Den förtidspensionerade miljardären Anders hamnar på ett litet pensionat uppe i Norrland efter ett misslyckat självmordsförsök. Det drivs av Helena och var en gemensam äktenskapsdröm - trodde hon, tills den före detta maken deklarerade att så inte var fallet och tog sin nyfunna studentska och åkte tillbaka till Stockholm.

Helena är bitter, men kämpar på och bor kvar med den trettonåriga dottern Emelie som hon har ett komplicerat och slitsamt mor-skilsmässotonårsdottersförhållande med. Anders ser ett tillfälle att gå incognito och erbjuder sig att hjälpa till med att snickra och måla klart de ofärdiga rummen. Under arbetets gång lär Helena och han känna varandra och i detta lär de också känna sig själva, vilket inte är en osmärtsam upplevelse.

En sannolik historia var min första Alvtegen och av någon anledning hade jag för mig att hon skrev deckare, eller åt det hållet. Det är fel, det gör hon inte. Man kan kanske kalla detta för relationsroman och det var en bok som kom till mig i rättan tid. Jag fångades ögonblickligen av den och läste ut den på några dagar, vilket numera är en sann bedrift för mig. Jag ville veta vad som skulle hända Helena och Anders och vande mig vid vår trivsamma tillvaro på tåget. Trivsam tror jag för övrigt är det ord som sammanfattar romanen, trots att historien slingrar sig runt ämnen som skilsmässa, prestationsångest och ensamhet. Den kändes för övrigt väldigt mycket som en Moderspassionen light, vilken har en liknande setting och innehåller en mor-dotterrelation mot bakgrund av stor sorg.

De övriga i bokklubben höll med. Ingen fångades på djupet av karaktärerna, men de tyckte om dem. Vad vi också var eniga om var att slutet kom alldeles för snabbt och hade vunnit på en längre målsträcka. Att det är lite polerat och förutsägbart gör mig ingenting, jag tillhör inte dem som stör mig på att saker och ting ordnar upp sig.
Totalt sett fick jag mersmak för Alvtegen och från Bokresan har jag Fjärilseffekten som ligger och väntar. Inte omöjligt att den hamnar i "lilla" sommarhögen.

---