torsdag 28 februari 2013
Eloise - är vi mer än bara vänner
Judy Finnigan, ena halvan i The Richard & Judy Book Club har hunnit med en hel del som en delvis skandaliserad TV-karriär, mängder av krönikor och nu till slut har hon själv debuterat som författare.
Hennes roman Eloise har sålt i stor upplaga och har precis kommit ut i pocket. Boken handlar om Cathy vars bästa vän Eloise dör i bröstcancer och hon börjar få återkommande och störande drömmar om vännen som känns så verkliga att Cathy börjar tvivla på sitt förstånd. Men det är någonting märkligt kring Eloises död och Cathy blir snart varse att ingenting är var det utger sig för att vara.
Sunday Times kallar den "Compulsively-readable and haunting" och många andra recensioner nämner Daphne du Maurier-vibbar, delvis på grund av att den utspelas i Cornwall. Bara det låter högst lovande för mig och det verkar vara ett mysterium här som jag tilltalas mycket av. Som av en liten slump var det Kindle-rea just nu: £4.49. Klick klick.
Hennes roman Eloise har sålt i stor upplaga och har precis kommit ut i pocket. Boken handlar om Cathy vars bästa vän Eloise dör i bröstcancer och hon börjar få återkommande och störande drömmar om vännen som känns så verkliga att Cathy börjar tvivla på sitt förstånd. Men det är någonting märkligt kring Eloises död och Cathy blir snart varse att ingenting är var det utger sig för att vara.
Sunday Times kallar den "Compulsively-readable and haunting" och många andra recensioner nämner Daphne du Maurier-vibbar, delvis på grund av att den utspelas i Cornwall. Bara det låter högst lovande för mig och det verkar vara ett mysterium här som jag tilltalas mycket av. Som av en liten slump var det Kindle-rea just nu: £4.49. Klick klick.
tisdag 26 februari 2013
Darker than dark
Libby Day, överlevare efter Day-massakern då hennes två systrar och mamma blev brutalt mördade. Brodern Ben, anklagad för djävulsdyrkan, blir fälld för morden, delvis på grund av Libbys vittnesmål mot honom, och avtjänar 20 år senare fortfarande sitt straff. Under samma tidsperiod har Libby utvecklats till en asocial, splittrad individ med kleptomanska tendenser och gjort slut på alla pengar från skadestånd och välgörenhet.
När hon måste hitta alternativa försörjningskällor kommer hon i kontakt med the Kill Club, som fascineras av olika mord, däribland Day-massakern. Många av medlemmarna är dessutom övertygade om Bens oskuld. Libby får betalt för att följa upp gamla spår och för första gången sedan rättegången ta kontakt med sin bror. Det blir en motvillig resa tillbaka i minnen hon helst av alla inte vill komma i kontakt med - bland annat därför att hon inte säkert vet om Ben verkligen är den mördare hon pekat ut.
Dark Places av Gilian Flynn är en legend vid det här laget - åtminstone inom bokbloggsvärlden där den hyllats utan förbehåll och mörkerdrottningen Helena Dahlgren har döpt hela sin blogg efter den. En sådan bok närmar man ju sig med lika delar vördnad och förväntan.
Flynn är skicklig i att bygga upp historien genom att berätta den från två håll. Ömsom låter hon nutidens Libby komma till tals och ömsom Ben och den döda modern under veckorna innan morden. På ett sätt vill jag förstås nå fram till upplösningen (och jag kan absolut inte räkna ut hur det ligger till förrän jag får det i klartext), men detta är inte en klassiskt "snaskig" deckare utan det är nästan fysiskt plågsamt att läsa om det oundvikliga som komma skall. Dark Places är ingen missvisande titel. Den syftar kanske primärt på Libby Days självföraktande inre, men här finns också mörkret i den utblottade Day-familjen, den svåra ekonomiska situationen bland de amerikanska småjordbrukarna på 80-talet, trailer-parks fulla av misslyckande. Desperationen som fattigdom kan föranleda; så svår att ta in.
Hopplösheten hos the Days kryper under skinnet på mig, det blir personligt och smärtsamt och jag finner det stundom omöjligt att sträckläsa. Libby är heller inte den självklara hjältinna man tar emot med öppna armar: ovårdad, trumpen, lat, otrevlig, desillusionerad, även om man mot slutet ändå kan ana en förändring i en positivare riktning. Det är en bra, men nästan lite för realistiskt mörk bok för min smak.
I Sverige är det Modernista som haft det goda omdömet att signa Gillian Flynn och boken har precis kommit ut i inbundet format.
Men det är inte bara Modernista och boblmaf som gillar Dark Places utan även Hollywood, där det precis har blivit klart att Charlize Theron ska spela Libby. Vet inte om jag är helt övertygad om det valet, då jag ser Libby framför mig som kortväxt, småknubbig, alldaglig och rödhårig, vilket knappast passar in på amazonen Theron. Vi får väl se om det kan funka.
