Man tänker på att man snart ska åka härifrån och förbereder sig inför detta.

---

Under en månad ungefär så hade jag och femåringen James och Jättepersikan som högläsningsbok. (Mest för min skull tror jag i efterhand. När vi hade slagit igen kapitlet för kvällen och jag gått ut, så öppnade Unga Fröken BP boken igen och läste vidare).

Detta är historien om den föräldralöse James som bor tillsammans med de hyperelaka faster Sylt och faster Snylt. Han får aldrig träffa några andra barn, får aldrig leka och är mycket olycklig. Men en kväll inträffar det magi som gör att persikan på persikoträdet börjar växa till en gigantisk boll och James flyr i den tillsammans med ett gäng överdimensionerade insekter. Sedan börjar ett äventyr som förändrar James liv för alltid.

Jag är generellt mycket förtjust i Roald Dahl och i Quentin Blakes teckningar och James har alla förutsättningar på plats; en liten ensam pojke, en skruvad historia och äventyr. Men det är någonting med boken som gör att jag inte faller så handlöst som jag brukar. Det kan vara att detta är Roald Dahls första bok och att han inte riktigt hittat formen ännu och det känns som han inte riktigt vet var storyn är på väg. Jag tycker det blir lite långrandigt när de flyger där i luften, att insekterna mest är irriterande och att slutet blir lite rumphugget. Det får bli en svag trea i betyg.

Omdöme från Unga Fröken är svårare att få fram: "Bra. Det var bra att de rymde från faster Sylt och faster Snylt. Den var spännande. Slut."

Nu ska vi snart börja på Häxorna i stället. Undrar om inte det är Roald Dahls bästa ändå.

---

Den förtidspensionerade miljardären Anders hamnar på ett litet pensionat uppe i Norrland efter ett misslyckat självmordsförsök. Det drivs av Helena och var en gemensam äktenskapsdröm - trodde hon, tills den före detta maken deklarerade att så inte var fallet och tog sin nyfunna studentska och åkte tillbaka till Stockholm.

Helena är bitter, men kämpar på och bor kvar med den trettonåriga dottern Emelie som hon har ett komplicerat och slitsamt mor-skilsmässotonårsdottersförhållande med. Anders ser ett tillfälle att gå incognito och erbjuder sig att hjälpa till med att snickra och måla klart de ofärdiga rummen. Under arbetets gång lär Helena och han känna varandra och i detta lär de också känna sig själva, vilket inte är en osmärtsam upplevelse.

En sannolik historia var min första Alvtegen och av någon anledning hade jag för mig att hon skrev deckare, eller åt det hållet. Det är fel, det gör hon inte. Man kan kanske kalla detta för relationsroman och det var en bok som kom till mig i rättan tid. Jag fångades ögonblickligen av den och läste ut den på några dagar, vilket numera är en sann bedrift för mig. Jag ville veta vad som skulle hända Helena och Anders och vande mig vid vår trivsamma tillvaro på tåget. Trivsam tror jag för övrigt är det ord som sammanfattar romanen, trots att historien slingrar sig runt ämnen som skilsmässa, prestationsångest och ensamhet. Den kändes för övrigt väldigt mycket som en Moderspassionen light, vilken har en liknande setting och innehåller en mor-dotterrelation mot bakgrund av stor sorg.

De övriga i bokklubben höll med. Ingen fångades på djupet av karaktärerna, men de tyckte om dem. Vad vi också var eniga om var att slutet kom alldeles för snabbt och hade vunnit på en längre målsträcka. Att det är lite polerat och förutsägbart gör mig ingenting, jag tillhör inte dem som stör mig på att saker och ting ordnar upp sig.
Totalt sett fick jag mersmak för Alvtegen och från Bokresan har jag Fjärilseffekten som ligger och väntar. Inte omöjligt att den hamnar i "lilla" sommarhögen.

---

Fler listor. Här i form av en utmaning från Boktjuven. Tyvärr har jag slut på humor, så nedan följer korrekta och torra svar.

Vilka fem böcker måste hinna läsas i sommar?
Från högen jag precis postade säger jag Prioritaire (bokklubbsbok), The moment av Douglas Kennedy och Bokklubben vid livets slut. De som inte finns i högen är Janusstenen (Elly Griffiths) och Inferno (Dan Brown).

Vilken bok är du egentligen inte så sugen på, men känner att det är dags att ta tag i? 
Världskrig Z. "Alla" säger att den är bra och nu kommer filmen och jag har boken, men...

Var är bästa stället att läsa i sommar? 
Skulle tro att det är på de vanliga ställena: tåget, sängen, soffan

Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa? 
Tåget, sängen, soffan

Strand eller hängmatta? 
Vem äger en hängmatta? Och vem läser i en hängmatta? Det känns bara som en metafor för något helt utopiskt. Stranden är också högst osannolik för där kommer jag vara med barnen och det innebär om jag ska vara realistisk 0 läsning.

