Jack Reacher är en enstöring, en cowboy i 90-talet utan häst, som äger det han bär, som färdas planlöst, som aldrig slår sig till ro. Med en lång militär karriär bakom sig är han tränad i att slåss och döda, egenskaper som inte helt oväntat kommer väl till pass.

Killing Floor börjar med att Jack Reacher äter ägg och dricker kaffe i ett bås på en klassisk amerikansk diner. Om det är "damn good coffee" förtäljer inte historien, men han är en själsfrände vad gäller kaffekonsumtion, så han vinner pluspoäng hos mig redan från start:

"I took the cup. I was glad of it. I was thirsty and I love coffee. Give me the chance and I drink coffee like an alcoholic drinks vodka." 

Lägg märke till citatet. Det är karaktäriserande. Lee Child jobbar med mycket korta meningar. Och ägnar sig inte åt subtiliteter. Han skriver klarspråk. Kort sagt, haha. Nåväl, tillbaka till handlingen. Reacher sitter där i godan ro, när den lokala sheriffen kliver in och arresterar honom för mord. Reacher gör förstås en bedömning av flyktsituationen, men låter sig föras med till häktet. Där lyckas han bevisa att han omöjligt kan vara mördaren, analyserar mordplatsen och leder polisen i rätt riktning, charmar den kvinnliga detektiven Roscoe och chockas när han får beskedet att den mördade är hans egen bror, som han inte träffat på många år.

Nu är det inte bara ett polisärende längre, nu är det en vendetta, som Reacher ger sig ut på tillsammans med Roscoe och Chefsdetektiven Finlay. Och bakom brottet döljer sig en långt större härva än någon hade kunnat ana.


Det kanske känns som att jag raljerar och visst är det så att Reacher-hjälten är ett stereotypt testosteronpaket på många sätt, som inte gör några misstag, är hård mot de hårda och en kvinnocharmör - förstås (trots att jag får det till att han förmodligen bara byter kallingar ett par gånger under en vecka...).

Men även om det låter som om han är en maskin med sociopatsvibbar, så har han faktiskt empati, genuin charm och viss humor. Det framgår dessutom att han stöpts ur en barndom av konstant resande, så det ger en förklaring till den rastlösa personligheten.

Och så är det något med smarta actionhjältar som både kan sköta snacket och hantera buset. Det drar igång flera belöningssystem hos mig och ger en tillfredsställande film-/läskänsla, även om dialogen är lite knaper, storyn är tunn och Reacher alltid är rådig.

Lite kuriosa är att Jack Reacher i boken beskrivs som mycket lång och till huvudrollen i den första filmen castade man alltså.... Tom Cruise, 1.70 kort. Jag skulle inte kalla det så genomtänkt.

---