Läsaren för följa dem alla, men framförallt ägaren, den ensamstående Georgia som får ovälkomna besök från det förflutna i form av de två personer som svikit henne mest: hennes före detta bästa vän samt pappan till hennes dotter Dakota. Hon önskar att de ska ge sig av, men det verkar tvärtom som att de kommit för att stanna.

Det känns som alla gillar denna 'varma och mysiga roman'. Som en slags urban Steel magnolias (Blommor av stål), där den kvinnliga vänskapen överlever allt, hade den all potential att gå hem i det bookpondska hemmet, men det klickade aldrig riktigt. Jag har svårt att specificera varför, men jag tror helt enkelt att jag inte är på samma våglängd som Jacobs. Hennes humor passar inte mig, jag tycker inte att språket flyter (eller är det översättningen som spökar?) och att känslokasten hos huvudpersonerna är märkligt tvära och ologiska. Hälften av tiden känner jag mig helt förvirrad över deras agerande.

Men boken har samtidigt sin förtjänster; Jacobs lyckas inspirera till och med en sån som jag som aldrig stickat, mamma-dotter-relationen är fint beskriven och nog åkte näsduken fram på slutet, så vissa knappar lyckades visst Jacobs ändå trycka på. Om/när filmen med Julia Roberts kommer tror jag att sticktrenden kommer att nå en all time high. En svag 3:a blir betyget.