Minns att den här boken nästan föll ner i handen på mig när jag var på biblioteket en dag. Med en sådan start förväntar man sig något minst sagt omvälvande och den har fått båda fina omdömen och bookerpris, men förväntningarna kom väl på skam kan man säga.

The line of beauty handlar om Nick Guest som blir inbjuden till familjen Feddens eleganta hus i London. Nick är extrem estet och besatt av vackra ting - och Henry James. Han får nu röra sig i finsalongerna och njuter av att få ta del av överklassens liv. Han är också öppet homosexuell och inleder en verklighetsfrånvänd, dekadant relation med en miljonärsson med mycket sprit, kokain och sex utan kondom - till AIDS blir ett begrepp.

Ett problem med den här boken är att det händer relativt lite. Hollinghurst verkar mest intresserad, av att skapa en stämning, ett tidsavtryck över Thatchers 80-tal i tory-kretsar befolkade av parlamentsledamöter och old money som för ytliga dialoger. Han lyckas bra med det, men så spännande att läsa blir det inte i längden.

Jag har också svårt att relatera till Nick som känns märkligt sval och anonym, kanske pga att hans uppträdande delvis är ett noggrant kalkylerat skådespel för att passa in och säga rätt saker. Undantaget är när han konfronteras med vänner som drabbas av AIDS då han visar prov på ett bredare känsloregister. Det här är en av de få skönlitterära böcker jag känner till som tar upp starten på AIDS-epidemin och stigmatiseringen av homosexuella och där är den förtjänstfull.

---