När hon måste hitta alternativa försörjningskällor kommer hon i kontakt med the Kill Club, som fascineras av olika mord, däribland Day-massakern. Många av medlemmarna är dessutom övertygade om Bens oskuld. Libby får betalt för att följa upp gamla spår och för första gången sedan rättegången ta kontakt med sin bror. Det blir en motvillig resa tillbaka i minnen hon helst av alla inte vill komma i kontakt med - bland annat därför att hon inte säkert vet om Ben verkligen är den mördare hon pekat ut.
Dark Places av Gilian Flynn är en legend vid det här laget - åtminstone inom bokbloggsvärlden där den hyllats utan förbehåll och mörkerdrottningen Helena Dahlgren har döpt hela sin blogg efter den. En sådan bok närmar man ju sig med lika delar vördnad och förväntan.
Flynn är skicklig i att bygga upp historien genom att berätta den från två håll. Ömsom låter hon nutidens Libby komma till tals och ömsom Ben och den döda modern under veckorna innan morden. På ett sätt vill jag förstås nå fram till upplösningen (och jag kan absolut inte räkna ut hur det ligger till förrän jag får det i klartext), men detta är inte en klassiskt "snaskig" deckare utan det är nästan fysiskt plågsamt att läsa om det oundvikliga som komma skall. Dark Places är ingen missvisande titel. Den syftar kanske primärt på Libby Days självföraktande inre, men här finns också mörkret i den utblottade Day-familjen, den svåra ekonomiska situationen bland de amerikanska småjordbrukarna på 80-talet, trailer-parks fulla av misslyckande. Desperationen som fattigdom kan föranleda; så svår att ta in.
Hopplösheten hos the Days kryper under skinnet på mig, det blir personligt och smärtsamt och jag finner det stundom omöjligt att sträckläsa. Libby är heller inte den självklara hjältinna man tar emot med öppna armar: ovårdad, trumpen, lat, otrevlig, desillusionerad, även om man mot slutet ändå kan ana en förändring i en positivare riktning. Det är en bra, men nästan lite för realistiskt mörk bok för min smak.
I Sverige är det Modernista som haft det goda omdömet att signa Gillian Flynn och boken har precis kommit ut i inbundet format.
Men det är inte bara Modernista och boblmaf som gillar Dark Places utan även Hollywood, där det precis har blivit klart att Charlize Theron ska spela Libby. Vet inte om jag är helt övertygad om det valet, då jag ser Libby framför mig som kortväxt, småknubbig, alldaglig och rödhårig, vilket knappast passar in på amazonen Theron. Vi får väl se om det kan funka.
torsdag 21 februari 2013
Ständigt denna fråga
Nu packas det igen. Det måste vara bland det tråkigaste man kan göra. Det enda som är roligt med det är att man till sist får välja vilka böcker man ska ha med sig på resan.
Det lutar åt följande:
Emma i pocket och Atonement på Kindlen. Kanske tar jag med en liten bonusbok också... Den gyllene regeln är ju att man aldrig, aldrig får bli utan.
måndag 18 februari 2013
Apropå hästar
Till sist: att jag, i princip utan tvekan, kände igen kvinnan på det här fotot på Bokmässans kontor kanske säger något om min ålder ;) Ser ni vem det är?
All good things come to an end
Livet på femtonde våningen, rum 1523, i Gothia Towers började klockan fem i morse, då jag *ping* vaknade och inte kunde somna om. Lite slöseri med tanke på den sovmorgon som hade väntat mig mot en normal arbetsdag, men å andra sidan hann jag säkert läsa 10 kapitel i You had me at hello.
Och sen följde en hotellfrukost to die for på Heaven 23 högst upp i tornen. Jag säger bara färsk passionsfrukt, vanilj- och chokladscones, minicroissanter, äggröra och så kan jag fortsätta i några tusen tecken till. Men ok, det här är ju en ändå en bokblogg, så tillbaka till ämnet...
En legomodell i skala 1:37 över Gothia Towers tillbyggnad av två nya torn som ska vara helt klar 2014. En Volvo-ingenjör gjorde ritningarna och tillbringade sedan flera månader i sitt vardagsrum med att bygga denna. Hans fru lär ha varit glad när han var klar.
Dag 2 av studiebesöket hos Bok- och biblioteksmässan inleddes med att vi fick en inblick i de praktiska förberedelserna, både utställningen och seminarierna.
2012 hölls 426 seminarier och det fanns över 900 utställare i hallarna, som tillsammans hade över 2000 programpunkter.
Den här synen ser man inte ofta: en tom mässhall. Jämför gärna med lördagen under Bokmässan...
Planeringen av seminarier hanteras enligt uppgift med stora databaser och, som nämnts, de hemliga post-it lapparna! Inbjudningarna till vissa författare kan i vissa fall ha skickats ut flera år i följd innan de tackar ja, så planeringscyklerna är minst sagt långa! Det är nu det är som intensivast i bokmässefabriken när allt ska på plats inför släppet av bokmässeprogrammet; skicka inbjudningar, skriva presentationstexter, korrekturläsa, samla in bildmaterial och så vidare.
