Det är Los Angeles, 1950-tal. Bud White och Jack Vincennes, två hårdföra poliser med egna metoder (våld respektive mutor). Ed Exley, uppkomling inom poliskåren med ett tungt fadersarv vilande på sina axlar, omtyckt av ingen. Deras yrkesmässiga vägar korsas i samband med att det sker ett massmord på restaurangen Nite Owl. De tre misstänkta svarta männen som häktas skjuts ihjäl av Exley, men en parallell utredning om en porrhärva, med möjliga kopplingar till Nite Owl, visar att männen möjligen inte var skyldiga till morden. White har sina personliga skäl att sätta dit Exley och driven av hämndbegär försöker han få fram de riktiga mördarna.

En av de första raderna i Arne Dahls förord till L.A. Konfidentiellt lyder: "Mycket få kvinnor i min närhet har genom åren uthärdat Ellroys stackatoartade machoprosa, hans kantiga telegramstil." Egentligen tycker jag det är trist att könskategorisera böcker, för det kan nog finnas lika många män som inte gillar hårdkokta gangsterromaner, men nu tillhör jag i alla fall som kvinna och människa till dem som gör det.

Ellroy skriver mycket speciellt, meningarna är korta och rumphuggna, miljöbeskrivningar och utbroderingar göre sig icke besvär. En del kan nog ha svårt för den stilen, men för mig förstärker det bara ytterligare atmosfären i boken. Hemma spelar jag Xbox-spelet L.A. Noire och kreatörerna måste ha inspirerats av Ellroy, för det är så här jag ser boken framför mig; släpiga, hesa whiskeyröster, män med hatt, mörka barer, maffia, shootouts i de mindre glamourösa delarna av Hollywood. Jag gillar det. Svårt för mig är dock att hålla reda på den rad av namn som rullar förbi. Ibland omnämns personer med förnamn, ibland med efternamn, ibland med smeknamn. Mycket komplicerat.

Det är mycket våld och grafiska detaljer, korrumption och sjaskighet, men någonstans i detta så framhärdar Ellroy ändå en moral, där framförallt våld mot kvinnor och barn får sin vedergällning, fast sällan den juridiska vägen om man säger så. Det är nog inte för alla, men i all sin våldsamhet, så måste jag ändå säga att detta är bra underhållning.

Ellroy gör också L.A. Konfidentiellt intressant genom att inte göra White och Vincennes till ordinära actionhjältar. De låter egenintressen gå före lagen, de har ovanan att ta till nävarna innan de hunnit reflektera över om det är strategiskt riktigt, de är trasiga individer. Ännu intressantare blir det av att deras analytiske och karriärhetsande antagonist, Exley, gradvis börjar svänga i sina övertygelser. Det är inte så självklart blanc ou noir och slutet, det är riktigt, riktigt starkt.

Tack till Modernista för recensions-ex.

---