Vilken bok tror du kommer att bli sommarens bästa? 
Jag har vissa förväntningar på Dålig Karma och In the Kingdom of men. Jag tror säkert jag kommer bli uppslukad av ett antal deckare också.

Vilken bok borde alla läsa i sommar? 
En man som heter Ove

Deckare eller roman? 
När det är sommar, definitivt deckare

Favoritgenre? 
Krimi - igen, chick lit, viktorianska romaner

---

Nu är det listigt på bokbloggarna igen. Semestertider är lika med sommarläsning och bloggarna fylls med bilder på ambitioner i form av bokhögar. Vem vill vara sämre? Här är min i detta nu. Lite nytt, lite hyllvärmare, lite omläs. Kommer förstås att kompletteras med nyinköp av deckare och chick lit, som ingen sommar bör vara utan.

Vadå för många och kommer aldrig att hinna med? Nu förstår jag inte alls.

---

Midsommardag.

---

---

Linus Jonkman är konsult (vi har faktiskt jobbat på samma företag han och jag) och föreläsare. Jag har de senaste åren lyssnat på ett par mycket underhållande föredrag av honom om Guldklockans död och generationsarbetsplatser. Linus Jonkman är också introvert. Dokumenterat sådan, eftersom han nu kommit ut med boken Introvert: den tysta revolutionen, som tar upp hur introverta människor funkar.

Introvert är inte samma sak som blyg, då man ofta inte vågar närma sig andra människor. Är man introvert har man bara inte lust. Det kan gå alldeles utmärkt att stå framför en folksamling och prata om något som engagerar, men mingel och intensivt sällskap kan vara påfrestande. Det är inte lätt att vara introvert i ett samhälle som uppmuntrar nätverkande och sälja-sig-själv-koncept.

Det "trendar" med introversion nu. Det har kommit böcker, det skrivs i media, det pratas om rekrytering av introverta. Jag får lite av en känsla av att "introvert" gått från en personlighetstyp som uppfattats som svårhanterad till att ge något av en kvalitetsstämpel; trygg och med substans till skillnad från den ytliga, hoppiga, implicit jobbiga, extroverta människan.

Jag tycker det är intressant och har precis klickat hem e-boken. Jag har nog alltid trott mig vara en hyfsat extrovert människa, eftersom jag inte har svårt att prata inför folk och kan föra mig i möblerade rum. Men sanningen är den att jag också är den som går hem bland de första från fester (jag har för det mesta haft trevligt men jag har bara fått "nog"), jag är inte den som blir vän med "alla", jag vill hellre sitta för mig själv på buss och tåg än att prata med medresenärerna, jag tycker det kan vara lite jobbigt med andra människor som får ständiga, spontana infall. Kanske är det så att jag faktiskt är introvert? Det tänker jag ta reda på nu.

Här finns Linus Jonkmans blogg om man vill läsa mer

---

---

Idag har Sydsvenskan en lång artikel om uppsvinget för erotisk litteratur, en tredje epok för genrén efter 1700-talet samt 60/70-talet.

"Första halvåret 2013 har i stort sett samtliga allmänutgivande förlag åtminstone en erotisk titel i sin utgivning" Men förlagen har noterat att de erotiska manusen ännu inte blivit fler. I stället är det deckarmanusen som börjat innehålla lite fler heta scener.

Nytt är att "den erotiska litteraturen idag riktar sig främst till kvinnliga läsare, vilket skiljer den från äldre tidens böcker i samma genre. Klassikerna skrevs av män, för män."

I artikeln medverkar min "kollega",  bokbloggsambassadör och sexolog Suzann Larsdotter, som säger:

"Mäns sexualitet ses som något oerhört problematiskt i vårt samhälle. Det är svårare för män att erkänna att de läst en erotisk bok som de tyckte var bra och till och med gjorde dem kåta."

Det som är märkligt är att Sveriges enda romance-författare, Simona Ahrnstedt, inte nämns med ett ord i artikeln. Hon har nyligen kommit ut med sin tredje roman, De Skandalösa, och vinner allt fler läsare.

---

I förra veckan hade jag femårig bröllopsdag! Den firades på bästa sätt genom att vi bland annat gick och såg nyinspelningen av The Great Gatsby. Den har inte fått någon överväldigande kritik, men jag tyckte den var helt fantastisk! Den kändes väldigt Baz Luhrmannsk (Moulin Rouge); extremt visuell, färgstark, folk och fest och så var det hela 20-talsstämningen med kläderna, miljöerna, bilarna, charlestondanserna.

