lördag 31 mars 2012
Igår såg vi
Tintin-filmen, Spielbergs variant, alltså som kom i höstas och som jag hade stora förväntningar på. Filmen bygger på
Enhörningens hemlighet, där Tintin löser mysteriet med det skepp som Haddocks förfader Francois seglade på och den skatt han lyckades komma över på 1600-talet.
Jag är ju ett stort Tintin-fan, om det undgått någon, men jag måste erkänna att jag blev ganska besviken på filmen. Vi såg den med fyraåringen så vi var tvungna att välja svenska dubbröster, vilket är ett nerköp i sig, men utöver det så såg den datoranimerade Tintin ut som om han vore 11 år och alla karaktärer såg ut att vara tre äpplen höga. Visst, Tintin i sig är nog något kortväxt, men det är ju är ju inte som att berättelsen utspelar sig på medeltiden där medellängden var 1.50 eller nåt.
Filmen följer väl boken ganska väl, men innehåller också Spielberg-signumet många actionscener, som blir lite tröttsamma då de aldrig tycks ta slut. Tekniskt sett så är den ju fulländad förstås, men generellt sett ingen fullträff hos mig; jag föredrar fortfarande definitivt Hergés böcker och de tecknade filmerna som gjorts.
torsdag 29 mars 2012
Ikväll var jag på ett releaseparty i Malmö! Utropstecknet pga att sådana här event nästan alltid pågår i Stockholm annars, så detta initiativ var extra trevligt av
Forma Books, tycker jag.
Nu föll väl sig platsen ganska naturlig, då författaren var Tareq Taylor, som äger och driver Slottscaféet i Malmö, och det var där vi höll till och bjöds på gott vin och god mat under kvällen, bland annat dillkött och himmelsk laxpudding. Tareq Taylors nya kokbok heter
Klassiker och innehåller recept på rejäl svensk och utländsk husmanskost, men poängen som Taylor vill få fram är att det inte ska vara krångligt att göra och att det behöver inte ta lång tid.
Här är Tareq själv i taskig motljusbild. Han berättade personligt och inspirerande om arbetet med kokboken och sedan fick vi gå in i köket och ta för oss.
Mr and Mrs Duck ville också vara med på ett hörn. Kändes väldigt passande för just den här bloggen.. :)
tisdag 27 mars 2012
Marie Hermanssons nya bok Himmelsdalen kan sammanfattas med Gökboet goes Schweiz med tvillingtema. Tvillingarna är Max och Daniel, lika till utseende men olika till sättet. Max befinner sig på en sluten rehabklinik i Schweiz och övertalar Danie att byta plats med honom några dagar. De lyckas lura personalen, men Max återvänder inte på utsatt tid och när Daniel försöker förklara för personalen hur det ligger till blir han inte trodd. Han upptäcker också att kliniken inte alls är det idylliska rehabcenter han trott, utan något annat, mycket mer skrämmande
Det är inte ovanligt att Hermansson har mystiska, oroväckande inslag i sina böcker, men här är det mindre av det gåtfulla och mer av klassisk spänningsroman med relationsinslag. Och det är ganska spännande emellanåt, jag läser definitivt för att veta hur det ska sluta. Romanen kanske känns lite platt på karaktärsområdet, man kommer inte riktigt någon in på livet, men jag tycker det är intressant att Hermansson nästan lika ofta skriver om män, som i det här fallet, som kvinnor och det gör hon lika bra.
Det fina omslaget är hämtat från en 30-talsplansch av E. Paul Champseix.
lördag 24 mars 2012
De senaste dagarna har vi bitit ihop, tagit vårt ansvar som konsumenter och handlat följande: skor, kläder, skrivare, iPad3 och
Etsy-halsband av Mind the book. Gissa vad jag är mest glad över :)
torsdag 22 mars 2012
Osynlig är vad vi senast diskuterade i min bokklubb, en väldigt Austerisk roman som alla gillade utom jag...
Det är 70-tal och Adam Walker är en vanlig universitetsstudent. På en fest möter han den världsvane Rudolf Born och hans sällskap Margot. Rudolf tar honom under sina vingar och vill starta en tidning med Adam som chefredaktör. Komplikationer tillstöter: Adam blir förälskad i den franska Margot och Rudolf börjar visa skrämmande sidor av sig själv som leder till en brytning. I Paris några år senare möts Adam, Margot och Rudolf på nytt med förödande konsekvenser. Historien förblir begravd tills Adam skriver ner den och skickar till en vän..
