Förmodligen ha ihjäl någon - genom att hugga ner dem med kniv.

Hittar den här bilden hos Arga Bibliotekstanten (som sorgligt nog inte bloggar längre, men är desto aktivare på Twitter) om vilka karaktärer Shakespeare tog av daga i sina tragedier - och hur. Som framgår är "stabbed" något av en favorit, tätt följd av "poisoned".

---

Den fjärde delen i den keplerska sviten om kriminalkommissarie Joona Linna och hans nemesis Jurek Walter, livsfarlig och inspärrad psykopat. Sandmannen börjar med att ett av Walters bortrövade offer återfinns, men han kan inte redogöra för var han varit i alla år eller vart hans syster, som också fördes bort, befinner sig. Polisen letar, men ser sig till slut nödgade att skicka in en infiltratör till Jurek på psyket för att försöka få honom att röja gömstället. Valet faller på säpoagenten Saga Bauer, men ska hon lyckas hålla Walter på behörigt mentalt och fysiskt avstånd.


Det är mycket ytterligheter i Keplers deckare: Linna, den überskicklige kombatpolisen, den överjordiskt vackra (och obs, tuffa, illustrerat genom scen i boxningslokal) Bauer samt den genomonde Hannibal Lector-inspirerade Walter.

Lägg därtill ofattbart lidande och ondska, ett omotiverat stort antal mord, en nästintill teleporterande mördare (dyker upp överallt) och rekordkorta kapitel. Det är absolut drivet och spännande och jag är inte den som kan sluta läsa heller, men i ärlighetens namn tycker jag inte så bra om Sandmannen.

Dels är jag lite trött på Jurek-spåret, dels känner jag att det är för blodigt och kanske också för banalt (och ja, jag förstår att Keplers syfte inte är att ge en realistisk skildring av polisarbete med mera och att detta är underhållning och jag är absolut inte den som promotar strikt realism, men ibland (infiltrationsplanen) blir det lite för fantasifullt för min smak) Anyways, både Paganinikontraktet och Eldvittnet tyckte jag var smått lysande, men här får jag nog tillstå att guldet blev till sand, bad pun intended.

 Det här var för övrigt den första e-boken jag läste på min Kindle och jag tyckte det fungerade bra. Den är attans lätt, så inga bestående men av att ligga ner och läsa i sängen. Har dock fortfarande inte vant mig vid avsaknaden av ljusstyrka och svartvit bild. Saknar lite att kunna se omslagen som de ska se ut.

---

På bokbloggarna har årslistorna för 2012 klarats av, det har gjorts upp målsättningar och önskelistor för 2013 och hela läshjulet har börjat snurra på nytt. Men eftersom jag ibland känner att jag lever i något slags parallellt universum med övriga bloggare där det hos mig fortfarande är 2003 och jag läser böcker därefter, så är det sällan jag har koll på nyheterna och vad man "bör" läsa för tillfället.

Så nu har jag kikat runt hos en del av mina favoritbloggare och gått igenom vad de tycker att förra året innehöll för höjdpunkter och vad med andra ord jag kommer läsa i år eller nästa eller nästa igen...

Mest bejublade blev utan tvekan:




Nu ser du mig - S.J Bolton
Vår nya deckarfavorit S.J. Bolton och nu, hör och häpna, så kan jag berätta att jag har läst den här!! Och var lyrisk, liksom Bokomaten


Dark Places och Gone girl - Gillian Flynn
Gillian Flynns Dark Places - en sådan banbrytande upplevelse hos Dark Places att bloggen döptes efter boken - har precis kommit ut på svenska och egentligen var det jämnt skägg mellan denna och Gone Girl, som lyftes till skyarna av mörkerpionjärerna Dark Places och Bokbabbel. Calliope höll också med och döpte blogginlägget till Amazing Gillian! Jag läser just nu själv Dark Places (på engelska) och hittills lever den upp till alla förväntningar.

You had me at hello - Mhairi McFarlane
Mot slutet av året slog Mind the book ett slag för den här smart chick liten och Hyllan hyllade. Jag klickade ner till Kindlen.


Några bubblare så:

Morgon i Jenin - Susan Abulhawa
Hyllan

The Sherlockian - Graham Moore
Flickan och böckerna

---

Fast det här är inget skämt för nu är det klart: det blir Bokresa för mig 20-21 april till Syninge kursgård utanför Norrtälje tillsammans med minst 25 andra (kvinnliga) boknördar. En del bekanta ansikten, en del nya och det ska bli fantastiskt roligt! Två dagars ensamläsning, gruppläsning och högläsning, (bok)samtal, mat och portvin hoppas vi på!

