---

Famijen Bird är stor och bullrig, deras hem är välkomnande och stökigt, styrt av den sprudlande mamman Lorelei. Hon älskar regnbågar och färger, har scarfsar i håret, hjular på gräsmattan och sparar på det mesta. Pappa Colin är en gråare motpol och sedan är det barnen Meg, Beth och tvillingarna Ryan och Rhys.

Påsken när Rhys är sexton år tar han sitt liv utan förklaring och därefter sprids den traumatiserande familjen vind för våg. De träffas inte alla igen förrän många år senare när en återförening ser ut att vara bortom all räddning.


Lisa Jewell, feel good-drottningen, har med Fågelburen rört sig ganska långt ifrån sin tidigare paradgenré och i stället skrivit en roman om ett gäng mycket dysfunktionella människor. Bilden av den högljudda, levnadsglada familjen som presenteras i början har stora sprickor som bara växer.

Jag upplever att Jewell vill plantera idén om att det är Rhys död som är huvudorsaken till familjemedlemmarnas söndring efter den där påsken. Visst är det så att alla blir påverkade av den, framförallt tydligt hos tvillingen Ryan som flyr till andra sidan jordklotet. Men själv känner jag att det primärt är Loreleis sjukliga samlande som är navet i berättelsen, varifrån allting utgår. Det är på grund av hennes sjukdomsbild som Colin och senare grannfrun Vicky lämnar henne, som Meg gör revolt och blir en handspritsmissbrukande pedant, som Beth bor kvar hemma alldeles för länge för att ingen annan finns tillhands för mamman. Lorelei har de här symptomen långt innan händelsen med Rhys. När hon är äldre har hon uppenbarligen sjukdomsinsikt, men ingen förklaring eller analys ges varifrån beteendet kan ha kommit och jag känner att det här hänger som en lös tråd i hela boken. Jag känner mig otillfredsställd över att inte få några svar här.

Jag tycker också att Jewell skruvar till det lite väl med varje familjemedlem. Det ska förstås inte avslöjas exakt hur här, men hemtraumat de bär med sig är inte något som bara leder till några enstaka terapitimmar om jag säger så, utan långt mer extrema ytterligheter.

I stora drag gillar jag ändå Fågelburen. Trots att det snarast är feelbad jag håller i min hand, som utmanar tårkanalerna, så känns den inte jämförbar med svensk depprealism. Jag vet faktiskt inte om det är för att den 1) har små glimtar av hoppfullhet i sig, som att Beth bryter sig loss eller 2) helt enkelt inte är svensk...

Jag gillar att läsa berättelsen ur olika personers perspektiv och jag tycker att Jewell hanterar hoppen i tiden utan att det blir rörigt, vilket ofta kan vara en konst. Den svenska titeln känns också som en mycket mer träffande ordlek för innehållet än originaltiteln The house we grew up in. Jag läste Before I met you av Jewell för ett par år sedan och med Fågelburen måste jag säga att hon håller på att etablera sig som en stark favorit hos mig.

---

Jag är ingen stor Netflixare så jag har i princip missat alla TV-serier som kommit de senaste åren, inklusive Orange is the new black. Via Mr Book Pond, som kompenserar för min bristande TV-kultur och tittar på nästan allt på Netflix, vet jag dock det mesta om det mesta, inklusive Orange is the new black.

Men nu kan även jag tillgodogöra mig denna uppgraderade Bangkok Hilton-story för 2010-talet då jag på Alla Hjärtans Dag fick pocketboken, skriven av Piper Kerman själv.

Det är ju lite typiskt att det ska till en bok för att jag ska bli uppdaterad på populärkulturen...

---

Fick i veckan höra att Carina-Books-and-Dreams-Nunstedt startat ny deckarfestival, Crimetime Gotland (klicka på länken för att komma till hemsidan), som ska gå av stapeln 13-16 augusti i år i Visby. Medverkande är ingen dålig samling av inhemska och utländska författare som Denise Mina, Lars Kepler, Belinda Bauer (!), Håkan Nesser (förstås, han bor ju till och med på ön), Anne Holt, Christoffer Carlsson med flera.

---

Already Dead (Redan död) börjar bra, ångestladdat, och jag tänker att jag ska få tillfälle att omvärdera Stephen Booth vars Svarta Hunden jag inte blev helt såld på.

Det är en regnig sommar i Peak District. Eller regnig räcker nog inte som beskrivning. Det är konstanta skyfall, det är fuktigt och dimmigt, det är en överhängande fara för översvämning. Mitt i detta hittas en man drunknad i en vattenpöl i skogen. Det är mycket oklart om han bragts om livet och nederbörden har sopat bort alla bevis.

Diane Fry kallas in från Birmingham, lika charmig som jag minns henne från Svarta hunden, dvs inte alls. Hon vill inte vara där, hon gillar inte sin chef, hon passar inte in och hon gör inga vidare framsteg i utredningen heller. Dessutom är inte hennes forna kollega Ben Cooper på plats. Ben är tjänstledig, traumatiserad efter att hans fästmö har dött i en mordbrand. Kollegorna försöker nå fram till honom, men utan framgång, då han håller sig för sig själv och mest ägnar sig åt att köra omkring i timtal i bilen, dag som natt.


Det har kommit ett antal böcker mellan Svarta Hunden och Already Dead, så jag vet inte hur relationen har utvecklats mellan Diane och Ben, men vad jag kan döma så har den inte gjort det alls, utan det finns fortfarande en kärvhet, för att inte säga misstänksamhet, mellan dem. Den förstärks av att Ben beter sig märkligt och är på fel platser vid fel tider och Diane anar att han kanske har en inblandning i dödsfallet.

Det tog mig lång tid att läsa ut Already Dead. Den lovande början höll inte utan boken blev allt segare. Den makliga takten i utredningen, det deprimerande regnandet, den tvära Diane, det hjälpte inte. Det var inte så spännande helt enkelt och den här gången förmådde inte ens Derbyshires natur att bättra på känslan. Det är ett dåligt tecken när jag inte ens brydde mig om gåtans upplösning utan bara pliktskyldigast läste till slutet.

---

---