Undern senvintern 2004 skulle maken och jag åka till Malaysia och jag var på Pocket Shop på Stockholm Central för att köpa reselektyr.

När vi senare det året så kom till Paris hade jag boken med mig, full av understrykningar för att kunna gå i Langdons fotspår (det här var långt innan organiserade turer började anordnas). Vi gjorde besök på Louvren och nickade hummande åt Madonna of the rocks och den dubbla pyramiden. Vi letade plaketter i gatan som pekar ut rosenlinjen (Parismeridianen) och vi var inne i Saint Sulpice-kyrkan och tittade på hur ljuset föll genom fönstret. Vi hade mycket roligt.

När boken översattes blev den ju en kommersiell framgång också i Sverige, men rörde samtidigt upp starka åsikter, sågades av kritiker och förvandlades till fullitteratur. Så det är faktiskt med lite saknad jag ser tillbaka på de där månaderna av positiva minnen, då vi hade Da Vinci-koden "för oss själva" och bara helt neutralt kunde betrakta den som en underhållande roman utan att behöva göra något statement om det. Ibland är det inte bara av godo att bli framgångsrik.