---

2012 var det 50 år sedan Karen Blixen gick ur tiden och det uppmärksammades med dokumentärer och en nyutgåva av Den afrikanska farmen, som vi i  bokklubben beslutade oss för att läsa. (Ärligt talat hade vi inte en susning om jubileet, men det låter ju bättre att vi hade full koll.. )

"Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong." 

Berömda inledningsord i boken som sedermera blev till den berömda big time-snyftaren Mitt Afrika med Meryl Streep och Robert Redford.

Baronessan och författaren Karen Blixen hade en olönsam kaffefarm i Kenya i början på 1900-talet. Egentligen hade hon den tillsammans med dåvarande maken Bror, men äktenskapet var dåligt och de separerade 1925 och därefter träffade hon den karismatiske Denys Finch-Hatton. Men om detta får man ingenting veta; Brors namn nämns en gång och att hon skulle haft en kärleksaffär med Finch-Hatton framgår inte direkt. De tillbringar tid tillsammans och han omnämns som en vän, men inga romantiska indikationer överhuvudtaget.

Den Afrikanska Farmen är generellt sett inget känslodokument utan mer en krönikeliknande skildring av det afrikanska vardagslivet och naturen. Den är mycket vacker med beskrivningar av blånande berg, den klara luften och vinden i de höga träden, men liv, olycka och död beskrivs med samma matter-of-fact stil. Man får intrycket av att Blixen var en ganska luttrad och självständig dam, men det behövde hon nog vara för att klara det livet på farmen där hon (till synes) ensam fick hantera konflikter, skjuta djur och ta hand om de ekonomiska trångmålen.


Att det finns ett visst kolonialt perspektiv går inte att komma ifrån och afrikanerna kallas negrer (faktiskt inte bortredigerat i mitt exemplar från 1997), men Blixen var en del av en samtid där Den vita mannen fortfarande var ett centralt begrepp. Och det är nog rättvist att säga att Blixen kom många av sina medhjälpare nära och lärde deras seder och sätt under de 20 år hon bodde på platsen.

Jag är glad att jag slutligen läste Den Afrikanska Farmen som stått i min bokhylla i många år. Det är ett fascinerande, vackert och exotiskt tidsdokument om en fascinerande kvinna och en bok man kan återvända till.

Uppdatering: fick tips av MimmiMarie om Rungstedlund, Blixens barndomshem, som ligger på Strandvejen mellan Köpenhamn och Helsingör. Är ju helt nära, så självklart måste jag åka dit. Har redan lanserat idén för bokklubbsdamerna.

---

Idag har jag hyfsat motvilligt blivit övertalad att springa ett millopp i juni. Jag har tidigare sprungit 10 km två gånger: 1999 och 2009. Jag hade tänkt mig att 2019 skulle bli nästa gång..  Löpning och jag - inte bästa vänner. Jag skulle vilja tycka att det var det härligaste som finns; så enkelt, ett par skor och inga tider att passa och det skulle funka så förbaskat bra nu när jag har ett par barn och bor i förorten långt från gym och redlighet.

Men. Inte ens en gång i det preskriberade förflutna när jag var en riktigt vältränad människa så förmådde jag springa långt eller länge. Det är någon slags genetisk defekt hos mig, men jag verkar inte så mottaglig för statisk uthållighetsträning.

Så många säger att en mil är ju ingenting, det klarar alla. Well, inte jag, inte bara sådär! Senaste gången krävdes det 8 månaders uppladdning där mina första feeble attempts innebar att jag joggade sex minuter i sträck innan jag var tvungen att stanna... Ja, ni fattar ju själva nivån.

Men nu har jag sagt ja och det kanske är precis vad jag behöver för att komma ur min bekvämlighetszon. Lite peppande böcker kan kanske hjälpa till? Det finns inte så få som handlar om just löpning.


Den senaste i raden är från Martina Haag, som gick från soffpotatis till maratonlöpare och har skrivit om det i Heja Heja. Mycket glassigt omslag om inte annat!

Den kanske mest omtalade är Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning om "långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni".

Hemma har jag också Ett år av magiskt löpande av Runner's world-redaktören Kenneth Gysing om "lyckan med löpning, om att ha löpning som livsstil".

Men maratonlopp-schmaratonlopp, var finns egentligen boken "så här klarade jag 7 km". Den hade nog varit mer för mig...

---

En stor boknyhet idag har varit att Dan Brown kommer ut med en ny Robert Langdon-bok den 14 maj: Inferno.

Boken utspelar sig i Italien och titeln anspelar förstås på Dantes berömda Inferno.