Det här är alltså en typisk Paul Auster-roman med många nivåer, olika berättareröster och lek med sanningen. Medan jag fann det intrikat och spännande i
New York-trilogin så ger det mig av någon anledning inte samma positiva känsla här. Precis i början i mötet med Rudolf Born tyckte jag den var intressant och mysteriaktig, men sen övergår boken till något helt annat och blir ganska tam. Jag hade svårt att leva mig in i historien och kände mig distanserad. En mycket medelmåttig Auster måste jag nog säga.
Övriga bokklubbsmedlemmar var mer entusiastiska, kallade den språkligt genial och tyckte det var fascinerande att kastas mellan olika skeenden. Syster tycker Auster får henne att känna sig delaktig och att han är skicklig i att ta helt banala händelser och skruva till dem på sitt speciella sätt.
Vi var ganska överens om att det känns som om Auster velat utforska vissa sexuella fantasier och tabun och där tappade han också mig, som fann det tämligen ointressant.
Slutet innebar en frustration för flera stycken av oss. Det är abrupt och vi förstår inte riktigt vad Auster vill säga med vare sig slut eller med boken i stort. Jag upplevde en stark parallell till
Mörkrets Hjärta där den upphöjde Kurtz/Born har sitt eget kungarike och utforskar ondskans mörkaste vrår, men jag vet inte vad det betyder i sammanhanget.
Titeln förblev en gåta för oss alla.
måndag 19 mars 2012
Nu är vi hemma från Stöten igen efter 160 vägmil, stugmys, skidåkning, bebisrock'n'roll (Baby J + Syrrans 1-åring) och artärförödande chokladintag. Det var en jättebra vecka med fint och soligt väder, lite hostigt och febrigt på sina bebishåll, men annars gick allt över förväntan bra, inklusive långkörningen med barnen som jag (helt i onödan) bävat inför.
Läsning och bloggning fick ske i tiominuterspass här och där, men jag avancerade åtminstone framåt i mina tre böcker, som det säkert kan komma rapporter om senare.
På uppvägen gjorde vi stopp i Göteborg. Jag hade hoppats på räkmackelunch i Gothia Towers, men det var överfullt så vi traskade till familjerestaurangen i Universeum tvärs över gatan. Maten där var under all tråk- och äckelkritik, men gummiödlorna som serverades till barnens rätter gjorde stor succé på huvudet. Universeum i sig verkar vara riktigt intressant för en vetgirig unge, så kommer vi till Götet i sommar ska vi ta med oss äldsta fröken dit igen. Fast vi äter nog någon annanstans...
Här en liten tomte utanför restaurang Brasseriet i Stöten. Vi åt mat där första dagen, gott och rikligt, men körde annars stugkäk.
Här är fina stugan, inuti var det en "dröm av furu" enligt Mr Book Pond. Lite snöfattigt utanför som synes och det fina vädret bidrog till att det smälte alltmer under veckan, så det gick inte att skida riktigt ända fram till porten.
Fyraåringen som aldrig prövat att åka skidor satte vi i skidskola. Första dagen höll hon hårt i våra skidstavar, men svisch sa det så åkte hon både lift och nerför backen på egen hand. Viktigast var förstås att hon också tyckte att det var roligt. Jag, som själv lärde mig åka först i 25-årsåldern, en lång och plågsam historia full av vurpor samt ren och skär skräck, fascinerades av framstegstempot under veckan och inte minst av tålamodet hos de duktiga skidskolelärarna!
Vi turades om att vara hemma med småttingarna en halvdag i sänder och kunde då delvis viga tiden åt pulkaåking. Tveksamt mervärde dock när det tog en halvtimme att få på två barn kläderna och gå till backen för tio minuters utförsåkning... Sen blev Baby J lite dålig och gick mest omkring och skrek efter "appen". För den oinvigde har hon inte avancerat mobilintresse utan bara ett konkret behov av "napp"
Avkoppling för de vuxna med after ski-klassikern Glühwein och Orangina. Som familjemål och för en mediumbra skidåkare så tyckte jag att Stöten var en väldigt bra skidort med fint utbud av bra backar, även om liftsystemet på sina håll känns till åren. Gillar man mer avancerad skidåkning (inte jag, se ovan) så kan det nog kännas aningen begränsande, men då har man å andra sidan Trysil bara några mil bort, så eventuellt går det att kombinera.
