Carolin och Clara, båda lite udda figurer, finner varandra på musikskolan och håller sen ihop i vått och torrt. Men en dag har Clara försvunnit, både bokstavligen och mentalt. Hon har utvecklat stora alkoholproblem och kan aldrig hålla vad hon lovar. När boken börjar ligger Carolin i skilsmässa och har dragit sig undan för att fundera. Hon är besviken på Clara, som hon försökt hjälpa så många gånger utan resultat, men hon sitter och tänker tillbaka och känner att hon ändå saknar sin vän, att hon ändå vill ringa Clara.

Schulze skriver om den djupt rotade (kvinnliga) vänskapen och vad den kan överleva. Hon lägger mindre vikt vid beroende- och medberoendeproblematiken, men man förstår ändå vilka konsekvenser ett missbruk kan medföra.

Jag brukar, kanske lite fördomsfullt, inte vara så hoppsan-hejsan över svenska romaner, men Att ringa Clara betraktar jag som ett undantag.

---