Julis stora boknyhet är att Amazon lanserar en ny prenumerationstjänst för e-böcker som kan läsas via Kindle. För en månadsavgift på 10 dollar får man enligt Amazon obegränsad tillgång till 600 000 e-böcker, vilket på pappret verkar fantastiskt.
Men enligt New York Times så har inte de fem största amerikanska förlagen hoppat på tåget ännu och därmed är deras böcker inte tillgängliga i tjänsten. Och Amazon är inte ensamma på marknaden. I USA finns prenumerationstjänsten Scribd som till skillnad från Amazon har stora förlag, som t.ex. HarperCollins, knutna till sig. Amazons trumfkort kanske dock kan vara att det ingår ett stort utbud av ljudböcker i den nya tjänsten.
Just nu finns bara tjänsten tillgänglig för amerikanska kunder, men som Kindle-ägare ska det i alla fall bli spännande att följa utvecklingen.
En längre artikel i New York Times finns
här.
Bernadette är en kvinna som inte passar in. I den Seattle-förort hon är bosatt i håller hon sig på sin kant, pratar inte med de andra skolmorsorna ("gnats" - knott - som hon kallar dem) när hon lämnar dottern och är allmänt illa omtyckt. Hennes märkliga och till synes eskalerande excentriska beteendet leder till att hennes man, den mytomspunne Microsoft-gurun, också börjar fundera på om allting verkligen står rätt till, men innan de hinner få några svar så har Bernadette försvunnit spårlöst.
Maria Semple har skrivit manus till TV-serier inklusive Saturday Night Live i många år och romandebuterade för ett par år sedan med Where'd you go Bernadette. Den har något av ett kvickt och slagfärdigt manus över sig, men liknar samtidigt inte mycket annat jag läst; uppbyggd av mailkonversationer mellan Bernadette och den outsourcade indiske assistenten, mellan grannen Audrey och vännen Soo-Lin, korta passager med makens och dotterns funderingar samt tidningsurklipp. Hela boken är som ett pussel av information som läggs ihop för att förstå vad som egentligen hände när Bernadette flydde sin lovande framtid som arkitekt och bosatte sig i Seattle, vad som hände dagen då hon flydde från Seattle och vart hon i hela världen hon tog vägen?
Det är symptomatiskt att boken till så stor del är uppbyggd av skriftlig kommunikation då själva essensen i Where'd you go kretsar kring vad som händer när vi slutar prata med varandra och bara kommunicerar via mail eller lappar, med alla de felaktiga antaganden det kan leda till.
Jag gillade Where'd you go skarpt. Det tog en liten stund innan jag kom in i boken och got the hang of it så att säga, men sedan uppskattade jag att den är annorlunda, oförutsägbar (bara en sådan sak som att en del av boken utspelar sig i Antarktis) och rolig med underliggande svarta stråk. Trots den fragmentariska bilden av alla karaktärer lär läsaren känna dem förvånansvärt väl och efterhand utvecklade jag sympatier med Bernadette. Framförallt tycker jag att hon har de coolaste solglasögonen!
Jag förstår att ni undrar hur det går med sommarhögen, eh? På grund av skam är jag inte redo att lägga ut någon bild ännu, men jag är förundrad över att jag hittills bara klarat av en enda deckare, sommartider och allt! Och egentligen är det knappt ens en deckare, eftersom det var
I stundens hetta av Viveca Sten. Hon skriver den så kallade Sandhamnsserien, vilka faller under cozy crime-facket; alltså inte åt det blodigare hållet. Det är egentligen inte så mycket att orda om vad gäller boken; följer man Sten kan man läsa den här också, men den tillhör inte de starkare kandidaterna. (Min recension ligger
här för den som är intresserad)
Det finns dock en sak som är värd att omnämnas: just till
I stundens hetta har Marcus Stenberg gjort ett bokomslags-CSI på omisskännligt fototekniskt, spetsigt och underhållande sätt. Check it out
här!
Efter
Livet efter dig fick jag som så många andra upp ögonen för Jojo Moyes. Det var ändå med viss bävan jag närmade mig
Sophies historia då jag tänkte att Moyes signum kanske är feelgood med en feelbad-twist och det där med att gråta på tåget fick jag redan min beskärda del av när jag läste TFIOS...
Det börjar under första världskriget i ett ockuperat Frankrike. En dag kommer ett tyskt förband till den by där den unga Sophie Lefèvre bor och kräver att hon och hennes syster ska förse de tyska soldaterna med middagar på värdshuset de tidigare drivit. Systrarna har inget val, men allteftersom utvecklar Sophie ett speciellt band till den tyska kommendanten. Han är mycket förtjust i det porträtt Sophies man Edouard målat av henne och vill allt som oftast diskutera den och konst i allmänhet med henne. En dag inser Sophie att hon kan använda tavlan för att uppnå det hon helst av allt vill: att träffa sin man som sitter i ett tyskt fångläger, men det är ett riskfyllt och farligt beslut.