söndag 18 mars 2012
Apropå nyligen sedda Wuthering Heights, så finns det idag i Sydsvenskans söndagsbilaga en otroligt intressant artikel om kläderna vid tiden för systrarna Brontë och Jane Austen. Det är Birgitta Berglund, lektor i engelsk litteratur, som har intervjuats och berättar om klädkoderna under framförallt 1800-talet och
hur pass autentiska de olika filmatiseringarna varit i de avseendet. Väldigt väl ska det visa sig, bortsett det faktum att de bär hatt för sällan och att det finns för många klänningar att välja på i garderoben, då dåtidens kvinnor normalt endast ägde 3-4 plagg!
Birgitta Berglund menar att det är uppenbart att Charlotte Brontë brydde sig mycket mer om kläder än sina systrar, då det i
Jane Eyre oftare refereras till kläder medan det i
Wuthering Heights bara händer två gånger (när Catherine återvänder till sitt hem i sidenkläder efter vistelsen på herrgården samt när Isabella Linton efter äktenskapet med Heathcliff flyr ut i natten i tunna ballerinaskor och sidenklänning). Hon gör också en tolkning av Jane Eyres olika klädval i boken, beroende på händelser och sinnesstämning; svart/grått vid ankomsten till Rochester Hall, syrenlila dagen efter förlovningen, ljusblått i slutet när hon återvänder till Mr Rochester, som en bekräftelse på kärleken.
Typiskt nog finns just den här artikeln inte på nätbilagan (ännu), så skynda ut och köp dagens tidning!
(Om ni för övrigt undrar varför jag har läst och bloggat om den här artikeln 07:19 en söndag, så beror det på att en viss Baby J av okänd anledning ställde sig upp i sängen 06:03 i morse och skrek "Upp". Efter välling etc är nu ordningen återställd och alla sover igen. Utom jag förstås... )
Bild från senaste filmatiseringen av Jane Eyre med tidsenlig bahytt, paisleymönstrad sjal och tunna halvhandskar. Mia Wasikowska spelar huvudrollen.
torsdag 15 mars 2012
Om jag hade glömt att ta med böcker (hemska tanke) till Stöten, så bjuder skidstugan på kvarlämnad litteratur.
Man kan välja på en westernpocket på norska, en BOATS om en våldtagen kvinna, kåserier från 50-talet, Mankell-bok (som jag för övrigt gav en etta i betyg!) eller putslustiga skrönor från Småland om "färgstarka och roliga skildringar från jakter och fisketurer". Zzzzz.
Oj, jag råkade visst somna. Tar och övergår till egenhändigt medtagna Himmelsdalen i stället, känns som det bättre alternativet...
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 12 mars 2012
Nu när vi efter två packdagar och 80 mil äntligen nått fram till vår destination för skidsemester, så känns det lämpligt att publicera recensionen på en bok som till stora delar utspelar sig i norra Sverige. Nu vet jag mycket väl att det är långt mellan Dalarna och Norrbotten, men närmre än så kom jag inte :)
Martina Haags nya fartfyllda roman,
Glada hälsningar från Missångerträsk, handlar om två systrar: Lotta som har ett halvdött äktenskap i Norrland och Stockholmssingeln Nadja som efter många års längtan äntligen ska få adoptera barn. Men adoptionsreglerna ändras i sista stund och kräver att hon är gift! Systrarna sluter en pakt och lovar att hjälpa varandra; Tanja åker till Missångerträsk för att ta hand om Lottas sjuklige svärfar och träffa den, enligt systerns uppgift, perfekta äktenskapskandidaten och Lotta far till Paris för att rädda vad som räddas kan. Förvecklingarna kan börja.
Som sagt, det finns inget norrländskt lugn över Glada hälsningar från Missångerträsk, vare sig i tempo eller dialog. Rappa repliker, spontana (och galna) infall, åkturer i de känslomässiga ytterligheterna är karaktäriserande. En del av komiken bygger förstås på den klassiska kulturkrocken när stad möter land, kanske en aning tröttsamt; Nadja framstår som lite väl imbecill vid mötet med livet utanför Tullarna. Jag rycks ändå med i fart och fläkt och blir väl underhållen ända fram till slutet som blir för hysteriskt.
