Varför har jag väntat så länge med att recensera It's not me, it's you när jag älskar Mhairi McFarlane (fastän jag inte kan uttala hennes namn)!? Jag skrattgrät (mest skrattade) mig ju igenom You had me at hello och Here's looking at you och gav dem soklara toppbetyg, så när It's not me kom min väg kastade jag mig över den och läste ut på några dagar. Ändå har det dröjt över ett halvår innan jag kommit mig för att skriva om den. Sanningen är väl den att det inte blev så mycket skrattgråt eller kärlek med It's not me - i alla fall inte i samma magnitud som med de andra två.

Kanske dock orättvist att inte låta boken stå för sig själv dock, så här kommer min fristående recension...

Det börjar med att Delia friar till Paul efter tio år och han säger ja, men senare på puben råkar han skicka ett sms till Delia som var avsett för hans älskarinna och därmed blir det uppenbarligen inget bröllop. I stället flyttar Delia hem till sina föräldrar och därefter till kompisen Emma i London för att starta om på nytt. På vägen hamnar hon i trubbel på sitt jobb, blir ovän med - och vad värre är - i beroendeställning till en dryg journalist och manipulerad av chefen på sitt nya arbete. Delias liv går inte spikrakt uppåt direkt. Men å andra sidan blir hon nätvän med en nörd som har Naan (som i det indiska brödet) som alias, återfinner sina serieteckningsrötter och tar itu med den manipulerande chefen på ett briljant sätt.


Till att börja med ett plus för omslaget som är färgsprakande och glatt och påminner mig om de där surfrissiga, blårosa godisflaskorna, ni vet (Se instagrambilden!). Och innehållet är absolut inte dåligt det heller; McFarlane håller hög klass och levererar som alltid underhållning Det är allmänt känt vid det här laget att hon är en ordkonstnär av rang. Hennes snitsiga dialoger är magnifika och roliga och inget undantag här heller. De många sms-konversationerna har jag stort nöje av; det är ett format som kan funka riktigt bra i böcker, det tyckte jag redan när Helen Fieldning använde det i senaste Bridgetromanen. Också de infällda teckningarna om The Fox är en kul detalj.

Men det är någonting här som inte riktigt klickar hundraprocentigt.

Maybe it's me, but... Jag tror det är meningen att man ska få intrycket av att Delia är en färgstark kvinna i sitt röda hår, sina 50-talsklänningar och serietidningsalteregot The Fox, men ju längre jag läser desto mer konturlös framstår hon för mig; jag får inget grepp om vem hon är eller riktigt vad hon vill. Jag känner heller inte med henne som jag gjorde med Anna i Here's looking at you (oops, jämförelse igen, men oundvikligt kanske). Om Delias personlighet är undflyende, så är det inget mot pojkvännen Pauls. Han känns totalt beige och intetsägande och det är en gåta för mig boken igenom varför Delia är ihop med honom. Helt nöjd är jag inte heller med behandlingen av den sociala fobikern och nätgurun Naan (han heter egentligen Joe), vars onlinevänskap med Delia uppenbart har undertonerna av någonting mer. Killen är kär i henne, men historien tillåts inte utvecklas utan stannar bara vid att han är en god vän och glad för det. Tror jag inte. Hade han inte kunnat få någonting i alla fall för sättet han använder sina skills i senare hälften av boken (på vilket sätt ska inte avslöjas här)??

Maybe it's me, but.., ingen klockren fullträff den här gången. I vilket fall som helst hindrar det mig inte från att längta efter nästa McFarlane-bok!

---