---

Isländska Yrsa Sigurdadóttir ingår i Modernistas numera digra ensemble av deckarförfattare. Hennes Eldnatt kom ut 2012 (snabb, jag vet..) och spreds snabbt över Europa.

En flicka blir dödad av en smitande bil. Ett gruppboende för handikappade människor brinner ner till grunden och samtliga patienter omkommer. Två händelser som thrillern Eldnatt spinner sin historia kring.

Huvudpersonen är advokat Thora Gudmundsdottir, som får i uppdrag att se över domen mot den förståndshandikappade Jakob; den utpekade gärningsman bakom branden. Det dröjer inte länge förrän Thora finner oegentligheter och frågetecken i utredningen, men i vilken riktning hon än vänder sig stöter hon på människor som alla verkar ha skäl att vilja lägga branden bakom sig. Processen blir tungrodd, tills Thora förstår att de anonyma sms hon tagit emot kanske faktiskt kan ge ledtrådar i fallet. Men vem är det som skickar dem - och varför?

Eldnatt kanske snarast kan beskrivas som en thriller med övernaturliga inslag. Den utspelas på ett snötäckt Island i bankkrisens efterdyningar med massarbetslöshet och depression. Känslan jag får är att det aldrig någonsin blir riktigt ljust, att ingen enda människa är riktigt glad eller ger utlopp för några varmare känslor; t.ex. Thora när hon helt kallt konstaterar att förhållandet förmodligen skulle vara över om pojkvännen Matthew inte tar det bankjobb han erbjuds. Till och med maten de äter är basal och intetsägande. Det är mycket vankelmod och jag måste säga att det tynger ner lite, men samtidigt ger det kalla inre och yttre klimatet en stämning till berättelsen. Ibland blixtrar det dock till lite, till exempel när Thora ger prov på sin torra humor, speciellt riktat mot den hopplösa sekreteraren Bella.

Boken både börjar och slutar bra med isande spänning, men personligen tyckte jag att stora delar gick i ett långsamt tempo, präglat av nämnda misströstan. I England är Yrsa Sigurdadóttir dock stor, så där verkar Nordic Noir i dubbel bemärkelse gå hem.

---

---

Jeannette Wintersons självbiografi om en helt osannolikt sjuk uppväxt som adoptivbarn i ett frikyrkligt hem heter Varför vara lycklig när du kan vara normal.

Adoptivmodern beskrivs på första sidan med följande ord:


Jeannette växer upp i detta kärlekslösa matriarkat, där den strängt religiösa modern bestämmer, bestraffar (en natt ute på trappan eller i kolkällaren för Jeannette var inte ovanligt) och berövar sitt barn på alla böcker utom Bibeln, som det sker högläsning ur varje kväll. Ja, och Jane Eyre ansågs lämplig eftersom det fanns en präst med i handlingen. Det var först flera år senare som Winterson, när hon läste boken själv, upptäckte att hennes mor inte berättat slutet sådant det verkligen är utan låtit Jane Eyre gifta sig med nämnda präst. Titeln till boken är för övrigt något Mrs Winterson sa när Jeannette meddelade att hon tänkte flytta in till sin flickvän... Men Jeannette låter sig inte kuvas utan utforskar bibiliotekets skatter hon också, börjar läsa i smyg och förstår att det finns andra världar bortom sin hemstad.

Att vår barndom präglar oss har aldrig varit så tydlig som i den här självbiografin. Ögonblicket då Jeanette bestämmer sig för att börja memorera historier och skriva själv den dag Mrs Winterson upptäcker hennes undanstuvade pocketböcker och bränner upp dem allihop. Eller hur hon i vuxen ålder alltid håller ytterdörren öppen efter alla år av att antingen ha blivit inlåst eller utelåst. När hon efter Mrs Wintersons död till sist hittar sin biologiska mor ställs oundvikligen frågor om vilken slags person hon skulle varit om hon vuxit upp under andra förhållanden.

Jeannette Wintersson har ett säreget, många gånger vackert språk, uppenbarligen har hon också (en svart) humor. Kanske inte alltid den lättaste författaren att läsa, i alla fall inte för mig. Jag måste säga att jag älskade hennes Fyrväktaren, men emellanåt kommer filosofiska passager som går lite över huvudet på mig.


Detta är egentligen en alltigenom tragisk barndomsskildring, men Winterson har ett galghumoristiskt sätt att beskriva den och faktiskt en förlåtande ton. Någonstans har hon försökt förstå och förlika sig med den kvinna Mrs Winterson var; visserligen helt störd, men fast i sitt eget kroppsliga och mentala fängelse och agerande utifrån det.

Förfärande komiskt blir det till exempel när Jeanette tar med sin svarta väninna Vicky hem över skolloven och Mrs Winterson bjuder på ananas till all mat och inleder ett missionärsarbete för att omvända "den svarta vilden", som för övrigt är född i Luton utanför London och hatar ananas...

Jeannette Winterson ägnar sitt liv åt att komma tillrätta med sig själv och sina barndomstrauman, varav den här boken säkert är någon form av terapi. Men på samma sätt som hon är ett levande bevis för att man är en produkt av sitt förflutna visar hon också att det finns någonting inom varje människa, en kärna som bara är vi, som förmår att förändra vår framtid.

---

---