Hoppla, en tematrio var det hundra år sen jag deltog i, men det kan ju vara dags att göra ett inhopp igen. Speciellt som jag läst en och annan tungviktare i mina dar. I förbigående sagt är det intressant hur många "tjockisar" som sedan kommer att kallas klassiker. Är det en framgångsfaktor tro?

Illusionisten av John Fowles. Jajamen, en klassiker om läraren Nicholas Urfe som kommer till den grekiska ön Phraxos. Han lär känna öns excentriker och blir indragen i en katt- och råttalek där han snabbt förlorar medvetandet om vad som är sant och vad som är en chimär. Jag kallade illusionisten för en lök i min recension; hur många lager man än skalar av finns det fler där under. Bra - och vacker - bok på många sätt, men lökskalandet drivs lite för långt kan jag tycka.

Och världen skälvde av Ayn Rand. Rand är en av den moderna liberalismens stora förespråkare och inte oväntat hur stor som helst i USA. Det sätter tydliga avtryck i hennes, ta-da, klassiker om hur två entreprenörer försöker bygga upp ett framgångsrikt järnvägsföretag, men ständigt motarbetas av (de socialistiska) politikerna. Den är lite på gränsen till kariaktyr, men faktiskt spännande och tankeväckande. Fast om man gillar den beror nog lite på var man har sin politiska hemvist kan jag tänka. Orkar man innehåller senaste pocketversionen 1200 sidor!

Pestens tid av Stephen King. Jag vet inte om King någonsin kommer få in några böcker på klassikerlistan. Jag tycker mig minnas en tid när biblioteken inte tog in några av hans verk överhuvudtaget. Pestens tid är en riktig mastodont i alla fall om hur ett virus ödelägger hela civilisationen, förutom ett tusental människor som överlever och dras till två olika läger - det onda och det goda. Jag läste den för hundra år sedan och påverkades då starkt av upplevelsen, men svårt att säga hur den står sig idag.

---