lördag 4 april 2015

Vargen ylar i nattens skog

Om Sverige har Torka aldrig tårar utan handskar så har USA (bland annat) Låt vargarna komma som en skönlitterär referens över 80-talets aidsepidemi. I Carol Rifkas bok är berättarrösten den tonåriga June vars älskade morbror Finn precis har avlidit i sjukdomen. Hennes mamma anklagar pojkvännen Toby för att vara smittbärare och förbjuder June och hennes syster Greta att ha något med honom att göra. Men Finn bad June att ta hand om Toby efter hans död och han är hennes enda band till morbrodern. Hon träffar honom i smyg i New York och från att bara vara en länk till Finn så börjar hon tänka på Toby som en vän, tills hon förstår att hon kommer förlora även honom. 



Låt vargarna komma är en nedtonad, coming of age-roman om vänskap, systerskap, att växa upp och hantera förluster. June är en lite udda, ensam figur som tar sin tillflykt i fantasilekar och vars enda vän var morbrodern Finn. Hennes revisorer till föräldrar är relativt frånvarande på grund av den intensiva "skattesäsongen" och i takt med att de blivit äldre har hon kommit ifrån och fått ett mer problematiskt förhållande till sin syster Greta. Rifka ger en ganska på pricken skildring av hur det kan vara mellan syskon; avgrundsdjupa bråk, men tillgivenhet därunder, som inte alltid når fram. Beskrivningen av hur det är att vara tonåring känner jag också igen på ett avlägset, men ändå bekant och skavigt sätt; det dåliga självförtroendet, känna att man är pinsam, säger fel saker. Fast i Junes fall måste jag säga att hon har långt mer integritet och mognad än de flesta andra trettonåringar (inklusive undertecknad); hon känns stark i sin egenhet.

Bilden av hiv och aids under den här tiden på 80-talet delges läsaren genom Junes ögon. Det är glimtar av vad sjukdomen gjorde med Finn, hur omgivningen reagerar när de får reda på hans dödsorsak, okunskapen om smittspridning. Det är fortfarande en stigmatiserande sjukdom, men det måste ju ha varit långt värre då. Genom Junes vänskap med Finn och Toby kommer man nära livet med aids på ett sätt som känns personligt och ledsamt. Dock drabbade inte Låt vargarna komma som jag hade förväntat mig att den skulle göra, med tanke på de hyllande förhandstipsen. Jag tror att det kanske mest har med känslan av att jag läser en "ungdomsroman" och därmed på något sätt hamnar som betraktare utanför målgruppen, men det är absolut en fin, viktig och läsvärd roman. 

BOKKLUBBEN hade en något splittrad bild som löpte från "Lite långsam i början, men tog sig mot slutet", "Levde inte upp till höga förväntningar" till "Något av det bästa jag läst. Jag älskar böcker där barn är berättaren."



Kommentarer: Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017