Det är 1300-tal, digerdöden sveper över Europa och många dör i dess väg. Från Sverige vandrar Sigrid söderut, till synes planlöst. Hon är utklädd till ung man som ömsom kallar sig Olof, Jon eller Amund; det underlättar att inte vara ensam kvinna på vägarna.

Hon passerar bland annat Danzig, Krakow, Prag, Dresden, Köln. Ibland sjunger hon för att få ihop pengar, en gång erbjuder hon sig att hjälpa till som dödgrävare, nästan som om hon inte bryr sig ifall hon blir smittad själv. Hon träffar läkare, gycklare, bönder och köpmän. Hon slår sig inte till ro någonstans.

Lite i sänder gläntar Elin Boardy på mysteriet med den vandrande kvinnan och under färden får vi se ett Europa såsom det kan ha tett sig för 700 år sedan i efterdyningarna av en av de värsta epidemierna världen har skådat.


Jag läste Tiden är inte än av Elin Boardy under sömnlösa nätter i slutet av 2017. Det är en lågmäld historia och det passade mig där på natten att följa Sigrids långsamma vandring till nya städer. Språket är ytterst avskalat, kapitlen korta, det är en bok om det småskaliga, men ändå rymmer den gott om inre och yttre betraktelser av samtiden och ibland nutiden. Här kan jag tycka att Boardy ibland blir lite pekpinneaktig när hon t.ex. pratar om hur vi var tolerantare mot dåtidens tiggare än de som finns omkring oss idag, men kanske det är så det är.

Mot slutet kommer Sigrids hemligheter i dagern och det är smärtsamt att tänka på samtidigt som hennes levnadsöde säkert var något hon delade med många vid tiden. För mig är Tiden en fin, eftertänksam bok. Jag tror att frågor som indirekt ställs är om vi kan fly från våra sår och om det går att börja om. Jag tror att svaren jag får är att nej, det kan man inte och ja, det går.

Tack till Wahlström & Widstrand för recensions-ex.

---

Det är slutet av 1800-talet, Allen Forrester har av armén fått uppdraget att tillsammans med litet team utforska de okända delarna av den långa Wolverinefloden i Alaska. Det är ett riskfyllt projekt, då de ger sig av mitt i vintern och riskerar köld, svält, islossning, björnattacker och till det kommer de (aggressiva?) indianstammar som lever längs med floden.

Allen lämnar sin nyblivna, hustru Sophie bakom sig, gravid med deras första barn. På var sitt håll skriver de dagbok. Vedermödorna och utmaningarna skiljer sig åt i sin karaktär, men båda kämpar på sitt sätt. Och båda får besök av den mystiska svarta korpen…


Jag gillar uppbyggnaden och kontrasterna i Mot den glittrande snön vid världens ände (To the bright edge of the world på engelska; är inte helt förtjust i den svenska titelöversättningen), skiftena mellan Allen och Sophies dagböcker, mellan nutid och dåtid, de faktamässiga inslagen i form av enstaka fotografier och tidningsnotiser blandat med oförklarliga fenomen. Ivey jobbar här lite på samma sätt som i sin förra bok Snöbarnet och kryddar romanen med sägen och övernaturliga inslag, t.ex. att en indiankvinna gifter sig med en utter, ett barn föds ur en gran, ett sjöodjur försöker dra ner båtar i floden.

Och jag gillar hur den storslagna och karga Alaskanaturen och djuren inte bara bildar fond utan har en väsentlig del i handlingen. Fåglar är ett genomgående tema; kvinnor som sägs förvandlas till gäss, Sophies fotointresse där hon ägnar timmar åt att få till den perfekta bilden på en kolibri och i stället för en räv (Snöbarnet) en återkommande, olycksbringande korp.

Jag läste Iveys förra roman Snöbarnet för några år sedan och det var en magisk upplevelse, som jag fortfarande bär med mig; jag märker att det är svårt att inte jämföra. Den glittrande snön har sin beskärda del av mystik, drama, vältecknade karaktärer (och snö!) och den står för sig själv som en utomordentligt bra bok med alla de förtjänster jag nämnt. I skuggan av debuten bleknar den dock en smula. Har man inte läst Ivey alls, så börjar man med fördel med Den glittrande snön, för det blir bara bättre!

Tack till Bazar Förlag för rec-ex!

---