhör jag i alla fall som kvinna och människa till dem som gör det.

Ellroy skriver mycket speciellt, meningarna är korta och rumphuggna, miljöbeskrivningar och utbroderingar göre sig icke besvär. En del kan nog ha svårt för den stilen, men för mig förstärker det bara ytterligare atmosfären i boken. Hemma spelar jag Xbox-spelet L.A. Noire och kreatörerna måste ha inspirerats av Ellroy, för det är så här jag ser boken framför mig; släpiga, hesa whiskeyröster, män med hatt, mörka barer, maffia, shootouts i de mindre glamourösa delarna av Hollywood. Jag gillar det. Svårt för mig är dock att hålla reda på den rad av namn som rullar förbi. Ibland omnämns personer med förnamn, ibland med efternamn, ibland med smeknamn. Mycket komplicerat.

Det är mycket våld och grafiska detaljer, korrumption och sjaskighet, men någonstans i detta så framhärdar Ellroy ändå en moral, där framförallt våld mot kvinnor och barn får sin vedergällning, fast sällan den juridiska vägen om man säger så. Det är nog inte för alla, men i all sin våldsamhet, så måste jag ändå säga att detta är bra underhållning.

Ellroy gör också L.A. Konfidentiellt intressant genom att inte göra White och Vincennes till ordinära actionhjältar. De låter egenintressen gå före lagen, de har ovanan att ta till nävarna innan de hunnit reflektera över om det är strategiskt riktigt, de är trasiga individer. Ännu intressantare blir det av att deras analytiske och karriärhetsande antagonist, Exley, gradvis börjar svänga i sina övertygelser. Det är inte så självklart blanc ou noir och slutet, det är riktigt, riktigt starkt.

Tack till Modernista för recensions-ex.

---

Den här lilla butiken på Malmö Central går jag förbi två gånger om dagen måndag till torsdag. Hittills har jag köpt exakt 0,0 böcker! Om inte det är karaktärsdanande, då vet jag inte vad! *

* I vanliga fall skulle jag ju gjort stopp där två gånger om dagen måndag till torsdag, men har nu sen Bokmässan officiellt och inofficiellt köp- och lånestopp - tills Bokrean.

---