Jag har ett gott öga till förlaget Minotaur och eftersom boken dessutom utspelar sig i deckarlandet framför alla, England, så var jag väldigt hoppfull när jag startade. Svarta hunden är tänkt att vara den första delen i en serie om de - håll i er nu - yngre polisförmågorna Diane Fry och Ben Cooper. Booth får därför till att börja med ett plus i kanten för att inte ha skapat ännu en åldrande, desillusionerad, opeaälskande (manlig) kommissarie.

Den unga Laura Vernon hittas mördad i skogen i nationalparken Peak District. Polisens spår pekar mot familjens trädgårdsmästare, men när han väl tas in till förhör ser inte lösningen lika självklar ut längre utan plötsligt finns det fler spår än polisen klarar av: mannen med hunden som hittade flickan döljer något, familjen visar sig ha ett promiskuöst dubbelliv och plötsligt dyker en okänd pojkvän upp.

Enligt omslagsrecensionerna är bra personskildringar en av styrkorna med Svarta hunden, men jag är inte helt till mig i trasorna. Framförallt tycker jag att interaktionen mellan huvudpersonerna Cooper och Fry är otroligt märkligt. Det är något onaturligt över dialogen med tanke på att de inte känner varandra. Diane är tvär och aggressiv utan anledning, Cooper börjar helt plötsligt att bete sig som en klant och sätter hela sin karriär på spel efter två dagar. Det känns helt enkelt inte realistiskt i min bok.

Däremot beskriver Booth omgivningen på ett väldigt målande sätt och det är inte svårt att föreställa sig grönskande kullar, flotta herrgårdar, fuktigt brittiskt klimat. I övrigt är Svarta hunden varken bättre eller sämre än något annat. När jag lägger den ifrån mig känner jag alltså mest, just det, "jaha".