Hopp till nutid där Sophies porträtt hänger hemma hos Liv Halston, änka efter en berömd arkitekt som dog alldeles för ung. Av en slump träffar Liv en advokat som specialiserat sig på att spåra krigskonst som kommit på avvägar och plötsligt befinner hon sig i en situation där hon riskerar att förlora både sin nyfunna kärlek och det finaste minnet hon har av sin man.
Det dröjde inte många sidor förrän jag var helt fast i historien om Sophie Lefèvre/Liv Halston; två starka kvinnor, drabbade och förbundna av ödet trots att nästan 100 år passerat mellan dem. Ofta med den här typen av parallellhistorier så faller min favör hos endera parten, men här får Moyes mig att bli lika engagerad i båda kvinnorna, vilket är ganska unikt. Hon kan verkligen konsten att berätta en bra historia med känsla, driv och drama, som varken känns banal eller förutsägbar (vilket kanske epitetet feelgood ibland ger associationer till). Jag tycker också det är intressant boken är förlagd till första världskriget, då den tiden inte är lika skönlitterärt uppmärksammad - i alla fall inte av mig. En bok att förlora sig i big time.
Den sedan 80-talet största remake-artisten kategori parodi, Weird Al Yankovic, är tillbaka. Minns till exempel "Fat" (Bad) och Like a Surgeon (Like a Virgin).
Här har han gjort om Robin Thickes "
Blurred Lines" till låten "
Word Crimes" där han ger sig på grammatiska fel, användandet av siffror som bokstäver och oskicket att kalla "espresso" för "expresso" (det är något som hela Frankrike behöver upplysas om för övrigt). Något för alla språkpoliser alltså; faktisk otroligt tight och roligt.
Klicka på titeln för att komma till you tube-länken
Book Pond har semester. Hur det nu skiljer sig från övriga året då det också bara kommer ett inlägg i veckan. Men jag jobbar i alla fall inte sedan en vecka tillbaka. Första dagarna bockades det av saker på to do-listor, för när ska man annars hinna göra sånt man aldrig hinner göra annars. Och sen tog det en dag att packa inför stundande Frankrikesemester där jag just nu befinner mig, närmare bestämt framför finalmatchen i fotbolls-VM med franska kommentatorer. Att blogga parallellt är mindre nervöst (Heja Tyskland!).
På läsfronten har följande hänt: jag har läst ut
Where did you go Bernadette/Marie Semple och påbörjat
Steglitsan/Donna Tartt och
Sandhamndeckare av Viveca Sten. Har typ tio recensioner att komma ikapp med (to-do-listan, hello). Ja, det är inget rasande tempo här som ni hör. Annars försöker jag upprätthålla någon slags rimlig träningsnivå som kompensation för de x antal croissanter, pain au chocolat och rosévinsglas jag sätter i mig tillsammans med ost och lantpatéer och, ja. That's pretty much it.
Jaha, här är vårt lilla mansion för veckan, inget märkvärdigt alls.
Nä, vi bor inte här. Det skulle nog kosta oss några hundratusen i hyra för sju dagar, om det räcker. Gissar att det ägs av rysk oligark som har lång flickvän med oäkta kroppsdelar.
Vi bor i stället i en Niceförort, Saint Laurent-du-Var, högst upp i en hyreslänga med 90-talsmöbler, dock fantastisk terass med utsikt. Där spenderar jag större delen av tiden med att träna, läsa, äta, dricka rosé och kaffe.
Åt ena hållet har vi havsutsikt.
Och åt det andra ligger bergen. Inte så illa pinkat ändå.
Fin utsikt även från Colline du Chateau i Nice, här över Promenade des Anglais och dyra bilar.
I St.Jean Cap Ferrat är det mer dyra båtar som gäller. Ser ömkligt små ut på bild. Det var så pass små att jag inte ens skulle ha råd att köpa en med en livslön.
I Villefranche sur Mer träffade vi kompisar och åt goda Moules Frites och tittade på den gudomliga utsikten. Tror främsta frågan sådana här kvällar är: varför kan det inte vara sommar jämt?
Baby J står och spanar mot horisonten. Tänker förmodligen på glass.
Båda minipondarna är riktiga vattendjur och stora fröken lärde sig göra volter i förrgår.
Nära Saint-Aygulf hittade vi fin naturstrand idag och snorklade allihop utom Baby J. Gjorde klassiska snorkelmisstaget och är nu "något" röd på ryggen. Härligt ändå.
Läste även denna på stranden. Stark början!
Kustvägen hem över Cannes. Det är sådana färger här att Instagram skulle ha ett eget filter som hette "Côte d'Azur"
Får två goda boknyheter på Twitter inom loppet av en minut. Catherine Alliott kommer idag ut med ny bok:
My husband next door och Elly Griffiths nya kommer i paperback i slutet av månaden:
The outcast dead. Hur var det nu med den där sommarbokhögen. Hm..