Minton är en terrier och Juliets (även kallad Jools) enda sällskap och tröst efter att hennes man, Ben, oväntat har avlidit. Hon är förstörd av sorg, har sjukskrivit sig från jobbet och sitter mest hemma i sitt renoveringsobjekt till hus och tittar på TV-såpor och gråter.

Jools familj försöker att hjälpa henne på olika sätt. Hennes mamma agerar kontaktförmedlare och låter sina bekanta anlita Jools som hundvakt/promenerare, allt för att hon ska komma ut ur huset. Hennes syster Louise köper i hemlighet renoveringsmaterial och låter Juliets granne Lorcan hjälpa henne att få ordning på ett rum i taget. Juliet börjar komma ur sitt skal, få in rutiner i vardagen och öppna sig lite inför tanken på att fortsätta livet utan Ben. En manlig hundägare aka potentiell romantik dyker upp, men då kommer ett bakslag som inte bara involverar hennes nyfunne vän utan också hennes syster och som riskerar att rasera hennes sköra bygge igen.

Detta är inte första "ung änka paketerad i ett chick lit format"-boken jag läser. Lolly Winston kom ut med den läsvärda Brustna hjärtans café för några år sedan och Marian Keyes likaså när hon skrev Anybody out there. Lucy Dillons Hundar, hus och hjärtats längtan står sig bra i denna trio. Juliets sorgearbete, tårarna, skuldkänslorna och ilskan är fint beskrivet av Dillon och hundfaktorn kan säkert också tilltala ett stort klientel, men personligen är jag väl ingen hundmänniska, så jag kan inte påstå att det väcker så många "naaaaw-känslor" hos mig.

Nästan intressantare finner jag kapitlen om den högpresterande systern Louise, kanske för att jag lättare kan relatera till henne vad gäller att få ihop sitt yrkesverksamma liv med barn och sig själv. Hennes man tar inget ansvar för hem och avkomma och hon finner det allt svårare att upprätthålla fasaden av det perfekta livet (inga likheter med min egen situation här vill jag bara påpeka!) Jag kan mycket väl förstå att Louise börjar se sig om efter alternativ, men jag tycker inte riktigt att Dillon lyckas sälja in kovändningen på slutet.

Trots änketemat och den (av naturliga skäl) relativt låga romantikfaktorn är Hundar, hus och hjärtats längtan trivsam att läsa, absolut en kandidat i facket mysig/lättläst när man behöver den typen av böcker, vilket jag definitivt gör ibland!

---

07:30. Vaknar utan att klockan ringer för en gångs skull. Bliss! Det tycker nog resten av familjen också, för de snusar alltjämt. Jag läser.

---

Fröken Smith är en blond, vacker ung kvinna som äger en tvättinrättning och en snövit ponny som heter Snowdrop. Stor idyll. Om det inte vore för att när Fröken Smith kommer innanför dörrarna drar hon av sig sin peruk, tar av lösnaglarna, sminket och blottar sitt rätta jag: en 400 år gammal, ohyggligt ond häxa, som äter grodägg och råttsvansar och misshandlar Snowdrop.

De enda hon värnar om (tycker om är nog för stora ord i fråga om Fröken Smith) är den förtrollade nyckelpigan Belsebub, som älskar att bitas och spotta. (”Spitty-spott” som han säger) och Satan, den svarta folkilskna hästen som ska vinna den stora galopptävlingen och göra Fröken Smith till också den rikaste häxan i världen.

Utanför byn där Fröken Smith håller till bor även flickan Judy med sin mormor Fru Judy under ett stort träd. Fru Judy kan också en del om trolldom, men nyttjar den, till skillnad från Fröken Smith, för goda syften. En dag kommer en stackars kalkon med strutsfjädrar förbi Judy och när de sätter honom på Fru Judys uppfinning Translatorn, som översätter djurspråk, så förstår de att han har blivit förtrollad vid ett tvätteri. Judy går in till byn för att snoka runt och finner snart Fröken Smith, som först tjusar henne, men sedan väcker misstankar. Nu börjar det stora äventyret där Judy & Judy sätter ut för att rädda den stackars Snowdrop undan häxans klor.

