lördag 30 oktober 2010

Till havs

Det tog inte 24 dagar att läsa ut Vi, de drunknade som jag hade beräknat, utan ytterligare ett par, men det berodde inte på att den var dålig utan på att jag läste annat parallellt. Trots sitt omfång och en berättelse som slingrar sig fram i sakta mak så är det en av de bättre böcker jag läst i år. Så här låter recensionen:

Det finns en liten stad i Danmark som heter Marstal vilken har fostrat generationer av sjömän. Om dessa handlar Vi, de drunknade, berättad av stadsborna själva. Det är fiktion förstås, men kontexten är sann. Marstal finns, krigen som beskrivs har ägt rum och de stora världshaven ligger där de ligger och har korsats av otaliga Marstalsbor.

Det här är episk och mäktig roman som spänner över hundra år och tre krig. Den handlar om män - sjömän - om de hårdföra villkoren på segelfartygen, om kamratskap, om överlevnad och död. Det är också en bok om kvinnorna, de som blir kvarlämnade i land med hem och barn i ett eller två år åt gången innan maken återvänder - om han nu återvänder. Och det är till sist en roman om en stad som präglas av sin sjöfartsnäring, av att ha så många frånvarande makar, fäder och söner och vad som händer när skeppen successivt säljs och försvinner.

Om Carsten Jensen skrivit en trovärdig sjöfartsskildring kan jag inte svara på, men trots den dramatiska kulissen så handlar det egentligen mer om människors inre skeenden än de yttre omständigheterna. Det gör också att man får vara beredd på att berättartempot blir långsammare än vad man kan tro om en historia som innehåller tre krig och oräkneligt antal dödsoffer.

Ibland då det sackar tycker jag också det beror på att Jensen gärna upprepar sig och broderar ut texten i onödan, men detta är min främsta invändning. På det stora hela tycker jag mycket om Vi, de drunknade, dess karaktärer, deras tankar, liv och äventyr och dessutom är språket särdeles vackert. Så räds inte de 706 sidorna utan ge den i alla fall en chans.

Jag avslutar med ett av bokens fina och tänkvärda stycken:

"Nu anlade vi en helt ny kyrkogård utanför staden...Vi måste också ha hoppats att vi inte längre skulle möta döden i främmande hamnar eller på havet..En kyrkogård som långsamt fylls på har detta betryggande budskap: Du kommer att dö på den plats där du är född, och som du håller av och där du hör till."



Kommentarer:
Kanske ska välja den som tegelsten ändå, den stirrar ilsket på mig från bokhyllan.
 
Ja, den känns ju tjock, men den gick förvånansvärt snabbt att ta sig igenom och jag gillade den ju som sagt även om det finns partier som blir lite långdragna.
 
Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017