tisdag 29 oktober 2013
20-tal. New York. Printz Publishing. Så många nyckelord som bärgar för något gott. Blir alldeles säkert mitt nästa bokinköp!
söndag 20 oktober 2013
Cirkusen anländer utan förvarning. Så börjar Nattens Cirkus, en fantasifull, färgstark, magisk saga om hur två barn, Celia och Marco på var sitt håll och ovetandes om varandra blir upplärda i att skapa illusioner och får veta att de så småningom ska tävla på en okänd spelplan. I vuxen ålder blir både Celia och Marco knutna till en cirkus som turnerar runtom världen och bara håller öppet nattetid. Där utför de sina illusioner, skapar nya, fantastiska cirkustält och ting att beundra samtidigt som de inväntar instruktioner från sina läromästare om när tävlingen ska starta. Eller - har den kanske redan det?
Cirkusen anlände utan förvarning, rakt in i mitt hjärta. Från första början blev jag fast i denna snillrika labyrint av gåtor, hemligheter och svartvit magi. Det är som att the Prestige möter Moulin Rouge men ändå är sin alldeles egen: sprakande, lekfull, festlig, passionerad, mörk och mystisk. Jag älskar historien, rollspelet, tidsåldern (sent 1800-tal) och slutet! Inte en enda clown i sikte, men jag varken saknar eller behöver det. Såld!
torsdag 17 oktober 2013
That's right! Jag har fyra biljetter till Malmö-uppsättningen av
Kvinnan i svart att lotta ut till fyra lyckliga vinnare. Föreställningsdatum är 23 oktober på Kirsebergsteatern.
Svara på dessa två frågor och skicka svaren till annalena.lof@gmail.com
De första fyra med rätt svar vinner. Sista tävlingsdag är söndag 20 oktober.
1. Vem skrev originalboken Kvinnan i svart (The woman in black)?
2. Vem spelade huvudrollen i filmen med samma namn som kom 2010?
Skynda, skynda!
måndag 14 oktober 2013
Lou, uppvuxen i den lilla byn Stortfold, hemmaboende hos sina föräldrar som hon också försörjer med sin cafélön, utkastad från sitt rum som hennes syster och systerson tagit över, i relation med ett träningsfreak till pojkvän som inte kunde bry sig mindre om henne. Men Lou stannar, för hon hon drömmer inte om något annat och vet inget annat - tills den dag hon blir uppsagd från caféet.
Det enda jobb som uppenbarar sig är det som skötare till Will Traynor, en ung, snygg före detta finansman med riskprofil. Hans profil efter den olycka som gjort honom totalförlamad är full av bitterhet, vresighet, elakhet och han vet precis hur han ska låta det gå ut över Lou. Det är endast hennes desperation som gör att hon stannar kvar. Men en dag så får de lite kontakt, hon når fram och hon bestämmer sig för att förändra Wills liv till det bättre. Vad hon inte förstår är i vilken utsträckning hon själv förändras.
Det är synd för Jojo Moyes - och vår - del att den franska filmen
En oväntad vänskap nyligen kom ut, för det gör nog att
Livet efter dig inte har så höga odds att bli filmmanus. Men vi har i alla fall boken, thank god! Det händer ganska sällan nuförtiden att jag blir så uppslukad av en bok att jag bara måste sträckläsa till slutet, mycket pga splittringen kring jobb, twitter, barn, blogg, sömn och så vidare, men Livet efter dig var ett stort undantag; jag avslutade den på två dagar!
Det är ingen lätt historia detta (totalförlamning tenderar att vara permanent obotlig) men Jojo Moyes lyckas på något sätt lägga an en lätthet i sitt språk, kanske för att hon använder den unga Lou som berättarperson. Hon är en jordnära, humoristisk, romantisk tjej med ett något stukat självförtroende, men trots allt med en optimistisk grundinställning och hon blir därmed den motpol som behövs till Will. Och det är den här, kanske naiva hoppfullheten och den fina relationen som växer fram mellan dem båda, som bär boken ända in i mål och som gör att den går att läsa trots att den är så outsägligt sorglig. Det är en till lika delar fantastisk och smärtsam upplevelse. Och en jag inte hade velat vara utan.
Nu ser jag fram emot Jojo Moyes nya bok,
Sophies historia, som precis kommit ut på Printz Publishing!
fredag 11 oktober 2013
tillkännagivandet av vem som får Nobelpriset i litteratur 2013 tycker tydligen jag att det är dags att kommentera..
Så jag kan väl berätta att jag i vanlig ordning var den enda på mitt jobb som hade hört talas om pristagaren.
Och att min bokklubb har bestämt sig för att läsa Alice Munro (Kärlek, vänskap och hat) Jag tror inte vi är alldeles ensamma i bokcirkelkretsar om det...
söndag 6 oktober 2013
I fredags var jag på premiär på en liten teaterscen i Malmö, klädd i svart som den semi-kulturtant jag är. Och jag var inte den enda för det vi såg var just
Kvinnan i svart (The woman in black), succépjäsen som rullat i över 25 år i Londons West End, baserad på Susan Hills bok med samma namn. Det som är speciellt med den här Malmö-uppsättningen av
Firstborn Drama är att Mr Book Pond spelar, inte bara en, utan faktiskt sju roller. Det var ju minst sagt lite premiärnerver även hos mig, men allt gick bra och sedan kunde vi alla andas ut. För Mr BPs del var det dock bara att ladda om, sätta sig i bilen och blåsa upp till Stockholm för en helglång filminspelning. Kan jag kalla mig själv kulturänka, kanske?