Datumet att lägga på minnet i år är 28 maj!
Koncentrerade bokbloggare lyssnar till Birgitta Jacobsson när hon berättar om Bokmässans teman
Därefter kom Håkan Aludd från Bokmässans reklambyrå Sunny Side Up och gav en inspirationsföreläsning om hur vi kan nå ut till flera, stödja varandra och promota bokmässan på bästa sätt och så hade vi även en intern diskussion om vårt arbete som bokbloggsambassadörer (eller Tolfvan/Boblamb som just nu debatteras som samlingsnamn ;)).
Dagen avslutades med en mycket trevlig lunch och sen när jag inte kunde få ner en bit till var det dags att vinka hej då till alla nya vänner för stunden, men det dröjde ju inte många minuter innan vi sågs på nätet igen.
Sammanfattningsvis så har det varit två härliga och inspirerande dagar och jag hoppas verkligen kunna hålla i den energi jag känner nu!
söndag 17 februari 2013
Boblambträff, part two
Det är inte första gången jag träffar bokbloggare afk* och hittills har böckernas - och katternas - underbara värld förenat oss i mycket trevliga samkvän. Så också ikväll. Förstås!
De fem timmarna potentiell lästid som jag hade utmynnade i blott ett läst kapitel pga att jag i stället beundrade utsikt, skrev blogginlägg, pratade i telefon, jobbade, facebookade och twittrade, men tro nu inte att jag klagar, jag är i högsta grad nöjd! Speciellt som min bautasäng och bok väntar på mig nu.
Men tillbaka till träffen med Tolfvan, som någon föreslog att vi skulle kalla detta årets upplaga av bokbloggsambassadörer!
Vi blev hjärtligt välkomnade av bokmässeveteranerna Gunilla Sandin som är huvudansvarig för programmet, Birgitta Jacobsson som är kommunikationschef och Johan Kollén som är redaktör. Presentation, mingel och lite bokmässehistorik följde. Otroligt intressant sådan. Vem hade kunnat ana vilken turbulens och dramatik som ligger bakom Bertil Falck och Conny Jacobsson snilleblixt för 28 år sedan!
Från start var det endast tänkt som en mässa för att samla biblioteken med seminarier "som ger ilningar i själen". Redan året efter hade förlagen vaknat och ville vara med på banan, men det var inte friktionsfritt. Till exempel så tackade flera stora jättar nej till mässan det året då Jackie Collins (Hollywoodfruar. Google it barn om ni inte var med på den tiden) bjöds in. Fulkultur under samma tak som kvalitetslitteratur, nej, det ville man verkligen inte vara med om. Och under kommande år droppade förlagen droppade av i allt snabbare takt.
Det uppmärksammades dock av de ditresta författarna som blev mässan trogna och som upprördes över sina egna förlags frånvaro. Protesten växte sig stark och plötsligt fick det panikbokas flygresor och hotell av förlag som inte ville se sina gunstlingar gå över till någon annan.
Vi fick också höra många roliga och rörande historier om hur många gånger en biljett kan bokas om, om möten med författare och hens publik och möten författare emellan.
Under åren har Bok- och biblioteksmässan bara vuxit och vuxit. Första året räknade man till 5000 besökare och höll i 25 seminarier. I fjol var det nästan 100 000 besökare och 426 seminarier totalt! Någon stackare har räknat ut att det börjar en ny aktivitet var 48:e sekund i hallarna. Förstå då hur svårt det är för oss besökare som står där med vår bokmässeapp och ska försöka få ihop ett icke-schizofrent program av detta utbud...
Nuförtiden så har mässan näsan 100 samarbetspartners för att sätta seminarieprogrammet och nu i dagarna har det precis varit deadline på förslag. Nu börjar det mödosamma, post-it tunga arbetet med att sätta ihop en bokmässekatalog. Mycket hemligt kan jag meddela; in i post-it rummet fick vi inte gå, men vi fick se en bild på hur det kan se ut, rent generellt:
Utvecklingen av bokmässan fortsätter alltjämt. Man ser över vilka trender som är rådande, man jobbar med olika förlagssamarbeten och försöker utveckla bokmässan till att bli en mötesplats året runt på nätet, där vi bokbloggsambassadörer har en roll att fylla. Mer om detta kommer det att bli under morgondagen.
Ja, det var väl en kort sammanfattning. Men om ni vill ha elva andra versioner av detta så finns det elva andra utmärkta bloggar att besöka :)
Ja, och så efter presentationen fick vi god mat och vin och kunde börja prata böcker och katter igen. Och barn. Och brist på badkar på artonde våningen. Och näthat, nobelpristagare, IKEA och arbetskultur i andra länder. För att nämna något.
