Miss Jean Brodie, lärare på en flickskola i Edingburgh på 30-talet, som i varje årskull väljer ut de hon finner mest lämpade att ingå i "The Brodie Girls". Dessa flickor - la crème de la crème - som hon kallar dem, dedikerar hon sin tid, "sina bästa år" med sin okonventionella undervisning om livet och konsten för att de ska utvecklas till moderna, unga kvinnor. I vuxen ålder har de alla tagit intryck av Miss Brodie på olika sätt och minns tillbaka på den tiden och hur lärarinnan blev avskedad från sin tjänst efter att ha blivit förråd av någon av dem själva.. 

Mellankrigstid, internat, Aka-porr, en kvinnlig motsvarighet till Dead poet's society. Ingredienser som har all potential att lyfta en bok, men nja. Jag finner den lite händelselös och till skillnad från Döda Poeters sällskap finns här inget sentimentalt smet (vilket jag personligen nu en gång är lite svag för..). Miss Jean Brodies bästa år är i stället en tämligen luftig, elegant, lätt ironisk historia, men det gör den samtidigt kylslagen och man kommer aldrig karaktärerna in på livet eller blir engagerad i dem.

 Miss Brodie själv framstår vid första anblicken som självuppoffrande, men sedan som både självgod och manipulativ. Under tillbakablickarna är mitt bestående intryck dock det av en desperat och ledsam människa som om och om igen frågar sig hur en av hennes egna flickor kunde vända sig emot henne. Hennes återkommande fras "i mina bästa år" upprepas så ofta att det nästan blir parodiskt och jag får omedelbara (och kanske inte så smickrande, i det här fallet) associationer till Karlsson på taket och hans catch phrase "En lagom tjock man i sina bästa år"

Nej, jag föll inte helt för denna klassiker, som jag i och för sig läste under en splittrad och ofokuserad period. Kanske hade jag värdesatt den annorlunda under andra omständigheter, men just nu så var den ärligt talat inte speciellt..intressant.

 Tack till Modernista för rec-ex.

---