Kort därefter hittas dock Astwick drunknad. Allt tyder på att det är en olycka, men den observanta Daisy gör oroväckande upptäckter. Hon delar sina misstankar med poliskommissarie Alec Fletcher och spekulationerna blir ett faktum: man har ett mord att lösa!

Den här boken omfamnar många av mina svagheter: 20-talet, England, pusseldeckare, mord på herrgård. En riktig treat. Jag myser och ler åt dåtidens förstärkningsuttryck som "I say, how spiffing" och "Why, it's absolutely topping". Jag älskar att läsa om afternoon teas, hur herrskapet byter om till middagen och dricker cocktails i parti och minut.

Under den glättiga fasaden låter dock Dunn 20-talets fasansfulla arv glimta fram ibland. Ruiner och förlorade fäder, söner, äkta män från det nyligen avslutade första världskriget var verkligheten som de flesta berördes av. Även Daisy Dalrymple har drabbats av förluster i form av sin bror och sin fästman, till vilka hennes tankar ständigt vandrar.

Det kanske snarare är för atmosfärens och omgivningarnas skull än deckarhistorien som man bör läsa Death at Wentwater Court. Den senare är inte speciellt intrikat och tempot är långsamt. Jag blev faktiskt lite besviken på det urvattnade slutet, då jag hade väntat mig mer av en twist. Dunn bjuder emellertid på lite spirande romantik mellan Daisy och kommissarien, mannen av folket, som kanske kan komma att utveckla sig i kommande böcker?

Ett plus för omslaget som är sååå snyggt. Tittar på närmre ser man att snöflingorna är i form av små dödskallar. How chic!

Tack till Bokomaten som tipsade och också har gillat!