*away from keyboard
De fem timmarna potentiell lästid som jag hade utmynnade i blott ett läst kapitel pga att jag i stället beundrade utsikt, skrev blogginlägg, pratade i telefon, jobbade, facebookade och twittrade, men tro nu inte att jag klagar, jag är i högsta grad nöjd! Speciellt som min bautasäng och bok väntar på mig nu.
Men tillbaka till träffen med Tolfvan, som någon föreslog att vi skulle kalla detta årets upplaga av bokbloggsambassadörer!
Vi blev hjärtligt välkomnade av bokmässeveteranerna Gunilla Sandin som är huvudansvarig för programmet, Birgitta Jacobsson som är kommunikationschef och Johan Kollén som är redaktör. Presentation, mingel och lite bokmässehistorik följde. Otroligt intressant sådan. Vem hade kunnat ana vilken turbulens och dramatik som ligger bakom Bertil Falck och Conny Jacobsson snilleblixt för 28 år sedan!
Från start var det endast tänkt som en mässa för att samla biblioteken med seminarier "som ger ilningar i själen". Redan året efter hade förlagen vaknat och ville vara med på banan, men det var inte friktionsfritt. Till exempel så tackade flera stora jättar nej till mässan det året då Jackie Collins (Hollywoodfruar. Google it barn om ni inte var med på den tiden) bjöds in. Fulkultur under samma tak som kvalitetslitteratur, nej, det ville man verkligen inte vara med om. Och under kommande år droppade förlagen droppade av i allt snabbare takt.
Numera ett starkt varumärke med eget vatten.
Det uppmärksammades dock av de ditresta författarna som blev mässan trogna och som upprördes över sina egna förlags frånvaro. Protesten växte sig stark och plötsligt fick det panikbokas flygresor och hotell av förlag som inte ville se sina gunstlingar gå över till någon annan.
Vi fick också höra många roliga och rörande historier om hur många gånger en biljett kan bokas om, om möten med författare och hens publik och möten författare emellan.
På kontoret hänger mängder av författarfoton. Här Dario Fo tillsammans med 123 Schtunk!
Under åren har Bok- och biblioteksmässan bara vuxit och vuxit. Första året räknade man till 5000 besökare och höll i 25 seminarier. I fjol var det nästan 100 000 besökare och 426 seminarier totalt! Någon stackare har räknat ut att det börjar en ny aktivitet var 48:e sekund i hallarna. Förstå då hur svårt det är för oss besökare som står där med vår bokmässeapp och ska försöka få ihop ett icke-schizofrent program av detta utbud...
Nuförtiden så har mässan näsan 100 samarbetspartners för att sätta seminarieprogrammet och nu i dagarna har det precis varit deadline på förslag. Nu börjar det mödosamma, post-it tunga arbetet med att sätta ihop en bokmässekatalog. Mycket hemligt kan jag meddela; in i post-it rummet fick vi inte gå, men vi fick se en bild på hur det kan se ut, rent generellt:
Utvecklingen av bokmässan fortsätter alltjämt. Man ser över vilka trender som är rådande, man jobbar med olika förlagssamarbeten och försöker utveckla bokmässan till att bli en mötesplats året runt på nätet, där vi bokbloggsambassadörer har en roll att fylla. Mer om detta kommer det att bli under morgondagen.
Ja, det var väl en kort sammanfattning. Men om ni vill ha elva andra versioner av detta så finns det elva andra utmärkta bloggar att besöka :)
Ja, och så efter presentationen fick vi god mat och vin och kunde börja prata böcker och katter igen. Och barn. Och brist på badkar på artonde våningen. Och näthat, nobelpristagare, IKEA och arbetskultur i andra länder. För att nämna något.
Och som en extra bonus fick vi goodiebag-påse med oss tillbaka med Boken om Bokmässan och nyckelband. Nu känns det att det är på riktigt!
*away from keyboard
Boblambträff, part one
Första rapporten från en bokbloggsambassadörsträff (för långt ord det där, jag föreslår förkortningen boblamb)
Efter en härlig öresundstågsresa från Lund utan ström, toaletter och nätverk, så ankom vi punktligt Göteborg som idag bjuder sitt bästa väder: snöblandat regn. En uppfriskande promenad och halvtimme senare var jag på plats i Gothia Towers, femtonde våningen i ett lyxigt "enkelrum" med två och fyrtio bred säng! Nästan lite synd att man ska bo här själv...
Fast minst lika fantastiskt roligt som det ska bli att träffa alla mina fellow bokbloggers, så värderar jag ju egentiden med det här besöket mycket högt, så av den anledningen är jag nästan opassande nöjd över att vara här på egen hand.
Nu ska jag skrota runt här liten stund till och sen börjar minglet. Dagen till ära har jag fått några konstiga, torra fläckar på ögonlocken som gör att huden är jätte- jätteskrynklig och ger mig en visuell ålder på cirka 70 år. Ifall ni som träffar mig undrar vad den där gamla, gamla tanten gör här.
