Alfabetsdeckarna är inte något man läser för dess höga kvalitet, nagelbitande spänning och framförallt inte för den svenska översättningen som ibland är katastrofal (ex. Hon svimmade i havet..). Jag läser dem för att de är som böckernas McDonalds; kanske inte det näringsriktigaste eller godaste i stan, men man vet vad man får. Det är lite småputtrigt och trivsamt där själva deckarhistorien (som man glömt en kvart efter att man avslutat boken) varvas med Kinseys vardag och rutiner och faktum är att jag gillar den mixen. Det duger så bra som slöläsning. Nu har jag precis avslutat I som i Illdåd och nej, den förändrade inte heller mitt liv.