Boktiteln, för övrigt, avslöjades först på Today News där bokstäverna framkom lite i sänder genom att läsare twittrade hashtaggen #DanBrownTODAY - och tillfälligt sänkte servrarna för eventföretaget som höll i det hela... 

Dan Brown har numera förärats en sådan lågkulturstämpel att det inte går att erkänna att man läser honom med behållning utan att det uppfattas som ett ironiskt statement. Men jag gör det ändå. The Da Vinci Code, när jag plöjde den för nästan tio år sedan, var ingenting annat än Underhållning jag hade svårt att släppa ifrån mig - alla stereotyper till trots.

Men det är lätt att göra sig lustig över Dan Browns berättarstil- och teknik. Jag misstänker att Inferno kommer att börja med att Robert Langdon blir uppringd mitt i natten av någon som akut behöver hans ingående symbolikkunskaper. Sedan kommer allt att ske i en rasande takt under max ett dygn där Langdon och någon kvinnlig fägring (som har en undanskymd roll vid hans sida) tolkar symboler, knäcker koder, löser gåtor och far runt utan att äta, dricka eller gå på toaletten..

Likväl: vi skriver in den 14 maj i kalendern.

---

Mr Book Pond satt och lekte lite med statistik från bloggdatabasen och fick fram några snygga grafer som vi genast ska titta lite närmare på. Nu riktigt känner jag er entusiasm nå oanade höjder.. Men statistik är mycket viktigt för en boknörd, so here goes:

I diagrammet nedan så visas snittbetyget (blå linje) utslaget på alla registrerade år (röd linje). Trenderna (de svarta linjerna) visar att jag så sakteliga läser lite fler böcker för varje år (2012 är ett extremt undantag) och att snittbetyget faktiskt också blir något bättre. Under senare år har det legat någonstans kring 3,3. Det kan man tolka som att jag antingen läser allt bättre böcker eller att jag blir mindre kritisk. Det sistnämnda har jag svårt att tänka mig eftersom jag tyckt mig märka att cynismen är linjär med stigande ålder...


Studerar man i stället samma fenomen per månad så finns det flera intressanta (?) saker att observera. Jag läser fler böcker per månad allteftersom året går, min absoluta bottenmånad är april och det har jag ingen rimlig förklaring på och min toppmånad är juli, men det är ju semestertider och känns mer logiskt.

Betygsmässigt så är det synd om de böcker som råkar ut för mig under junimånaderna för då tenderar jag att ge sämst omdöme, medan jag är mest välvillig i november.

Tittar man på januari där vi befinner oss nu så borde det rent statistiskt vara en riktigt bra månad där jag läser många och bra böcker. Var det innan twitter kom, tro?

---

Årets sista omläsningsprojekt blev Evelyn Anthonys Röster i vinden som jag läste första gången 1986. Brittiska Kate Alfurd jobbar under andra världskriget för den franska motståndsrörelsen och blir indragen i ett sabotage som kostar hennes älskare livet. Fyrtio år senare får hon besök av en advokat som ska ställa en av de största krigsförbrytarna från den tiden - Eilenburg - inför rätta Kate återvänder till Frankrike för att vittna, men där finns inte bara minnen utan även personer som fortfarande vill henne illa.

Den första gången jag läste den här boken var omslaget tecknat och har relevans till innehållet. Den boken jag fick tag i vid omläsning spelar i en helt annan tacky-liga. Här har den brittiska rosen Kate förvandlats till en asian chick med cigarettmunstycke och nazikeps(?)! Märkligt är bara ett ord man kan använda. Eller vad säger ni?


Innehållet då? Ja, inte så minnesvärt om jag ska vara ärlig. Jag har en viss faiblesse för andra världskriget i litteraturen och jag läste halvslumrande om Kates ankomst till Frankrike parallellt med att man får följa henne i vuxen ålder när hon återvänder i minne och person. Så särskilt spännande eller engagerande blir det då aldrig. Inte som framsidan utlovar ;)

---

Två veckors ledighet är slut, idag började jobbet igen. Har senaste dagarna försökt komma ur jullovslaggen och vända tillbaka dygnet med varierande - eller ingen - framgång kan man säga. Inget kaffe i världen hjälpte idag.

2012 var inget bra läsår, men nu väntar nya dagar, nya tågresor, nya böcker, nytt kaffe. Normalt skulle jag tillsammans med resten av den läsgalna bokbloggsmaffian sätta målsättningar och anta utmaningar, men det gångna året har jag fått tagga ner lite. Jag tror dock att en läsplatta kommer att ge mig mer läslust och mer lästid; den är lättare att ha med sig på något sätt. Men jag har börjat året med inbundet då jag till nästa måndag ska ha avslutat Den afrikanska farmen till bokklubbsträffen.. Borde kanske gå och lägga mig och läsa lite.