Efter en härlig öresundstågsresa från Lund utan ström, toaletter och nätverk, så ankom vi punktligt Göteborg som idag bjuder sitt bästa väder: snöblandat regn. En uppfriskande promenad och halvtimme senare var jag på plats i Gothia Towers, femtonde våningen i ett lyxigt "enkelrum" med två och fyrtio bred säng! Nästan lite synd att man ska bo här själv...
Fast minst lika fantastiskt roligt som det ska bli att träffa alla mina fellow bokbloggers, så värderar jag ju egentiden med det här besöket mycket högt, så av den anledningen är jag nästan opassande nöjd över att vara här på egen hand.
Nu ska jag skrota runt här liten stund till och sen börjar minglet. Dagen till ära har jag fått några konstiga, torra fläckar på ögonlocken som gör att huden är jätte- jätteskrynklig och ger mig en visuell ålder på cirka 70 år. Ifall ni som träffar mig undrar vad den där gamla, gamla tanten gör här.
Göteborg C. Killen till vänster i bild har ingenting med det här blogginlägget att göra.
Funderar på vilken sida av sängen jag ska välja.
Lilla macen uppackad, redo för nästa blogginlägg. Note to self: om ska fota och lägga ut: torka av flottet!
onsdag 13 februari 2013
Guardian Pods
Inte bara Sverige svenska podcasts har. Jo, så är det kanske, men utmärkta bokpods har t.ex. The Guardian på sin hemsida, en hel hög att välja bland.
Den senaste i raden är en inspelning med Kate Summerscale som skrev faktaromanen The suspicions of mr Whicher om ett blodigt mord på den engelska landsbygden på 1800-talet. Otäck, men mycket läsvärd, om man liksom jag är lite svag för crime scene-fiction och viktoriansk tid.
Bläddrar man bakåt i historiken hittar man också diskussioner om Crime fiction med Gillian Flynn och om kvinnliga författare som Sylvia Plath och Jane Austen.
Den senaste i raden är en inspelning med Kate Summerscale som skrev faktaromanen The suspicions of mr Whicher om ett blodigt mord på den engelska landsbygden på 1800-talet. Otäck, men mycket läsvärd, om man liksom jag är lite svag för crime scene-fiction och viktoriansk tid.
Bläddrar man bakåt i historiken hittar man också diskussioner om Crime fiction med Gillian Flynn och om kvinnliga författare som Sylvia Plath och Jane Austen.
tisdag 12 februari 2013
Släkten följa släktens gång
Hanna, framgångsrik AD och "glad" singel. En dag tar smärtan från den hopplösa kärleksaffären med den gifta kollegan Henrik överhanden; Hanna säger upp sig från det välbetalda jobbet i Stockholm och åker hela vägen upp till sin jämtländska hemort Gärningsberg. Hon flyttar in i den övergivna släktgården för att få tid att tänka, måla och försöka förstå vad i det förflutna som orsakade brytningen mellan hennes pappa, hans bror och hans mamma Sigrid.
Då tänker jag på Sigrid är fin på många sätt, men vemod är vad som genomsyrar hela boken. Olofsson är duktig med miljöbeskrivningarna av den avfolkade byn, men de är karga och bistra och alla människor bär på en kappsäck av tråkigheter. Det sätter tonen och min sinnesstämning därefter när jag läser. (Inom parentes sagt så tycker jag att omslaget är vackert och välfunnet mot innehållet).
En del av boken berättas ur Sigrid och farbrodern Åkes perspektiv genom korta kapitel på jämtska där de skeenden som ledde fram till släktens olycka gradvis avslöjas. De passagerna är de jag är minst förtjust i; de är abstrakta, poetiska kanske är ordet, och fulla av upprepningar, som säkert har ett förstärkande syfte, men som irriterar mig och personligen hade jag velat stryka hälften av dem.
De delar som handlar om Hanna är däremot bättre, konkretare, mer berörande och faktiskt allt mer hoppfulla. Det är säkert också därför jag tycker bättre om dem; jag är en happiness junkie. Men jag funderar dock på om slutet verkligen är ett lyckligt ett eller bara handlar om att gripa efter halmstrån och kanske återigen hamna i onda cirklar därför att vi tar kärleken där vi får den - oavsett vad det kostar oss.
Tack till Wahlström & Widstrand för recensions-ex
Då tänker jag på Sigrid är fin på många sätt, men vemod är vad som genomsyrar hela boken. Olofsson är duktig med miljöbeskrivningarna av den avfolkade byn, men de är karga och bistra och alla människor bär på en kappsäck av tråkigheter. Det sätter tonen och min sinnesstämning därefter när jag läser. (Inom parentes sagt så tycker jag att omslaget är vackert och välfunnet mot innehållet).
En del av boken berättas ur Sigrid och farbrodern Åkes perspektiv genom korta kapitel på jämtska där de skeenden som ledde fram till släktens olycka gradvis avslöjas. De passagerna är de jag är minst förtjust i; de är abstrakta, poetiska kanske är ordet, och fulla av upprepningar, som säkert har ett förstärkande syfte, men som irriterar mig och personligen hade jag velat stryka hälften av dem.