Från affischen med Mr Book Pond (även kallad Kurt Löf) och motspelaren Anders E Larsson
En karl för sin hatt
Post premiär. Alla nöjda och glada. Kvinnan i svart har blivit kvinnan i vitt.
torsdag 3 oktober 2013
Herr Roos är i övre medelåldern och har ett fruktansvärt tråkigt liv. Han har ett tråkigt jobb som montör, han lever i ett tråkigt äktenskap med en tråkig fru vars tonårsdöttrar han i sämsta fall har en dålig relation till och i bästa fall inte förstår sig på. Valdemar Roos är dessutom ganska tråkig själv. Och grinig.
Betydligt gladare blir han den dagen han får 13 rätt på stryktipset, vinner en ansenlig summa pengar och bestämmer sig för att göra något alldeles okaraktäristiskt, nämligen att behålla detta för sig själv, säga upp sig från jobbet och i största hemlighet skaffa sig ett torp där han i stället tillbringar dagarna. Planen går i lås och Valdemar har aldrig varit mer tillfreds. Men en dag upptäcker han att en ung kvinna, Anna, har övernattat i torpet och han får en större förändring på halsen än han någonsin bett om.
Det finns en kriminalkommissarie med i den här boken som heter Gunnar Barbarotti. Det är Nessers tredje fristående delen om honom och här är han totalt i pereferin, vilket faller sig naturligt då detta inte är någon kriminalroman i egentlig mening utan en relationsroman. För min del hade Nesser kunnat lämna polisarbetet helt därhän, och då är jag ändå en stor deckarfantast.
Jag tycker om att det primärt handlar om Valdemar - och Anna. Nesser är skicklig på att ta den enklaste historia och göra den engagerande med karaktärer man fattar sympati för. Ett stort plus här för att Nesser låter kontakten mellan Herr Roos och den unga Anna präglas av samhörighet och ömsesidig hjälp snarare än att man som läsare får Lolitavibbar.
Efter
En man som heter Ove är det ofrånkomligt att man jämför alla griniga gamla män med denne - även om Håkan Nesser absolut var först med sin Valdemar Roos - och jag gör till en början misstaget att tro att det som börjar lite smålustigt med en avog 59-åring är någon slags feelgood. Det är det inte; snart blir det oväntat oroande och jag vill stiga in i berättelsen, hindra dem från att göra de där misstagen och behålla idyllen som den var i stället för att vara med på resan mot vad som alltmer börjar likna undergång. Men det kanske inte hade blivit mycket till roman..
Någonstans är det faktiskt också en upplyftande bok om att kraften att förändra finns inom oss och kanske det ibland är så enkelt som att ta en vänstersväng i en rondell och ropa "tjoflöjt".
tisdag 1 oktober 2013
Jaha, hej hopp, där kom verkligheten ikapp och tystade effektivt ner mig i alla sociala medier. Det enda jag skrivit de senaste två dagarna är jobbmail, en mängd av dem..
De inköpta bokmässeböckerna (faktiskt långt färre än vad man kanske kan tro. Jag körde lite bokmässeinköp by proxy i år och merparten av det tunga bagaget hem var till minipondarna) ligger på skrivbordet och väntar på att registreras i databasen, recensioner ska skrivas, boknyheter ska rapporteras, bloggar ska kommenteras. Men jag är slut mina vänner. Anstormningen av jobb, disk, barn och dammråttor ska inte underskattas. Jag befinner mig just nu i det som jag tror blir årets intensivaste månad på alla plan och min gissning är att energin kommer riktas åt tågåkande och övrig logistik.
Tid för läsning kommer det nog dock finnas/behövas (!) och jag dyker ner i en bok nu och återkommer när jag fått näsan över vattenytan igen. Det kanske blir förr än man tror.
Arkiv
juli 2008
augusti 2008
september 2008
oktober 2008
november 2008
december 2008
januari 2009
februari 2009
mars 2009
april 2009
maj 2009
juni 2009
juli 2009
augusti 2009
september 2009
oktober 2009
november 2009
december 2009
januari 2010
februari 2010
mars 2010
april 2010
maj 2010
juni 2010
juli 2010
augusti 2010
september 2010
oktober 2010
november 2010
december 2010
januari 2011
februari 2011
mars 2011
april 2011
maj 2011
juni 2011
juli 2011
augusti 2011
september 2011
oktober 2011
november 2011
december 2011
januari 2012
februari 2012
mars 2012
april 2012
maj 2012
juni 2012
juli 2012
augusti 2012
september 2012
oktober 2012
november 2012
december 2012
januari 2013
februari 2013
mars 2013
april 2013
maj 2013
juni 2013
juli 2013
augusti 2013
september 2013
oktober 2013
november 2013
december 2013
januari 2014
februari 2014
mars 2014
april 2014
maj 2014
juni 2014
juli 2014
augusti 2014
september 2014
oktober 2014
november 2014
december 2014
januari 2015
februari 2015
mars 2015
april 2015
maj 2015
juni 2015
juli 2015
augusti 2015
september 2015
oktober 2015
november 2015
december 2015
januari 2016
februari 2016
mars 2016
april 2016
maj 2016
juni 2016
juli 2016
augusti 2016
september 2016
oktober 2016
november 2016
december 2016
januari 2017
februari 2017
april 2017
maj 2017
juni 2017
juli 2017
augusti 2017
september 2017
oktober 2017
november 2017
december 2017
januari 2018
februari 2018
mars 2018
april 2018
maj 2018
juni 2018