Berätta nu om vad ni tänker läsa 2013!?

---

I den ständiga jakten på inspiration och good reads kan det vara en idé att ibland röra sig utanför topplistorna hos de största bokhandlarna och t.ex. besöka olika bokklubbar på nätet. Här hittar man oftare böckerna med flera bottnar, de omtalade, de provocerande, de gripande - och de snyftiga.

Det är inte så sällan de sistnämnda lyfts fram i Ophra's book club, liksom de esoteriska och självhjälpsböckerna, fast här finns även en hel del klassiker. Toni Morrison är en favorit.

Tips: Middlesex av Jeffrey Eugenides


Min anglosaxiska favoritbokhandel Waterstones har en egen bokklubb och om urvalet skriver man följande: "These are guaranteed, cover-to-cover, life-changing, day-making, unputdownable stories which will leave you wanting to share them with everyone and talk about them to anyone who'll listen"

Tips: The lifeboat av Charlotte Rogan


Och den andra brittiska bokjätten WHSmith har förstås Richard and Judy Book Club. Köper man böcker utomlands kan man ofta se det lilla klistermärket Richard and Judy Thorntons Book Club på omslaget

Tips: The greatcoat av Helen Dunmore


I Sverige finns En bokcirkel för alla som drivs av Karin Berg. Förutom att man kan delta i bokbloggsprat så tipsar siten om bra bokcirkelböcker, presenterar bokcirklar runt om i landet och ger möjligheten att hitta några att cirkla med.

Tips: Livet efter dig av Jojo Moyes


Relativt nyöppnade nätbokhandeln Fritz Ståhl har en egen bokklubb, delvis integrerad med En bokcirkel för alla (it's a small world...) Här finns mängder med tips om vad som kan fungera att läsa i grupp.

Tips. Jellicoe Road av Melina Marchetta. 2011 års stora bokbloggssnackis.

---

I december (jag vet, jag är lite laggad vad gäller recensioner just nu..), så läste jag ut Me and Mr Darcy av Alexandra Potter, en chick lit som

a) har referenser till Pride and Prejudice och Mr Darcy - förstås - och
b) jag hade hört från bokbloggarkretsar skulle vara mysig och läsvärd


29-åriga singeltjejen Emily har alltid drömt om att möta sin egen Mr Darcy, men ingen av de män hon träffar lever på något sätt upp till detta ideal. Efter ännu en katastrofdate ger hon upp och bestämmer sig för att åka till England på en "gå i Jane Austens fotspår-resa". Det visar sig att det är Emily, en bunt med gamla damer och så en odräglig journalist, som hon omedelbart kommer på kant med. Men resan har en oväntad bonus; en dag träffar hon nämligen Mr Darcy - den alldeles riktiga, fiktiva Mr Darcy. 

Det är inget nytt med Jane Austen spin-offs, inte alltid lyckade, men just den här hade jag höga förväntningar på. Mais non. Det finns så mycket jag stör mig på. Att det är extremt förutsägbart och att Emily träffar den "riktige" Mr Darcy är inte alls det värsta. Jag kan köpa att det finns inslag av magi; chick lit per default är ju sällan särskilt trovärdigt och det kan vara just därför man tycker så mycket om den.

Nej, det som jag tycker är svårast att smälta är att Emily, som beskrivs som en intelligent, litteraturälskande kvinna, tyvärr inte är så lätt att tycka om och verkar helt blåst. I England är hon borttappad som ett barn, förstår inte "brittiska" (Gah!), kopplar inte att hon är med om en Lizzie - Darcy-upplevelse, trots att hon läst Pride and Prejudice massvis av gånger och i princip identiska repliker utväxlas. Det är inte roligt, Emily är inte trevlig och verkar som sagt allmänt tunn bakom skalet. Romansen/Romanserna byggs inte upp utan händer helt plötsligt av oklara anledningar och totalt sett är boken tyvärr rätt trist, oromantisk och plågsam att läsa.

Men varför känner jag så här, när alla andra verkar älska den? From Notting Hill with love...actually föll mig inte heller i smaken för ett tag sedan, så hemska tanke: har jag blivit för gammal för chick lit? För cynisk? För bitter? Måste hitta en annan kandidat nu och fastställa om det blir tredje gången gillt...

---

Tidningsbärare får en helt annan innebörd när man ser de här tjusiga kreationerna från Malmö Tillskärarakademi, just nu visade på Emporia, brandlarmsbenäget nytt köpcentrum i Malmö.

---