De delar som handlar om Hanna är däremot bättre, konkretare, mer berörande och faktiskt allt mer hoppfulla. Det är säkert också därför jag tycker bättre om dem; jag är en happiness junkie. Men jag funderar dock på om slutet verkligen är ett lyckligt ett eller bara handlar om att gripa efter halmstrån och kanske återigen hamna i onda cirklar därför att vi tar kärleken där vi får den - oavsett vad det kostar oss.
Tack till Wahlström & Widstrand för recensions-ex
söndag 10 februari 2013
Winter weekend
Hemma hos föräldrarna över helgen. Bakom molntäcket skymtar solen.
Pulkaåkning med stor förtjusning för små barn i små backar
Och ett hundspann southern style, lika roligt för alla inblandade :)
Långpromenad förbi ån där det inte fryser till
Och 70-talsspel med tidsenliga frisyrer och glasögon..
Lite läsning blev det också i You had me a Hello på Kindlen. Ingen bild på detta, ni får helt enkelt försöka se det framför er.
lördag 9 februari 2013
Femtio nyanser (recenserade) av honom
Hey ho, en stor dag på The Book Pond idag; jag har fått en gästrecension! Händer ungefär en gång vart femte år, men nu har Johan slagit till med en pricksäker dräpare av Fifty shades of Grey! Den måste självklart publiceras. Jag skrattade gott och kände att min egen var mycket blek i jämförelse.
Read it and weep - with laughter :)
För en tid sedan började jag och två av mina syskon av någon anledning diskutera 50 Shades of Grey under en bilresa (säga vad man vill men det är ju en tacksam snackis, oavsett om man läst den eller inte). Innan vi visste ordet av hade vi plötsligt startat bokklubben Filth & Glory, med sagda bok först på läslistan. Utifrån vad jag hade hört hade jag inte direkt några höga förväntningar (allt prat om spännande strypsex till trots). Vad jag inte kunde begripa var hur ett ämne så fel i tiden (osjälvständig tjej blir kär i känslomässigt otillgänglig BDSM-man) kunde röna sådan uppmärksamhet. Så det fanns ändå ett visst mått av nyfikenhet när jag slog upp första sidan.
Två sidor senare hade Anastasia Steele (är det kioskromanernas motsvarighet till ”John Stone” månne?) bokstavligt snubblat in på den översnygga och lika självsäkre Christian Greys kontor och därefter gjort bort sig ytterligare med sina alltför opassande intervjufrågor. Så dråpligt.
Inte för att E L James ägnat de två första sidorna till någon form av karaktärsarbete; nej då, det mesta utrymmet går åt till att förklara varför Ana (short for Anastasia – troligen för att få plats med mer dravel på dessa 250 sidor litterär kollaps) över huvud taget befinner sig på snygge Greys sterila kontor. Vill man försöka få en bild av sagans hjältinna får man krydda karaktären själv. Rikligt. Det E L James avslöjar om vår hjältinna är: ”jag är en sån där tjej som tycker om att krypa upp i soffan med en god bok”. Inte heller herr Grey utelämnas i någon större detalj. E L James klarar inte ens av att beskriva honom utan hennes djärva litterära grepp beskrivs snarare som ”insert valfri hunk här:”. Vi erfar att han är jäkligt ”snygg” helt enkelt, med något lite mer detaljarbete ägnat åt hans perfekta hår och grå (!) ögon.
För att inte denna recension ska bli alltför lång kommer här en kort sammanfattning av boken (då boken består av 250 sidor upprepningar är denna sammanfattning möjligen inte helt kronologiskt korrekt): Herr Grey söker kontakt med Ana som inte vågar tro att det är sant. Det flygs helikopter och görs en del andra vräkiga rika saker, samtidigt som Herr Grey får visa vilken exklusiv smak han har.
Herr Grey säger åt Ana att hålla sig borta ifrån honom, samtidigt som han fortsätter söka kontakt. Herr Grey råkar visa sin ”sad side” vilket självfallet gör Ana ännu mer kär. Herr Grey presenterar Ana med ett BDSM-kontrakt där han beskriver vad han vill göra med henne men dessförinnan älskar han med henne i syfte att bli av med hennes besvärande oskuld så att hon som en nyblommad kvinna kan skriva på. Ana funderar tillsammans med sitt frågande undermedvetna och sin akrobatiska inre gudinna sedan i 200 sidor på att skriva på medan Herr Grey på ett ganska obehagligt sätt bevakar och förföljer Ana.