Det känns som om Martina Haag har tänkt väldigt mycket filmmanus när hon skrivit boken, här finns en del väldigt filmiska scener och jag tror mig ha hört rykten om att boken den vägen ska vandra. Jag vet precis vem som ska spela huvudrollen :)
fredag 9 mars 2012
Lägger barnet, "läser" några sidor i Bobo på stan (övergångsställe, motorcykel, tryckluftsborr, spindel, café, bärgarbil, bilverkstad) och lämnar henne i sängen med denna favorit till bok. Jag kommer in en stund senare och då ser hon precis ut som sin mor brukar göra, sovandes med boken på magen. Låt vara att boken i mitt fall oftast är en annan..
torsdag 8 mars 2012
Jag har varit så sänkt den här veckan av någon okänd anledning. Inte sjuk, men sjukt trött och har inte orkat göra många knop, därav bloggstiltje.
Igår var jag på bio med halva Bokbloggmaffian Syd (Eller boblmaf som är den hashtag vi går under på twitter) och kom inte hem förrän sent. Alltid trevligt att träffa dessa damer, men bio är av naturen inte en så social gren, så vi hann bara tjattra lite innan och efter. Definitivt upplägg för en bloggfika snart igen, känner jag.
Hursomhaver, vi var och såg
Wuthering Heights, som jag verkligen hade förväntningar på! Men nja, filmen föll mig väl inte sådär hundraprocentigt i smaken. Att Svindlande Höjder inte är mycket till action visste jag förstås redan, men här hade regissören Andrea Arnolds tagit det ett steg längre och filmat tistlar, ösregn och grenar mot fönster till förbannelse och sedan låtit bli att klippa bort en enda scen..
Det är onekligen vackert med det engelska hedlandskapet, men också väldigt kargt med ständig blåst och vårvinter som aldrig tycks blomma ut i smeksam sommar. Inte ett musikspår hörs förrän eftertexterna rullade, dialogen är också väldigt knaper och ingen ler. Filmen kändes rå och oslipad, för att inte tala om obehaglig. Nej, inte helt min kopp te, men Brontës bok tyckte jag om - och biosällskapet!
söndag 4 mars 2012
En student hittas hängd i sitt studentrum, ett tragiskt självmord av allt att döma. Men Thomas Andreasson vid Nackapolisen har lovat pojkens mamma att ändå undersöka fallet och snart hittar han kopplingar till före detta kustjägaresoldater från samma förband, som dör en efter en under oklara omständigheter. Thomas tror inte längre på olyckor och slumpen utan snarare på en seriemördare, men vem och varför är höljt i dunkel.
Jag har läst Viveca Stens samtliga Sandhamnsdeckare. Det här får jag nog säga är den bästa tillsammans med första delen,
I de lugnaste vatten. Att involvera en sluten grupp som på något sätt står över/utanför samhällets regler är alltid ett tacksamt drag, då det bidrar med mystik till berättelsen. Och tragik i detta fall. Jag läser dock minst lika mycket för att få veta hur privatlivet ska utveckla sig för Thomas och hans barndomsvän Nora. Hon går igenom en jobbig tid med skilsmässan, men det dyker upp ljusglimtar och det är fint att läsa om nystarten som Thomas får med sin fru.
Jag förstår dock inte varför Sten boken igenom låter Nora få reda på väsentlig fakta i fallet alldeles för sent. Thomas har redan fått informationen på annat håll, så Noras insatser är poänglösa för bokens framskridande. Dumt.
Jag gillar Sandhamnsserien och I natt är du Död fyller det där behovet jag får ibland av att plöja något deckaraktigt. Så mycket "cozy crime" (som har blivit Stens inofficiella signum) tyckte jag inte det var i denna dock, som blev ganska berörd av mordhistorien och bakgrunden.
fredag 2 mars 2012
Idag har jag varit hemma på grund av stängd förskola plus att jag ändå hade behövt sjuka mig då jag drabbats av märklig feber/magsjuka. Inte så illa idag dock så efter middagsluren, när alla kände sig piggare, tog jag biblioteksböcker och barn, packade flakcykeln och for till Stadsbiblan.
