Jeannette Wintersons självbiografi om en helt osannolikt sjuk uppväxt som adoptivbarn i ett frikyrkligt hem heter Varför vara lycklig när du kan vara normal.

Adoptivmodern beskrivs på första sidan med följande ord:


Jeannette växer upp i detta kärlekslösa matriarkat, där den strängt religiösa modern bestämmer, bestraffar (en natt ute på trappan eller i kolkällaren för Jeannette var inte ovanligt) och berövar sitt barn på alla böcker utom Bibeln, som det sker högläsning ur varje kväll. Ja, och Jane Eyre ansågs lämplig eftersom det fanns en präst med i handlingen. Det var först flera år senare som Winterson, när hon läste boken själv, upptäckte att hennes mor inte berättat slutet sådant det verkligen är utan låtit Jane Eyre gifta sig med nämnda präst. Titeln till boken är för övrigt något Mrs Winterson sa när Jeannette meddelade att hon tänkte flytta in till sin flickvän... Men Jeannette låter sig inte kuvas utan utforskar bibiliotekets skatter hon också, börjar läsa i smyg och förstår att det finns andra världar bortom sin hemstad.

Att vår barndom präglar oss har aldrig varit så tydlig som i den här självbiografin. Ögonblicket då Jeanette bestämmer sig för att börja memorera historier och skriva själv den dag Mrs Winterson upptäcker hennes undanstuvade pocketböcker och bränner upp dem allihop. Eller hur hon i vuxen ålder alltid håller ytterdörren öppen efter alla år av att antingen ha blivit inlåst eller utelåst. När hon efter Mrs Wintersons död till sist hittar sin biologiska mor ställs oundvikligen frågor om vilken slags person hon skulle varit om hon vuxit upp under andra förhållanden.

Jeannette Wintersson har ett säreget, många gånger vackert språk, uppenbarligen har hon också (en svart) humor. Kanske inte alltid den lättaste författaren att läsa, i alla fall inte för mig. Jag måste säga att jag älskade hennes Fyrväktaren, men emellanåt kommer filosofiska passager som går lite över huvudet på mig.


Detta är egentligen en alltigenom tragisk barndomsskildring, men Winterson har ett galghumoristiskt sätt att beskriva den och faktiskt en förlåtande ton. Någonstans har hon försökt förstå och förlika sig med den kvinna Mrs Winterson var; visserligen helt störd, men fast i sitt eget kroppsliga och mentala fängelse och agerande utifrån det.

Förfärande komiskt blir det till exempel när Jeanette tar med sin svarta väninna Vicky hem över skolloven och Mrs Winterson bjuder på ananas till all mat och inleder ett missionärsarbete för att omvända "den svarta vilden", som för övrigt är född i Luton utanför London och hatar ananas...

Jeannette Winterson ägnar sitt liv åt att komma tillrätta med sig själv och sina barndomstrauman, varav den här boken säkert är någon form av terapi. Men på samma sätt som hon är ett levande bevis för att man är en produkt av sitt förflutna visar hon också att det finns någonting inom varje människa, en kärna som bara är vi, som förmår att förändra vår framtid.

---