Under sagda period får Ana smisk på stjärten några gånger, ett oräkneligt antal orgasmer (oftast i symfoni med att den ständigt kondomredo Herr Grey tömmer sin imponerande mandom) så fort Herr Grey i princip rör henne samt vissa indicier om att den ledsne Herr Greys djupfrysta hjärta kanske håller på att tina en liten aning. (Efter att Herr Grey låtit Seattle bästa läkare undersöka Ana som boskap lyckas han dock få lägga bort kondomen mot slutet av boken.) Detta rafflande drama fortgår fram till att Herr Grey mot slutet smiskar henne ordentligt (något man som gravt uttråkad läsare finner ger lite tröst och omväxling faktiskt) och Ana inser att denne man inte kan älska, lämnar tillbaka bilen, den påhittade Apple-datorn samt telefonen han jagat henne med och gör slut. The end.
Jag må vara lika känslomässigt avstängd som den smiskande Herr Grey men den enda känsla som 50 Shades lyckas uppbringa i mig är irritation över den ständigt velande och osjälvständiga Ana, varför det ”dramatiska” uppbrottet för mig som läsare snarast kommer som en befrielse. Äntligen! Det är så platt, så taffligt skrivet, så fullt av upprepningar och prat om att det ”rör sig ända nere i mörka platser så fort blickar möts” så att jag flertalet gånger frågade mig själv om jag någonsin skulle ta mig igenom eländet.
Vad som hade kunnat bli en mer psykologisk upptäcktsfärd in i BDSM blir istället…ingenting! Det blir faktiskt inte ens BDSM, om man inte ska räkna ett par smisk på stjärten och några uttalanden i stil med ”du är min och ska göra allt jag befaller”. Nej, Herr Grey tycker om att smiska för att han tycker om att smiska för att han ”hade det svårt som barn”. Och hur mycket han ändå verkar vilja försöka möta Ana på halva vägen, för att han av någon outgrundlig anledning hyser starka känslor för hennes skyltdockepersonlighet, så kommer han ständigt fram till samma svar – ”det här är vem jag är”.
Om detta nu verkligen är ett så stort problem som det framstår är det något oklart varför Herr Grey inte bara skaffar sig en bättre terapeut än den han nämner i boken (han kan möjligen nalla lite ifrån helikopterbudgeten sedan Ana flyttat till Seattle hon också), får ordning på sitt smiskande så de kan leva lyckliga i alla sina dagar.
Betyg: ett avbrutet samlag..
Read it and weep - with laughter :)
Jag har gjort det! Jag har tagit mig igenom första boken i 50 Shades-serien. Och sista. Låt gå för att E L James bäddar för en uppföljare genom det abrupta avslutet på boken men ingenting på jorden intresserar mig mindre än ”Åh, hur ska detta sluta?”
För en tid sedan började jag och två av mina syskon av någon anledning diskutera 50 Shades of Grey under en bilresa (säga vad man vill men det är ju en tacksam snackis, oavsett om man läst den eller inte). Innan vi visste ordet av hade vi plötsligt startat bokklubben Filth & Glory, med sagda bok först på läslistan. Utifrån vad jag hade hört hade jag inte direkt några höga förväntningar (allt prat om spännande strypsex till trots). Vad jag inte kunde begripa var hur ett ämne så fel i tiden (osjälvständig tjej blir kär i känslomässigt otillgänglig BDSM-man) kunde röna sådan uppmärksamhet. Så det fanns ändå ett visst mått av nyfikenhet när jag slog upp första sidan.
Två sidor senare hade Anastasia Steele (är det kioskromanernas motsvarighet till ”John Stone” månne?) bokstavligt snubblat in på den översnygga och lika självsäkre Christian Greys kontor och därefter gjort bort sig ytterligare med sina alltför opassande intervjufrågor. Så dråpligt.
Inte för att E L James ägnat de två första sidorna till någon form av karaktärsarbete; nej då, det mesta utrymmet går åt till att förklara varför Ana (short for Anastasia – troligen för att få plats med mer dravel på dessa 250 sidor litterär kollaps) över huvud taget befinner sig på snygge Greys sterila kontor. Vill man försöka få en bild av sagans hjältinna får man krydda karaktären själv. Rikligt. Det E L James avslöjar om vår hjältinna är: ”jag är en sån där tjej som tycker om att krypa upp i soffan med en god bok”. Inte heller herr Grey utelämnas i någon större detalj. E L James klarar inte ens av att beskriva honom utan hennes djärva litterära grepp beskrivs snarare som ”insert valfri hunk här:”. Vi erfar att han är jäkligt ”snygg” helt enkelt, med något lite mer detaljarbete ägnat åt hans perfekta hår och grå (!) ögon.
För att inte denna recension ska bli alltför lång kommer här en kort sammanfattning av boken (då boken består av 250 sidor upprepningar är denna sammanfattning möjligen inte helt kronologiskt korrekt): Herr Grey söker kontakt med Ana som inte vågar tro att det är sant. Det flygs helikopter och görs en del andra vräkiga rika saker, samtidigt som Herr Grey får visa vilken exklusiv smak han har.