Den här underbara barnboken läste jag flera gånger när jag var liten. Idag är den en raritet och går knappt att få tag i i begagnat skick; det här exet hittade jag på biblioteket.

---

Jaha, här blev det ju tyst helt plötsligt.

---

---

I alla fall Milwaukee stadsbibliotek, som drog igång den här kampanjen för att få människor att läsa fler böcker i stället för att bara hänga på diverse sociala medier hela dagarna. Funkar det, tycker ni?

---

Idag hände det något fruktansvärt: jag glömde ta med mig en bok på tåget!!! Tomheten jag kände när jag öppnade väskfacket och såg att det bara låg ett passerkort där, det önskar jag ingen människa. Jag letade förstås igenom hela väskan, men det var bara att konstatera, boken låg hemma, upplockad i obetänksamt ögonblick. Jag kände mig ärligt halv som människa, det var så ledsamt - och även väldigt långsamt: jag hade inget jobb att göra, angry birds blir jag bara förbannad av då jag fastnat på jobbigt level, twitter är inte sådär superaktivt 07:00 på morgonen direkt..

---

Förra året kom Fragment, författare Marilyn Monroe. Att det skrivits hundratals böcker om filmlegenden är ingenting nyhet, men en bok skriven av henne, det är något annat. Fast detta är ingen roman utan, som titeln antyder, skriftfragment hämtade från skrivböcker, lösa papper med dagboksanteckningar, dikter, listor och brev, sparade till eftervärlden av hennes dramapedagog Lee Strasberg.

Jag har läst en hel del "Marilyn-litteratur" och det har inte undgått mig att hon beskrivs som en känslig person som brottades med dåligt självförtroende. Detta framgår också av texterna hon skrev; det finns mycket melankoli och mörker och "gåtan" kring hennes död känns inte lika stor längre.

Under stor del av sin yrkeskarriär kämpade hon mot den etablerade bilden av sig själv som en blåst sexsymbol. För att framhäva den mer intellektuella sidan av sig själv lät hon fota sig när hon läste och många av dessa fina bilder finns med i Fragment. Det var inte bara för syns skull, Marilyn var genuint intresserad av litteratur och i slutet av Fragment finns en lista med några av de böcker som fanns i hennes bibliotek. Sådant är alltid extra intressant för en boknörd.

Tillför då Fragment något nytt? Jag tycker faktiskt den gör det; människan Marilyn framträder mycket tydligare än förut när man ser hennes handstil (den var inte så vacker och hon stavade ganska dåligt..), får ta del av hennes tankar och hur hon planerade att handla sovrumslampor och linneservetter. Det framgår också hur intelligent hon faktiskt var; här finns prov på både insiktsfulla analyser och strategiska affärsbrev.

Redaktörerna till boken har gjort ett bra jobb, men Antonio Tabucchi, som har skrivit förordet, höll de ju inte i så strama tyglar direkt: pretentiöst är bara förnamnet. (Sen må han vara nobelpriskandidat eller inte.)

Det var väl det jag inte gillade med den här boken, annars är den väldigt fin och har en given plats i hyllan för alla de som är intresserade av den berömda skådespelerskan och personen bakom masken.

---

Jag har tusen recensioner att skriva och hade tänkt försöka klämma fram någon sån ikväll, men idag är det tydligen den där kääärleksdagen (av någon anledning vill jag uttala detta med finlandssvensk brytning) så då passar det kanske inte så bra att skriva om böcker med tema död och olycka?