Efter återlämning av böcker och intag av lunch (superäcklig på Bibliotekscaféet. På pluskontot kan sättas att de börjat ta kort...) så lät jag di smau springa fritt på angränsande sagolekpark en stund och sedan cyklade vi Slottsparken runt, tittade på människor som satt i rader på bänkarna och såg lyckliga ut, plockade vårblommor, kvackade ikapp med gräsänderna.
Solen sken, mössorna var modell tunnare, jackorna var uppknäppta, barnen trallade, änglakörer sjöng. Ja, ni fattar. Frågan är varför inte varje dag kan vara så här? Fast sen kom jag i och för sig hem och kände mig magsjuk igen...
torsdag 1 mars 2012
Alice är en bedragen, medelålders kvinna från Stockholm, som en dag stoppar sin mans slipsar i diskmaskinen och sedan flyger till New York för att träffa sin dotter Babylonia. Dottern bor mitt i Chinatown i en sunkig lägenhet med en sunkig pojkvän (Gabor) och när drömmen om att bli skådespelare. Ensam hemma i lägenheten råkar Alice låsa sig själv ute och där börjar ett äventyr som involverar ett hustak, en svensk-kinesisk fiskhandlare, svartklubbar, en italiensk maffiaboss samt en kärlekshistoria med en dansk med stora polisonger (Charles).
Samtidigt på ett tak i Chinatown av Ingrid Rudefors känns som något av en jetlaggad, drömlik skröna. Det händer underliga, galna saker och Alice chockar både sig själv och sin omgivning med sina handlingar. Det är uppfriskande att läsa om den ordentliga hemmafrun som går craz-y; man vet aldrig riktigt vart boken ska ta vägen. Men jag vet heller inte riktigt vart Rudefors
vill att den ska ta vägen. Babylonia drar en del slutsatser efter allt som hänt, men vad betyder detta för Alice och Göran (den äkta mannen)? Det förtäljer tyvärr inte historien.
Vad som är skönt med Samtidigt.. är att man känner New York-pulsen i den. Fast inte på det där Sex and the city-aktiga sättet utan atmosfären på bakgatorna med sina brandstegar, dofter, stanker, befolkad av udda människor. Det gillar jag.
Det som jag inte är förtjust i är de många tempusbytena, där t.ex. alla stycken om Charles av någon anledning berättas i presens. Rudefors är också väldigt förtjust i just Samtidigt-greppet. "Samtidigt, på fyrtionionde gatan nära sjunde avenyn....". Jag finner det märkligt, men kanske vill hon visa hur slumpmässigt livet kan vara, att vi kan passera nästintill förbi varandra men inte träffas och beroende på om vi väljer att gå höger eller vänster går livet i olika riktningar.
Arkiv
juli 2008
augusti 2008
september 2008
oktober 2008
november 2008
december 2008
januari 2009
februari 2009
mars 2009
april 2009
maj 2009
juni 2009
juli 2009
augusti 2009
september 2009
oktober 2009
november 2009
december 2009
januari 2010
februari 2010
mars 2010
april 2010
maj 2010
juni 2010
juli 2010
augusti 2010
september 2010
oktober 2010
november 2010
december 2010
januari 2011
februari 2011
mars 2011
april 2011
maj 2011
juni 2011
juli 2011
augusti 2011
september 2011
oktober 2011
november 2011
december 2011
januari 2012
februari 2012
mars 2012
april 2012
maj 2012
juni 2012
juli 2012
augusti 2012
september 2012
oktober 2012
november 2012
december 2012
januari 2013
februari 2013
mars 2013
april 2013
maj 2013
juni 2013
juli 2013
augusti 2013
september 2013
oktober 2013
november 2013
december 2013
januari 2014
februari 2014
mars 2014
april 2014
maj 2014
juni 2014
juli 2014
augusti 2014
september 2014
oktober 2014
november 2014
december 2014
januari 2015
februari 2015
mars 2015
april 2015
maj 2015
juni 2015
juli 2015
augusti 2015
september 2015
oktober 2015
november 2015
december 2015
januari 2016
februari 2016
mars 2016
april 2016
maj 2016
juni 2016
juli 2016
augusti 2016
september 2016
oktober 2016
november 2016
december 2016
januari 2017
februari 2017
april 2017
maj 2017
juni 2017
juli 2017
augusti 2017
september 2017
oktober 2017
november 2017
december 2017
januari 2018
februari 2018
mars 2018
april 2018
maj 2018
juni 2018