kan det bildas ett par deciliter slem (snor) i kroppen, och betydligt mer vid förkylning. Tack Wikipedia, nu behöver jag inte fundera mer över varför det gått åt ett par hushållsrullar över helgen. Ont i halsen, förkyld och överhopad med jobb, det känns som en lagom attraktiv kombination. Jobbade i alla fall hemma idag, men imorrn får jag nog sätta mig på danska tågen igen.

Jag skulle skrivit en recension av Brustna hjärtans café, men orkar inte ikväll.

Nu ska jag gå och sätta mig och läsa Ranelid och möjligen är det den ställningen jag får sova i. "Ack och ve, ve och ack" för att citera en känd skådis*.

*aka Tomas Engström

---

Jag vet inte vad det är, men jag har läst osannolikt sakta under september månad trots tågåkande och allt. Men nu ligger i alla fall recensioner för Wicked och En helt annan historia uppe, båda lovande böcker som tyvärr vacklar mot slutet.

Från London och annorstädes har jag nu ungefär 37 böcker jag skulle vilja läsa. Ledsamt nog måste jag i stället börja på Kvinnan är första könet av Björn Ranelid eftersom det av någon obskyr anledning blev nästa bokklubbsbok (jag var inte pådrivande i det valet...). Jag känner stark aversion redan innan jag öppnat pärmarna på den stackars boken. Socialrealism är det absolut kräktråkigaste jag vet, men i kombination med självcentrering så blir det kanske en vinnare? Eller hade Linda Skugge rätt?

---

Stockholm alltså. Jag befann mig i huvustaden under 18 timmar för att se föreställningar av och med avgångsklassen på Teaterhögskolan. Kurts kompis Tomas går där och hans uppsättning var den första jag gick till (väldigt bra!) och sen liksom bara rullade det på och när dagen var slut hade jag sett fem entimmespjäser!

Någonstans i det förflutna finns några dimmiga nyårslöften som ligger och skvalpar. Ett av dem var att jag skulle försöka göra en kulturell sak per vecka. Det har jag inte gjort. Eller ens varit i närheten av. Så den här veckan har jag gått från ingenting och ingenting till kulturell bulimi. Eller jag får nog backa lite på det uttrycket, eftersom det indikerar att man ska återbörda det man sätter i sig, vilket jag inte gjort. Kulturfrossa kanske är bättre?

Det är slut för denna gången, men jag rekommenderar verkligen intresserade att ta chansen nästa år. Det är helt gratis och åtminstone årets elever höll väldig hög klass.

Bilden är från Josefin Ankarbergs föreställning om Janis Joplin: Get it while you can. Det är vår eminente bröllopsfotograf Martin Fryxell som tagit även den här.

---

Jag blir inte sjösjuk när jag åker båt. Men jag blir sjösjuk av X2000 och alldeles för sent igår morse insåg jag att jag inte tagit några åksjuketabletter.

- Alright, men då kan passa på att ta igen lite sömn, tänkte jag, och klev på tåget till Stockholm.

Icke. Bredvid mig satt en tvåbarnsfamilj och jag vågar lova att det inte var en sekunds lugn på fyra och en halv timme. Men även utan Familjen Verbal så hade SJ lyckats fixa till underhållning i form av ett högtalarsystem värdigt en mindre Olympastadium. Var tjugonde minut dånades det ut stationsinformation som ingen levande eller död kunde undgå. Jag sov ingenting. Försökte i stället läsa, men det räckte med en halv sida för att försätta mig i ett obehagligt svajigt tillstånd. Och ovanpå det andra eländet var det något fel på värmesystemet, så det var scheisskallt i vår vagn. Det blev några långa, långa timmar och det som höll mig uppe var en enda tanke:

- Tack gode gud att jag flyger hem!

---

Kurt har bloggat från Las Vegas på sedvanligt sarkastiskt språkvirtuost sätt. Det lyfte min dag, som bara innehöll jobb fram till 22.30 och sög rätt rejält.

---

Dag två började också tidigt med en gemensam kontinental/brittisk frukost. Kurt & co skulle inte samlas och börja jobba förrän elva denna dag, så han följde med oss en sväng ut på stan. Vi styrde våra fötter, vagn och barn mot Covent Garden och Leicester Square. Det är en smula underligt att se denna del av staden i arla morgonstund då det är relativt folktomt och stängt, när det annars sjuder av liv i dessa nöjeskvarter. Ett av våra stamhak från den numera preskriberade au pair-tiden, the Nag's head, står fortfarande kvar och hyser säkert nya fnittriga nittonåringar.

---

Nä, det blev inget bloggskrivande i London. Uppkopplingen på hotellet var schweinteuer och tiden fanns inte riktigt heller. Men nu är vi tillbaka till verkligheten och laptopen, det är söndag och det är härligt väder ute.

Vi anlände Heathrow efter en något försenad flight i onsdags eftermiddag, men innan vi kommit in till stan, checkat in etc så hade det hunnit bli ganska sent och det enda som egentligen hanns med var en middag på en schysst japansk restaurang.

Men dagen efter var vi uppe tidigt. Hotellet låg i trevliga Bloomsbury/Russell square, nära till bl.a. pampiga British Museum, där det dock inte blev några besök den här gången. Kurts kollega Björn hade sin flickvän Sara med sig och hon hade aldrig varit i London förut, så jag gick med henne på en miniguidning i hällregn (förstås) ner mot Themsen, längs med Embankment mot parlamentet och Big Ben. 12.30 pund kostar det att komma in i Westminster Abbey nuförtiden, så det hoppade vi. Läste i min guidebok att den vanligaste frågan är inte längre "Var ligger toaletten?" utan "Var finns Sir Isaac Newtons grav?". Ni som läst Da Vinci-koden vet vad jag menar.