---

Det värsta med att vara borta en hel helg är att det blir måndag så fort, så nu sitter jag här söndag kväll och har lite ångest över att arbetsveckan börjar om några timmar. Som kanske framgår redan av förra inlägget var Bokresan makalöst bra med mycket tid för att umgås, skratta, läsa (2 böcker utlästa!) och sova! Det enda jag hade behövt var en programpunkt för att gå långpromenad; det hade behövts efter all god mat (står det inte på programmet blir det ju inte av...)

---

Det har varit en lång dag och en rolig dag med Bokresan! Den har varit fylld av nya och gamla bekantskaper, god mat och fika, boksamtal och andra samtal, vin och gin och litteraturquiz, läsning och sovning och Mello för de som ville... Nu är jag übermätt och trött som ett barn, men imorgon är jag åter redo att ta mig an nya måltider och bokprat!

---

Igår så började twitterleden röra oroligt på sig, då rykten kom i gungning att hotellrummen runt tiden för Bokmässan har en strykande åtgång. Så det föll sig inte bättre än att jag också satt där med en bokning till slut (syster kan ju lägga detta på minnet ;) Ett steg och 231 dagar närmare!

---

Daisy Dalrymple, undersökande reporter, är tillbaka! Den här gången har hon fått i uppdrag av tidskriften Town & Country att göra ett reportage om det magnifika Tudorresidenset Occles Hall. Det ägs av Sir Reginald Parslow och Lady Valeria, en skräckinjagande madam som försöker styra både familj, hushåll och bybor med alla de medel.

---

I capture the castle (Jag erövrar slottet) av Dodie Smith räknades tidigare till de brittiska klassikerna, men det känns som den blivit alltmer bortglömd i världen? Jag hade i alla fall inte hört talas om den tills min Bryssel-bookie-in-crime gav mig denna bok. Säger jag att Dodie Smith också skrivit Pongo och de 101 dalmatinerna börjar det kanske ringa en del (Disney-)klockor hos desto fler.

Nu ska det dock handla om skildringen av den bohemiska och fattiga familjen Mortmain: pappa James, författaren som fick en one-hit-wonder men som aldrig lyckats producera någonting mer, den eteriska styvmamman Topaz och de tre barnen Rose, Cassandra (som är den som berättar) och Thomas samt alla husdjuren. Under de goda åren flyttade familjen in i ett slott med äkta vallgrav och historiens vingslag i väggarna. En romantisk miljö, men allteftersom pengarna sinat har de tvingats sälja sina tillhörigheter och lever nu på existensminimum. Hyresvärdarna, amerikanerna Simon och Neil, återvänder en dag till England och sitt eget gods som ligger granne med slottet. Cassandra och Rose ser genast potentialen till en Pride and Prejudice-liknande situation där den giftasvuxna Rose äktar någon av godsherrarna för att säkra familjens överlevnad. Men verkligheten har ju en tendens att inte alltid gå enligt planerna.

Detta är en skatt till bok! Den 17-åriga Cassandra är en charmerande och underfundig berättare och omedelbart tar jag till mig denna historia om familjelojalitet, uppväxt, kärlek och vänskap. Den innehåller mycket umbäranden, men den bestående grundkänslan är ändå en av tillförsikt.

I förordet står det att Dodie Smith skrev om boken flera gånger och det märks; språket är genomarbetat, rakt och tydligt utan att bli banalt. Det är en oemotståndlig och fascinerande värld att stiga in i, mycket filmisk också, då jag hela tiden ser bilder av slottet och familjen framför mig. Faktiskt har det gjorts en film och jag vill gärna se den, men samtidigt är jag lite rädd hur mina inre bilder inte alls ska stämma överens med personerna och miljöerna i filmen.

Sammanfattningsvis så älskade jag I capture the castle och jag skulle gärna se att den fick större spridning så att fler kan få ta del av denna läsglädje.

---

Det här kanske är old news, men jag fick höra först i helgen att deckargenréns Grand Old Dame P D James (91 år!) har skrivit en uppföljare till Pride and Prejudice som heter Death comes to Pemberley! M-å-s-t-e ha!

---