Jack Reacher är en enstöring, en cowboy i 90-talet utan häst, som äger det han bär, som färdas planlöst, som aldrig slår sig till ro. Med en lång militär karriär bakom sig är han tränad i att slåss och döda, egenskaper som inte helt oväntat kommer väl till pass.

Killing Floor börjar med att Jack Reacher äter ägg och dricker kaffe i ett bås på en klassisk amerikansk diner. Om det är "damn good coffee" förtäljer inte historien, men han är en själsfrände vad gäller kaffekonsumtion, så han vinner pluspoäng hos mig redan från start:

"I took the cup. I was glad of it. I was thirsty and I love coffee. Give me the chance and I drink coffee like an alcoholic drinks vodka." 

Lägg märke till citatet. Det är karaktäriserande. Lee Child jobbar med mycket korta meningar. Och ägnar sig inte åt subtiliteter. Han skriver klarspråk. Kort sagt, haha. Nåväl, tillbaka till handlingen. Reacher sitter där i godan ro, när den lokala sheriffen kliver in och arresterar honom för mord. Reacher gör förstås en bedömning av flyktsituationen, men låter sig föras med till häktet. Där lyckas han bevisa att han omöjligt kan vara mördaren, analyserar mordplatsen och leder polisen i rätt riktning, charmar den kvinnliga detektiven Roscoe och chockas när han får beskedet att den mördade är hans egen bror, som han inte träffat på många år.

Nu är det inte bara ett polisärende längre, nu är det en vendetta, som Reacher ger sig ut på tillsammans med Roscoe och Chefsdetektiven Finlay. Och bakom brottet döljer sig en långt större härva än någon hade kunnat ana.


Det kanske känns som att jag raljerar och visst är det så att Reacher-hjälten är ett stereotypt testosteronpaket på många sätt, som inte gör några misstag, är hård mot de hårda och en kvinnocharmör - förstås (trots att jag får det till att han förmodligen bara byter kallingar ett par gånger under en vecka...).

Men även om det låter som om han är en maskin med sociopatsvibbar, så har han faktiskt empati, genuin charm och viss humor. Det framgår dessutom att han stöpts ur en barndom av konstant resande, så det ger en förklaring till den rastlösa personligheten.

Och så är det något med smarta actionhjältar som både kan sköta snacket och hantera buset. Det drar igång flera belöningssystem hos mig och ger en tillfredsställande film-/läskänsla, även om dialogen är lite knaper, storyn är tunn och Reacher alltid är rådig.

Lite kuriosa är att Jack Reacher i boken beskrivs som mycket lång och till huvudrollen i den första filmen castade man alltså.... Tom Cruise, 1.70 kort. Jag skulle inte kalla det så genomtänkt.

---

Alex Marwood är en av Modernistas nyförvärv -  och ett lyckosamt sådant - med Onda Flickor och den nyligen utkomna Granne med Döden, som jag nu läst.

I södra London ligger ett fallfärdigt hyreshus bebott av människor där de flesta har ett bagage de inte vill skylta med, som den femtonåriga Cher och den nyinflyttade Collette, båda på rymmen från olika omständigheter. Här bor också pensionären Vesta i bottenvåningen med ett livstidskontrakt på billig hyra, till den girige hyresvärdens förtret. I gengäld ser han till att utföra minimalt med reparationer i hennes lägenhet och avloppet pluggas ständigt igen, vilket en dag leder till en rad tillfälligheter som avslöjar husets värsta hemlighet...

Alex Marwood rör sig någonstans i gränslandet thriller/skräck. Granne med Döden är ganska otäck på sina ställen och samtidigt matintag rekommenderas inte för känsliga läsare, om jag säger så. Men jag skulle ändå mena att tyngdpunkten inte ligger på mordhistorien (ja sorry, spoiler, det finns en sådan) och mördaren avslöjas till och med halvvägs in.

I stället är det snarare en bok om de olika hyresgästernas öden och utsatthet under vidriga och fattiga omständigheter. Det är mörkt på många sätt och här är turistsidan av London långt borta, men genom sina starka och handlingskraftiga kvinnor ger Marwood ändå hopp till berättelsen. Upplägget hindrar heller inte att det är väldigt spännande och svårt att lägga ifrån sig. Marwood har klart givit mersmak.

Tack till Modernista för recex!

PS. Omslaget gav mig first Pacific Heights-vibbar om nu någon minns denna 90-talsfilm med Melanie Griffith. Obehaglig den också.

---

Vår lilla bokklubb brukar varje höst se till att få ihop en extra lång träff förlagd till kropps- och själavårdande ställen, läs spa. I år föll dock valet på Karnelund krog på Österlen med två övernattningar, trerättersmiddagar, flödande vin och andlöst vackert landskap. Det blev en absolut fullträff.

Själva bokklubbsaktiviteterna ska erkännas var mycket begränsade, men om det är det som måste användas som ursäkt för att komma iväg på sådana här helger, så inte mig emot.






 Utflykterna. Allt är nära och det finns hantverksaffärer i oändlighet. Fast onekligen är det lågsäsong nu med lite begränsade öppettider. Vi hann ändå förbi Diversehandeln i Skillinge, som har kvalitetskläder och smycken. Om det berodde på charmiga hunden Nellie eller något annat så öppnade halva bokklubben plånboken och shoppade loss. (inte jag, hör och häpna). I Simrishamn åt vi en finfin lunch på Börje Olssons skafferi inklusive glittrig champagnetryffel. 

---

---

I år blir det nog inte mycket trick or treat för oss, då vi är på landet över Halloween och missar de lokala små häxorna och monstrens godiskorståg genom villakvarteren. Vi får se till att minipondarna axlar den manteln i stället.

---