Ungefär då sprack det upp och vi fortsatte genom underbara St.James park, upp mot Buckingham Palace (Drottningen var hemma) och sen genom Hyde Park mot Marble Arch. Då hade det blivit hög tid för Soffans lunch och utmaningen att hitta en restaurang/fik med micro började. Sådana var ungefär lika sällsynta som syre på månen, och det enda jag kunde få tag i var varmt vatten, så det fick bli gröt för Sophies del på Starbucks. Hon var väl inte olycklig för det dock - och blev ännu gladare sen när hon fick tugga på mitt äpple - men jag undrar hur brittiska föräldrar egentligen gör med maten till sina små liv. Matar dem med chips? Stannar hemma? Quoi?

Nu var vi på Oxford Street, så jag passade på att handla lite kläder i min favoritaffär Dorothy Perkins och sen delade vi på oss och jag och Sophie styrde stegen mot Piccadilly och Waterstones. Vi inledde med att åka upp till femte våningen och restaurangen med fantastisk utsikt. Efter att ha frågat fem personer kom man fram till att man nog kunde värma Proppens mat (kors i taket). Själv fick jag en smarrig Ploughman's lunch anno 2008 och ett glas vin. Härligt!

Sen låg fyra våningar böcker under oss. Tyvärr började det bli sent och både jag och Sophie var en aning slitna. Jag gick runt en stund och handlade sen tre för två, lite trygga val kanske, inte helt nya, men ändå böcker jag velat läsa ett tag:

The book thief - Markus Zusak
Restless - William Boyd
Second chance - Jane Green

Kvällen blev lugn och inkluderade Fish & Chips take away och en stunds läsning innan läggdags. Vi hade en hel lång dag till framför oss.

---

Det har varit pinsamt tyst, jag vet. Just nu leker jag den intressanta leken "Hur mycket kan man jobba - hur lite kan man sova". Sinnessjukt mycket att göra och panik i bröstet, det är mina dagar det.

Men imorrn ska jag i alla fall bara debitera 6 timmar, ha! Sen blir det raka spåret Kastrup, Kurt och Soffan möter upp och så åker vi till London i två och en halv dagar. Sweet!

Så mycket nöjesliv på kvällarna lär det ju inte bli med tanke på att dottern somnar vid åtta (eller sju då med hänsyn till tidsomställningen) men två härliga dagar ligger ändå framför oss.

Det blir med all säkerhet ett besök på Waterstones, Picadilly för massa bokinköp (jag har inte gett ett enda löfte om köpstopp!). Sen funderar jag faktiskt också på att besöka Kensington Palace, för så många gånger jag varit i London har jag faktiskt aldrig sett det från insidan. Katarina tipsade dessutom om att de har en jättefin restaurang med Afternoon teeeea. Egentligen dricker jag nästan bara starkt kaffe och tycker att te är för sissies, men ok, jag kan göra ett undantag. Och sen gå, gå, gå i alla underbara parker förstås. Och shoppa kläder till min sorgliga garderob. Kanske.

Jag ska nog lyckas få iväg åtminstone ett inlägg hoppas jag, annars hörs vi på lördag.

Tjingeling.

---

Igår var det Bokklubb och det var som alltid en trevlig tillställning och extra pratigt nu då vi inte setts allihop samtidigt sedan i juli. Vi avhandlade John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och den blev väl emottagen av allihop - förvånansvärt nog! Vi brukar alltid ha ganska avvikande uppfattningar och en skräckroman var väl knappast det som jag trodde skulle ena oss!

Filmen som bygger på boken har snart premiär och en rolig detalj är att ett stopp på Kurts svensexa var i den animeringsstudie som gör specialeffekterna till filmen. Han fick bland annat se en av de läskiga katterna (Ni som läst boken vet vad jag pratar om :-)

Nästa bok kommer bli något av Björn Ranelid. Jag är skeptisk. Ranelid har fått mycket medial skit och det kanske är oberättigat, det vet jag ingenting om. Men jag såg honom på Studio Belinda häromdagen och han besvarade alla konkreta frågor med ett ordflöde som gjorde mig helt matt och knappast klokare eftersom jag inte förstod vad han svarat när han väl var klar. I do hope att hans böcker inte är likadana. Men samtidigt är det kul att läsa något som man aldrig skulle valt själv.

---

Igår på TV började en ny säsong med filmatiseringar av Agatha Christie romaner med Mrs McGinty är död. Den förnämlige lille belgaren Hercule Poirot med välansad mustasch och hårt jobbande små grå celler står i centrum.

Även om det här är old-school deckare med en aning makligt tempo och tämligen låg spänningsnivå så tycker jag mycket om att titta på dem. Produktionen är välgjord och inger trygghet. Det man kan vara säker på är att ingenting är som man tror och att Poirot alltid klarar biffen på slutet.

TV4 kommer att visa följande avsnitt kommande måndagar klockan 2o:

8 sept: Katt bland duvor (Cat among the pigeons )
15 sept: Tredje flickan (Third girl)
22 sept: Döden till mötes (Appointment with death )

---