Under ett år i början på 30-talet åkte Karin Boye till Berlin. Hon hade precis avslutat sitt äktenskap och var deprimerad. Berlin skulle ge henne möjlighet att komma bort, gå i psykoterapi och komma tillrätta med sig själv. Om det här året handlar Kolterjahns fackfiktiva roman Den bästa dagen är en dag av törst - en litterär fantasi, som hon själv uttryckt det.


Boken tar avstamp i den psykoterapi som Karin Boye faktiskt också genomgick i verkligheten. I Kolterjahns regi är det för att lära sig bekämpa "dödsmakterna", självföraktet, som viskar till henne att hon värdelös och inte har rätt att leva. Till grund för självhatet ligger Boyes bisexualitet, något som plågar henne svårt, och ändå förstår hon i tillbakablickar att dragningen har funnits där sedan hon var barn. Hon vill bli av med driften, men 30-talets Berlin bjuder på många tillfällen att möta likasinnade i litterära rum och dekadant nattklubbsliv och det leder till att Karin i boken inleder flera lesbiska kärlekshistorier, och får än mer kval.

Parallellt arbetar Boye med översättningsuppdrag för att försörja sig och betala psykoterapin, men det är mycket knapert och ibland tvingas hon leva på andra eller svälta. Fattigdomen hon lever i i Berlinvintern är också någonting som påverkar mig starkt. Hur hon aldrig riktigt blir varm i det kyffiga rummet, arbetar med handskar på händerna, bara har råd att äta mycket lite. Detta är långt ifrån den romantiska bilden av den lidande konstnären.

På fritiden umgås hon i intellektuella svenska kretsar i Berlin där det dricks rödvin och filosoferas, mer småskaligt, men inte helt olikt, tänker jag mig, krogarna i Paris där "lost generation" med Hemingway, Fitzgerald med flera samlades. Det är de här bitarna jag tycker bäst om, här verkar Karin Boye relativt tillfreds, om än inte lycklig, kanske också för att demonerna tillfälligt bedövas av alkohol.

Jag gillar stora delar av Kolterjahns Boye-skildring, trots att denna litterära fantasi ryker av ångest. Ibland är den så påtaglig att den tar sig fysiska uttryck i sjukdom där Boye är oförmögen att komma ur sängen. Men ibland glimtar det till och Boyes kärna kommer fram, hon trotsar samvetskvalen och går ut på nattklubb och träffar kvinnor. Dock känner jag i sista delen av boken att mönstret går lite på repeat och inte leder fram till någon slutsats, sammanfattning eller ens brygga framåt. Det är lite otillfredsställande trots att jag vet att Berlinåret inte ledde till någon reell mental förbättring för Boye i verkligheten. Det vet jag därför att det som händer när jag läser En dag av törst är att den sätter igång funderingar om vad som är sant och inte om Boye och hennes författarskap och får mig att söka vidare på nätet och bara det är en vinst i sig.

Den bästa dagen är en dag av törst är en strof från en av Karin Boyes mest kända dikter, I rörelse.

---