Min egen teori är att jag läser Christie för att jag vill ha något tryggt, spänningsartat och mest är ute efter atmosfären i dem (det kan inte ha undgått någon vid det här laget att jag hyser viss faiblesse för den anglosaxiska kulturen), snarare än att lägga fokus på detaljer, som t.ex. mördaren...

Nu har jag precis slutfört Tretton vid bordet, också det en högst representativ Christie-roman. Den handlar om aktrisen Jane Wilkinson, Lady Edgware, som har tröttnat på sin torrboll till make och funnit nytt ungt blod hon vill förlusta sig med. Problemet är att lord Edgware inte går med på skilsmässa, men problemet löser sig självt eftersom hennes man en dag hittas mördad (i biblioteket förstås!)

Detta är en Poirot-krimi och här gäckas den belgiske detektiven mer än vanligt till sitt stora förtret. Någon försöker dra honom vid näsan, men naturligtvis löser han gåtan på det galanta sätt som är hans kännetecken.

Säkerligen kommer jag ha glömt allt detta innan året är slut..

*I förbigående sagt så uppstår detta fenomen också när jag ser Bond-filmer. Jag kan se dem hur många gånger som helst, för jag kan aldrig komma ihåg grundläggande vem, var, hur, när. Som sagt, vad är det för fel på mig?