Ok, har varit husboende en vecka nu och sorry to say så har jag nog lagt mer energi på att få köket i ordning och femårskalas än att arrangera bokhyllor, så mina prioriteringar har ju varit lite...ja, ni fattar. Men idag har jag börjat packa upp böcker så färgkoordinering pågår!

Övriga intryck jag har fått av livet som villaägare är följande:

• Jag älskar vårt hus, allt utrymme, våra stora fönster och badrum (plural!)
• Vi är de enda i området som "bara" har en bil, dvs jag är den enda grannarna hört talas om som pendlar kollektivt..
• Budgeten för hemspråksundervisning i kommunen är nog tämligen outnyttjad. Här finns typ en nationalitet och det är skåningar... Unga fröken Book Pond har hittills hållit sig ifrån skånskan, men med Baby J är det nog kört.
• Bambu verkar vara stort som trädgårdsutsmyckning, eller vad sådant nu kallas. Överhuvudtaget är här mycket välansade trädgårdar, så vi väntar just nu bara på den där petitionen från samfälligheten att vi sänker standarden på området med vår okonforma, obambuistiska framsida...
• Vi kan i princip föra hur mycket liv som helst: bygga möbler mitt i natten, hantera baby J:s supertrotsutbrott, maxa volymen - och ingen hör oss. Det är märkligt och härligt efter 21 år i lägenhet!

Japp, det var det så långt. Några böcker har jag i stort sett inte hunnit läsa, men i förgår fick jag en sweet surprise från Modernista när Helena Dahlgrens husgud Gillian Flynns debut Mörka Platser (Dark Places) landade i brevlådan. Helena är för övrigt blurbad på omslagets insida - nedanför Stephen King - vilket hon andlöst skriver om här :)

Avslutar med det enda litteraturrelaterade inslaget från helgen mitt bland alla besök till återvinningscentraler och IKEA, nämligen den nyblivna femåringens önskemat till kalaset: en äkta pannkakstårta! (och ja, de snygga papptallrikarna beror på att assietterna ligger nerpackade någonstans längst ner längst in typ).

---

Frågan är om Hungerspelen behöver någon närmare introduktion. I fin gammal tradition är jag två år (minst) efter alla andra och har precis läst ut den första delen i trilogin, faktiskt var det till och med en bokklubbsbok, så nedan följer lite bonustyckande.

Utifall att någon enda själ skulle vara ovetandes om en av 2010-talets största boksucéer så kommer här en kort recap: Hungerspelen är förlagd till en alternativ (framtida) värld, där rebelliska styrkor slagits ned av den centraliserade makten. Som åminnelse av detta anordnas varje år så kallade Hungerspel, där vart och ett av de rebellerande tolv distrikten måste skicka en ung kvinna och en ung man att tävla mot och döda varandra tills blott en segrare återstår, allt filmat och direktsänt som tv-"underhållning". Det 74:e året kliver Katniss fram och tar sin lillasysters plats för Distrikt 12. När spelen väl börjar är det endast strategi, tur och sponsorers väljvilja som styr deltagarnas chanser till överlevnad.

Hungerspelen klassas som YA (Young Adult), men man behöver knappast vara tweenie eller tonåring för att uppskatta denna hjältesaga. En uppfriskande skillnad mot hur det brukar vara, och tack för det Suzanne Collins, är att hjälten är en hjältinna med hela Oz-artilleriet: hjärta, hjärn, mod OCH list, som räddar prinsen i stället för det omvända.

Överhuvudtaget känns det som om Collins experimenterar en del med invanda begrepp. Denna moderna Flugornas Herre drar hela fenomenet mediala utslagstävlingar till en helt ny nivå. Utan att veta någonting om Collins motiv så tror jag att hon kanske velat se hur långt man kan driva Idol-konceptet - och inte minst hur man som läsare reagerar. Personligen reagerar jag nog ganska mänskligt: genom att heja på Katniss och det är lite läskigt hur snabbt jag kommer på mig själv med att avhumanisera de andra deltagarna.

En av våra bokklubbsdeltagare var inte lika välvilligt inställd utan tyckte att Collins profiterar på rått underhållningsvåld och hon tvivlade på att ungdomar förstår den eventuella kritiken mot mediaindustrin.

