onsdag 26 november 2014

Killing Floor eller Rådige Reacher

Jack Reacher är en enstöring, en cowboy i 90-talet utan häst, som äger det han bär, som färdas planlöst, som aldrig slår sig till ro. Med en lång militär karriär bakom sig är han tränad i att slåss och döda, egenskaper som inte helt oväntat kommer väl till pass.

Killing Floor börjar med att Jack Reacher äter ägg och dricker kaffe i ett bås på en klassisk amerikansk diner. Om det är "damn good coffee" förtäljer inte historien, men han är en själsfrände vad gäller kaffekonsumtion, så han vinner pluspoäng hos mig redan från start:

"I took the cup. I was glad of it. I was thirsty and I love coffee. Give me the chance and I drink coffee like an alcoholic drinks vodka." 

Lägg märke till citatet. Det är karaktäriserande. Lee Child jobbar med mycket korta meningar. Och ägnar sig inte åt subtiliteter. Han skriver klarspråk. Kort sagt, haha. Nåväl, tillbaka till handlingen. Reacher sitter där i godan ro, när den lokala sheriffen kliver in och arresterar honom för mord. Reacher gör förstås en bedömning av flyktsituationen, men låter sig föras med till häktet. Där lyckas han bevisa att han omöjligt kan vara mördaren, analyserar mordplatsen och leder polisen i rätt riktning, charmar den kvinnliga detektiven Roscoe och chockas när han får beskedet att den mördade är hans egen bror, som han inte träffat på många år.

Nu är det inte bara ett polisärende längre, nu är det en vendetta, som Reacher ger sig ut på tillsammans med Roscoe och Chefsdetektiven Finlay. Och bakom brottet döljer sig en långt större härva än någon hade kunnat ana.


Det kanske känns som att jag raljerar och visst är det så att Reacher-hjälten är ett stereotypt testosteronpaket på många sätt, som inte gör några misstag, är hård mot de hårda och en kvinnocharmör - förstås (trots att jag får det till att han förmodligen bara byter kallingar ett par gånger under en vecka...).

Men även om det låter som om han är en maskin med sociopatsvibbar, så har han faktiskt empati, genuin charm och viss humor. Det framgår dessutom att han stöpts ur en barndom av konstant resande, så det ger en förklaring till den rastlösa personligheten.

Och så är det något med smarta actionhjältar som både kan sköta snacket och hantera buset. Det drar igång flera belöningssystem hos mig och ger en tillfredsställande film-/läskänsla, även om dialogen är lite knaper, storyn är tunn och Reacher alltid är rådig.

Lite kuriosa är att Jack Reacher i boken beskrivs som mycket lång och till huvudrollen i den första filmen castade man alltså.... Tom Cruise, 1.70 kort. Jag skulle inte kalla det så genomtänkt.



Kommentarer: Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017