Herr Grey säger åt Ana att hålla sig borta ifrån honom, samtidigt som han fortsätter söka kontakt. Herr Grey råkar visa sin ”sad side” vilket självfallet gör Ana ännu mer kär. Herr Grey presenterar Ana med ett BDSM-kontrakt där han beskriver vad han vill göra med henne men dessförinnan älskar han med henne i syfte att bli av med hennes besvärande oskuld så att hon som en nyblommad kvinna kan skriva på. Ana funderar tillsammans med sitt frågande undermedvetna och sin akrobatiska inre gudinna sedan i 200 sidor på att skriva på medan Herr Grey på ett ganska obehagligt sätt bevakar och förföljer Ana.
Under sagda period får Ana smisk på stjärten några gånger, ett oräkneligt antal orgasmer (oftast i symfoni med att den ständigt kondomredo Herr Grey tömmer sin imponerande mandom) så fort Herr Grey i princip rör henne samt vissa indicier om att den ledsne Herr Greys djupfrysta hjärta kanske håller på att tina en liten aning. (Efter att Herr Grey låtit Seattle bästa läkare undersöka Ana som boskap lyckas han dock få lägga bort kondomen mot slutet av boken.) Detta rafflande drama fortgår fram till att Herr Grey mot slutet smiskar henne ordentligt (något man som gravt uttråkad läsare finner ger lite tröst och omväxling faktiskt) och Ana inser att denne man inte kan älska, lämnar tillbaka bilen, den påhittade Apple-datorn samt telefonen han jagat henne med och gör slut. The end.
Jag må vara lika känslomässigt avstängd som den smiskande Herr Grey men den enda känsla som 50 Shades lyckas uppbringa i mig är irritation över den ständigt velande och osjälvständiga Ana, varför det ”dramatiska” uppbrottet för mig som läsare snarast kommer som en befrielse. Äntligen! Det är så platt, så taffligt skrivet, så fullt av upprepningar och prat om att det ”rör sig ända nere i mörka platser så fort blickar möts” så att jag flertalet gånger frågade mig själv om jag någonsin skulle ta mig igenom eländet.
Vad som hade kunnat bli en mer psykologisk upptäcktsfärd in i BDSM blir istället…ingenting! Det blir faktiskt inte ens BDSM, om man inte ska räkna ett par smisk på stjärten och några uttalanden i stil med ”du är min och ska göra allt jag befaller”. Nej, Herr Grey tycker om att smiska för att han tycker om att smiska för att han ”hade det svårt som barn”. Och hur mycket han ändå verkar vilja försöka möta Ana på halva vägen, för att han av någon outgrundlig anledning hyser starka känslor för hennes skyltdockepersonlighet, så kommer han ständigt fram till samma svar – ”det här är vem jag är”.
Om detta nu verkligen är ett så stort problem som det framstår är det något oklart varför Herr Grey inte bara skaffar sig en bättre terapeut än den han nämner i boken (han kan möjligen nalla lite ifrån helikopterbudgeten sedan Ana flyttat till Seattle hon också), får ordning på sitt smiskande så de kan leva lyckliga i alla sina dagar.
söndag 3 februari 2013
Brotherhood 2.0
Nu när John Green blivit bokbloggvärldens nya älskling efter David Nicholls så dyker han upp lite varstans. Jag stod på gymmet idag och lyssnade på fredagens avsnitt av Spanarna där Sissela Kyle gav en trendspaning på hur killarna har blivit de nya väninnorna (mycket träffsäkert för övrigt). Som exempel gav hon Brotherhood 2.0
Brotherhood 2.0 är ett sedan 2007 avslutat experiment, men var alltså en vlog (videoblogg) mellan John Green och hans brorsa Hank, där de under ett års tid enbart kommunicerade via vlogen och allt lades ut på YouTube. Reglerna var att sådana att när ett inlägg postades måste den andra svara nästa dygn annars utgick ett straff, som t.ex. kunde innebära att raka av sig skägget eller låta en skål med glass smälta ner till intet utan att man fick äta..
Under 2012 följde en annan form av videoblogg där brorsorna lärde ut världshistoria och biologi! John Green är numera gift och frun går i de nuvarande vlogarna under smeknamnet "The Yeti" på grund av sin ovilja att synas i bild :)
Brotherhood 2.0 är ett sedan 2007 avslutat experiment, men var alltså en vlog (videoblogg) mellan John Green och hans brorsa Hank, där de under ett års tid enbart kommunicerade via vlogen och allt lades ut på YouTube. Reglerna var att sådana att när ett inlägg postades måste den andra svara nästa dygn annars utgick ett straff, som t.ex. kunde innebära att raka av sig skägget eller låta en skål med glass smälta ner till intet utan att man fick äta..
Under 2012 följde en annan form av videoblogg där brorsorna lärde ut världshistoria och biologi! John Green är numera gift och frun går i de nuvarande vlogarna under smeknamnet "The Yeti" på grund av sin ovilja att synas i bild :)
Arkiv
juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018