Men allt var inte bara glammig yta utan jag tycker att Luhrmann lyckats med karaktärsdramat också: Gatsbys dröm, Daisys val, tragiken.



Det mest anmärkningsvärda kanske ändå var att Leonardo – babyface – DiCaprio faktiskt har åldrats; flera rynkor och ett mognare utseende kunde noteras. Tobey Maguire som Jack Carraway är dock ett hopplöst fall; han blir liksom aldrig äldre än 14.


Jag läste Gatsby för många, många år sedan och vet att jag tyckte om den men minns inte så mycket mer förutom det gröna skenet från lanternan. Jag känner att det är dags för en omläsning nu; den står i hyllan och väntar.

---

Book Pond är tillbaka! Har ni saknat mig? En vecka i karantän hos Blogger kändes som en halv evighet, men nu har jag en devious plan för att detta inte ska inträffa igen. Till helgen så ser vi kanske resultatet...

Nog om det. Här kommer en bokrecension, som sig bör på en bokblogg...


Eilidh har nått botten. Ett tidigt missfall, åratal av misslyckad fertilitetsbehandling, en äkta make som inleder en affär och en familj som är långt ifrån stöttande har störtat ner henne i den djupaste förtvivlan.

Hon lämnar sin man, Tom, och flyr upp till sin barndoms skotska by där hon flyttar in till sin gammelmoster. Eilidh lever som i dvala, men en dag stöter hon på en liten flicka som öppnar upp någonting hos henne. Maisies mamma har övergett henne, hennes älskade mormor har avlidit och hon lever nu tillsammans med sin pappa Jamie, som försöker kompensera för båda. Maisie förenar Jamie och Eilidh och de blir vänner, men de är båda trasiga och är livrädda för att låta känslorna bli djupare än så.

Ibland kommer dock hjälp och den knuff man behöver på vägen från de mest oväntade håll.

Jag hade en tung period, jag behövde något sött och romantiskt, ok. And I got what I whished for kan man säga Jag tyckte om att läsa den här boken, jag blev rörd av vissa delar som Eilidhs barnlöshet och de omständigheter hon och Jamie befinner sig i överhuvudtaget.

Det är en fin historia, men den övergår mot det snyftiga hållet allteftersom och blir nästan lite för tårdrypande till och med för mig. Det finns också vissa övernaturliga inslag i den som jag inte är helt överens med. Det är en fin tanke att våra döda finns med oss, men jag skulle hellre sett att romantiken stod för sig själv, som den romantiker jag är... Totalt sett helt ok läsning om man är på det lite sentimentala humöret.

Ett roligt faktum är att Watch over me puttade ner Fifty shades från tronen över mest sålda e-böcker i Storbritannien när den kom ut.

---

Ett lik efter en ung kvinna fiskas upp ur sjön Boren och kriminalkommissarie Martin Beck kallas till platsen. Det tar inte lång tid att konstatera att hon tagits av daga genom kraftigt våld, men därefter går utredningen i stå. Man finner inga ledtrådar om vem hon är, vem mördaren är eller hur hon har hamnat i vattnet. Tiden går, men Beck kan inte släppa den unga kvinnan ur tankarna och lyckas genom ihärdigt sökande och nya infallsvinklar en dag identifiera henne. Mysteriet med Roseanna kan äntligen börja nystas upp.


Roseanna är den första delen i Sjöwall/Wahlöös berömda svit Roman om ett brott. Den kom ut 1965, men jag slås ändå av hur relativt modern den känns. Så klart att detaljerna är tidstypiska (det finns inga datorer, alla röker och maten känns outhärdligt tråkig......), men fokuseringen på utredningen och en kommissarie som presenteras med ett personligt tilltal där inblickar ges i hans tankegångar och privatliv (ett tortigt sådant med mycket magont) känns igen från dagens deckare. Fast denna var först!


Sjöwall/Wahlöö har blivit kända för att de introducerade samhällskritik i kriminalgenrén men i Roseanna märks ännu inte mycket av detta utan det känns mer som en introduktion till karaktärerna. Tempot är ganska långsamt, men jag måste säga att jag ändå uppskattade Roseanna som en riktigt kvalitativ deckare åt det sakliga, hårdkokta hållet. Det kommer säkert bli fler nedslag i serien för mig. T.ex. Polis polis potatismos utspelas delvis i Malmö och det är alltid roligt med böcker med lokalfärg. 

Jag läste Roseanna i Excess-format, en bok som är hälften så stor som en pocketpok och läses på bredden. Jag blev inte helt såld då pappret är så tunt att det klistrar fast på fingrarna och jag kom aldrig ifrån känslan att det kändes avigt att läsa på "fel" håll. Nja, tyckte jag.

---