Under ett år i början på 30-talet åkte Karin Boye till Berlin. Hon hade precis avslutat sitt äktenskap och var deprimerad. Berlin skulle ge henne möjlighet att komma bort, gå i psykoterapi och komma tillrätta med sig själv. Om det här året handlar Kolterjahns fackfiktiva roman Den bästa dagen är en dag av törst - en litterär fantasi, som hon själv uttryckt det.


Boken tar avstamp i den psykoterapi som Karin Boye faktiskt också genomgick i verkligheten. I Kolterjahns regi är det för att lära sig bekämpa "dödsmakterna", självföraktet, som viskar till henne att hon värdelös och inte har rätt att leva. Till grund för självhatet ligger Boyes bisexualitet, något som plågar henne svårt, och ändå förstår hon i tillbakablickar att dragningen har funnits där sedan hon var barn. Hon vill bli av med driften, men 30-talets Berlin bjuder på många tillfällen att möta likasinnade i litterära rum och dekadant nattklubbsliv och det leder till att Karin i boken inleder flera lesbiska kärlekshistorier, och får än mer kval.

Parallellt arbetar Boye med översättningsuppdrag för att försörja sig och betala psykoterapin, men det är mycket knapert och ibland tvingas hon leva på andra eller svälta. Fattigdomen hon lever i i Berlinvintern är också någonting som påverkar mig starkt. Hur hon aldrig riktigt blir varm i det kyffiga rummet, arbetar med handskar på händerna, bara har råd att äta mycket lite. Detta är långt ifrån den romantiska bilden av den lidande konstnären.

På fritiden umgås hon i intellektuella svenska kretsar i Berlin där det dricks rödvin och filosoferas, mer småskaligt, men inte helt olikt, tänker jag mig, krogarna i Paris där "lost generation" med Hemingway, Fitzgerald med flera samlades. Det är de här bitarna jag tycker bäst om, här verkar Karin Boye relativt tillfreds, om än inte lycklig, kanske också för att demonerna tillfälligt bedövas av alkohol.

Jag gillar stora delar av Kolterjahns Boye-skildring, trots att denna litterära fantasi ryker av ångest. Ibland är den så påtaglig att den tar sig fysiska uttryck i sjukdom där Boye är oförmögen att komma ur sängen. Men ibland glimtar det till och Boyes kärna kommer fram, hon trotsar samvetskvalen och går ut på nattklubb och träffar kvinnor. Dock känner jag i sista delen av boken att mönstret går lite på repeat och inte leder fram till någon slutsats, sammanfattning eller ens brygga framåt. Det är lite otillfredsställande trots att jag vet att Berlinåret inte ledde till någon reell mental förbättring för Boye i verkligheten. Det vet jag därför att det som händer när jag läser En dag av törst är att den sätter igång funderingar om vad som är sant och inte om Boye och hennes författarskap och får mig att söka vidare på nätet och bara det är en vinst i sig.

Den bästa dagen är en dag av törst är en strof från en av Karin Boyes mest kända dikter, I rörelse.

---

---

---

Första sidorna av In the woods, första boken i serien om Dublin Murder Squad av Tana French, läste jag om kanske tre gånger innan det fastnade vad som stod. Jag vet inte varför det var en sådan barriär att ta sig över, men det var svårstartat för min del. Resten av boken slukade jag.

Det som händer där efter de inledande, tröga sidorna är att tre barn i tolvårsåldern är ute och leker i skogen i ett nybyggt område på Irland. Två av dem kommer aldrig hem igen, den tredje hittas iklädd blodiga, sönderrivna kläder, i traumatiserat tillstånd och med total minnesförlust.


20 år senare har minnet av en där dagen fortfarande inte kommit tillbaka för Rob som nu jobbar som mordutredare vid Dublinpolisen. Dock får han en ofrivillig möjlighet att färdas tillbaka i tiden när han och hans närmaste kollega, Cassie, blir kallade till en arkeologisk utgrävningsplats, där en ung flicka bragts om livet. Den ligger i samma by, vid samma skog, som Robs vänner försvann och vid den döda flickan hittas ett hårspänne, som en gång tillhörde den försvunna Jamie.

Är fallen relaterade, har de att göra med en seriemördare, hur ska Rob hantera att konfronteras med sitt förflutna - och kommer han att äntligen att minnas vad som egentligen hände?

In the woods är på samma gång lika mycket en konkret kriminalroman med klassiska element (mordutredning, obduktionsresultat, kaffe, cigg och sena nätter) som den är suggestiv (undflyende minnen, drömmar, hemligheter), vilket ger en mycket speciell och förtätat stämning. Den kryper under huden på mig på ett sätt som jag sällan erfarit och gör mig emellanåt nästan andlös. French har helt enkelt skrivit en håll-käften-vad-bra-thriller.

I Rob och Cassie har hon också skapat ett par som är långt ifrån några trötta och desilluserade deckarklichéer, inte helt olika mina Lehane-favoriter Kenzie & Gennaro. De är kollegor och vänner, dedikerade, smarta, varmhjärtade med en intern jargong som är rapp och cynisk, precis i min smak, och highlightern i kindlen används flitigt.

Jag läser fort för att få reda på vad som egentligen hände, i nutid och dåtid, och blir nästan alldeles tokig när de sista sidorna lagts till handlingen! Utan att avslöja någonting så var jag tvungen att kasta mig över andra delen i serien, The Likeness, men den är nästan helt fristående och innehåller inte många tillbakablickar. Nu är jag helt fast i den förstås och när den är slut kommer siktet vara inställt på den tredje delen, Broken Harbour.

Man kan lugnt säga att jag fått en ny favoritdeckarförfattare i Tana French.

---

---