Hursomhaver började jag följa hans blogg om dottern Charlie och fick mig dagliga skratt. Roligast var när helt oskyldiga inlägg om t.ex sandlådebesök blev helt nerkommenterade av folk eller ja, mest kvinnor om sanningen ska fram. Ungefär så här kunde det låta:

- Men guuuud, hur kan ni klä henne så tunt en sån här kylig marsdag?
- Huuur kan hon få ha vit jacka på sig i sandlådan, förstår du inte att den blir jättesmutsig!!
- Men människa, hur kan du låta henne leka i sandlådan, vet du inte att de är fulla av kattkiss??!!

Och en bild av Schulman med en kaffekopp framför sig och dottern i knäet utlöste raseri om riskerna med att brännskada sitt barn. Sådär höll det på. Vansinnigt rolig underhållning.

Det som också var skönt var hans stilistiska distans till Charlie. Uppenbarligen avgudade han henne över allt annat, men det blev aldrig någon kräkframkallande naaaw-jag-måste-tala-om-för-hela-världen-hur-gulligt-mitt-barn-är-och-avsluta-varje-inlägg-med-ett-hjärta-blogg. I stället bemötte han kafferaseriet så här:

"Så har jag så klart varit på bageriet med Charlie. Jag har introducerat kaffe för henne. Jag gav henne en latte och tror ni inte att hon svepte den? Det gjorde hon. Rakt av."

Det tycker jag är humor. Så när Charlie var ett år la han ner bloggen för att inte exponera henne för mycket och det blev ett litet tomrum i mitt liv. Men Alex Schulman vore ju inte den han är om han inte fann ett sätt att synas och efter framgångsrika Skynda att älska har han nu både startat ny blogg (hurra!) och skrivit ny bok om året mellan det att han skiljde sig från Katrin Zytomierska och det att han träffade Amanda Widell och Charlie föddes. Årets längsta titel: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött - och jag vill ha den så mycket!