tisdag 22 juli 2014

Sophies val i Sophies historia

Efter Livet efter dig fick jag som så många andra upp ögonen för Jojo Moyes. Det var ändå med viss bävan jag närmade mig Sophies historia då jag tänkte att Moyes signum kanske är feelgood med en feelbad-twist och det där med att gråta på tåget fick jag redan min beskärda del av när jag läste TFIOS...

Det börjar under första världskriget i ett ockuperat Frankrike. En dag kommer ett tyskt förband till den by där den unga Sophie Lefèvre bor och kräver att hon och hennes syster ska förse de tyska soldaterna med middagar på värdshuset de tidigare drivit. Systrarna har inget val, men allteftersom utvecklar Sophie ett speciellt band till den tyska kommendanten. Han är mycket förtjust i det porträtt Sophies man Edouard målat av henne och vill allt som oftast diskutera den och konst i allmänhet med henne. En dag inser Sophie att hon kan använda tavlan för att uppnå det hon helst av allt vill: att träffa sin man som sitter i ett tyskt fångläger, men det är ett riskfyllt och farligt beslut.

Hopp till nutid där Sophies porträtt hänger hemma hos Liv Halston, änka efter en berömd arkitekt som dog alldeles för ung. Av en slump träffar Liv en advokat som specialiserat sig på att spåra krigskonst som kommit på avvägar och plötsligt befinner hon sig i en situation där hon riskerar att förlora både sin nyfunna kärlek och det finaste minnet hon har av sin man.


Det dröjde inte många sidor förrän jag var helt fast i historien om Sophie Lefèvre/Liv Halston; två starka kvinnor, drabbade och förbundna av ödet trots att nästan 100 år passerat mellan dem. Ofta med den här typen av parallellhistorier så faller min favör hos endera parten, men här får Moyes mig att bli lika engagerad i båda kvinnorna, vilket är ganska unikt. Hon kan verkligen konsten att berätta en bra historia med känsla, driv och drama, som varken känns banal eller förutsägbar (vilket kanske epitetet feelgood ibland ger associationer till). Jag tycker också det är intressant boken är förlagd till första världskriget, då den tiden inte är lika skönlitterärt uppmärksammad - i alla fall inte av mig. En bok att förlora sig i big time.



Kommentarer:
Är så otroligt sugen på att läsa något av Jojo Moyes. Verkar som de flesta tycker mycket om hennes böcker.
 
Lena, jag har verkligen slukat de två jag läst, så kan i alla fall gå i god för dem.
 
Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017