---

---

---

Skuggor i snön av Kate Fenton har jag någon gång utnämnt till en av mina "snuttefiltar". Jag har läst om den några gånger, det är feelgood och brittiska landskap, så det talar väl nästan för sig självt... Nu var det i och för sig några år sedan jag öppnade upp den senast och jag måste nog säga att det märks; vid det här laget att boken har några år på nacken; uttrycken/dialogen känns aningen gammalmodiga. Dock: ju mer jag läste desto mindre lade jag märke till det och hamnade åter i "mysmode". I det stora hela kan jag hålla med om recensionen jag skrev för ett decennium sedan (nedan).

 ------------------

Recension från februari 2004 -

Jag köpte denna på en bokrea bara för att jag tyckte om A6-formatet den var tryckt i... Jag visste intgenting om vare sig handling eller författare, men det skulle visa sig vara ett riktigt fynd!

Boken handlar om Frankie, en konstnärinna från London som behöver ägna sig åt måleriet på heltid, då en utställning hägrar och dessutom behöver hon få distans till sitt komplicerade kärleksliv, varför hon hyr en stuga på landet i Yorkshire.

Redan någon av de första dagarna springer hon på den bastanta Ned Cowper, som står och fiskar öring i bäcken och hon fattar genast stort tycke för honom. Dagarna som följer umgås de över middagar och vin, men så får Frankie via det skvallrande mjölkbudet reda på att Ned inte bara är gift, utan även präst. Någon utomstående verkar också ha fattat agg mot henne, för det smyger främlingar runt stugan på nätterna och en dag får hon ett hotelsebrev...

Jag vet inte exakt vad det är med Skuggor i snön, som gör den så lätt att tycka om, men det är något med hur Fenton beskriver årstidsskiftningarna, livet på puben, Frankies frenesi när hon målar, måltiderna som dukas upp i stugan och på slottet i byn. Relationen mellan den bohemiska konstnärinnan och den plikttrogna prästen känns förvånansvärt trovärdig och det är lite romantiskt och spännande på samma gång. Det är inget litterärt storverk, men välskrivet och en perfekt bok att mysa med i sängen kalla vinterdagar.

---

---

---

Om Sverige har Torka aldrig tårar utan handskar så har USA (bland annat) Låt vargarna komma som en skönlitterär referens över 80-talets aidsepidemi. I Carol Rifkas bok är berättarrösten den tonåriga June vars älskade morbror Finn precis har avlidit i sjukdomen. Hennes mamma anklagar pojkvännen Toby för att vara smittbärare och förbjuder June och hennes syster Greta att ha något med honom att göra. Men Finn bad June att ta hand om Toby efter hans död och han är hennes enda band till morbrodern. Hon träffar honom i smyg i New York och från att bara vara en länk till Finn så börjar hon tänka på Toby som en vän, tills hon förstår att hon kommer förlora även honom. 



Låt vargarna komma är en nedtonad, coming of age-roman om vänskap, systerskap, att växa upp och hantera förluster. June är en lite udda, ensam figur som tar sin tillflykt i fantasilekar och vars enda vän var morbrodern Finn. Hennes revisorer till föräldrar är relativt frånvarande på grund av den intensiva "skattesäsongen" och i takt med att de blivit äldre har hon kommit ifrån och fått ett mer problematiskt förhållande till sin syster Greta. Rifka ger en ganska på pricken skildring av hur det kan vara mellan syskon; avgrundsdjupa bråk, men tillgivenhet därunder, som inte alltid når fram. Beskrivningen av hur det är att vara tonåring känner jag också igen på ett avlägset, men ändå bekant och skavigt sätt; det dåliga självförtroendet, känna att man är pinsam, säger fel saker. Fast i Junes fall måste jag säga att hon har långt mer integritet och mognad än de flesta andra trettonåringar (inklusive undertecknad); hon känns stark i sin egenhet.

Bilden av hiv och aids under den här tiden på 80-talet delges läsaren genom Junes ögon. Det är glimtar av vad sjukdomen gjorde med Finn, hur omgivningen reagerar när de får reda på hans dödsorsak, okunskapen om smittspridning. Det är fortfarande en stigmatiserande sjukdom, men det måste ju ha varit långt värre då. Genom Junes vänskap med Finn och Toby kommer man nära livet med aids på ett sätt som känns personligt och ledsamt. Dock drabbade inte Låt vargarna komma som jag hade förväntat mig att den skulle göra, med tanke på de hyllande förhandstipsen. Jag tror att det kanske mest har med känslan av att jag läser en "ungdomsroman" och därmed på något sätt hamnar som betraktare utanför målgruppen, men det är absolut en fin, viktig och läsvärd roman. 

BOKKLUBBEN hade en något splittrad bild som löpte från "Lite långsam i början, men tog sig mot slutet", "Levde inte upp till höga förväntningar" till "Något av det bästa jag läst. Jag älskar böcker där barn är berättaren."

---