Vi diskuterade en del kring vad de tar till sig för budskap, men jag tror inte det är svårare än så att man alltid älskar en underdog och en kärlekshistoria - och det är vad Hungerspelen är. En lite banal sådan, förutsägbar med enkelt språk, tyckte delar av bokklubben, men jag är mer positivt inställd. Även om målgruppen är den yngre publiken dröjde det inte länge förrän jag sträckläste boken (fast kanske inte blev fullt lika besatt som jag hört är vanligt på vissa håll.. ) och jag tycker det är en våldsam, men också en fin och berörande historia.

Filmen är dessutom fantastiskt bra!

---

Ni vet när man packar böcker vid flytt så är det en god idé att inte fylla hela flyttkartongen med böcker utan fylla ut med lite mindre tungt fluff som typ kuddar och annat lättviktigt.

Har nu slut på fluff.. Har ej slut på böcker...

---

Miss Jean Brodie, lärare på en flickskola i Edingburgh på 30-talet, som i varje årskull väljer ut de hon finner mest lämpade att ingå i "The Brodie Girls". Dessa flickor - la crème de la crème - som hon kallar dem, dedikerar hon sin tid, "sina bästa år" med sin okonventionella undervisning om livet och konsten för att de ska utvecklas till moderna, unga kvinnor. I vuxen ålder har de alla tagit intryck av Miss Brodie på olika sätt och minns tillbaka på den tiden och hur lärarinnan blev avskedad från sin tjänst efter att ha blivit förråd av någon av dem själva.. 

Mellankrigstid, internat, Aka-porr, en kvinnlig motsvarighet till Dead poet's society. Ingredienser som har all potential att lyfta en bok, men nja. Jag finner den lite händelselös och till skillnad från Döda Poeters sällskap finns här inget sentimentalt smet (vilket jag personligen nu en gång är lite svag för..). Miss Jean Brodies bästa år är i stället en tämligen luftig, elegant, lätt ironisk historia, men det gör den samtidigt kylslagen och man kommer aldrig karaktärerna in på livet eller blir engagerad i dem.

 Miss Brodie själv framstår vid första anblicken som självuppoffrande, men sedan som både självgod och manipulativ. Under tillbakablickarna är mitt bestående intryck dock det av en desperat och ledsam människa som om och om igen frågar sig hur en av hennes egna flickor kunde vända sig emot henne. Hennes återkommande fras "i mina bästa år" upprepas så ofta att det nästan blir parodiskt och jag får omedelbara (och kanske inte så smickrande, i det här fallet) associationer till Karlsson på taket och hans catch phrase "En lagom tjock man i sina bästa år"

Nej, jag föll inte helt för denna klassiker, som jag i och för sig läste under en splittrad och ofokuserad period. Kanske hade jag värdesatt den annorlunda under andra omständigheter, men just nu så var den ärligt talat inte speciellt..intressant.

 Tack till Modernista för rec-ex.

---

Var på middag hos syster i fredags, då hon tipsade om Banned Books Week, som pågått mellan 30 september och 6 oktober. Faktiskt firas den för 30:e året i rad, men det är första gången jag hört talas om den. Egentligen vill man ju som svensk sitta på en hög häst och säga att i det här landet behövs inte sånt, för vi censurerar minsann inga böcker, men det är bara några veckor sedan vi hade ett visst Tintin-debakel och Pippi-böckernas Söderhavs-vokabulär ifrågasätts med jämna mellanrum, så vi är inte förskonade vi heller..

Men den här veckan handlar framförallt om USA, där böcker censureras regelbundet av olika orsaker. Det är här organisationen bakom Banned Books Weeks kommer in för att lyfta upp på en nationell nivå att det här faktiskt händer. Så här skriver de på sin hemsida:

---

Det här med hus. Man måste inte ha ett bara för att man får barn. Vi har klarat oss ändå i stan i en lägenhet i fem år och har trivts med det.

Men nu har vi ändå ett hus, från och med igår. Det är ju lite märkligt som det kan gå, men Mr Book Pond är mycket nöjd för med huset följer ett förråd = tilltänkt snickarverkstad och dessutom finns ett förvaringsutrymme som kan göras om till serverrum (jag har lovat att inte häckla, då hela min internetexistens bygger på detta..) Och Mini-pondarna är nöjda för nu får de var sitt rum och en gräsplätt att springa ut på.

Och jag är också nöjd för jag får en walk in closet och massor med yta att ställa bokhyllor på. And I will... :) Nu ska det flyttas här under hela oktober, så snart är det bye bye Malmö och hej hej förorten.

Hur jag kommer (över)leva förortslivet? Det kan tänkas att jag återkommer till det...

---