Jag vet inte när min kärlek till England började, möjligen i samband med en viss besatthet av brittiska popgrupper i 14-årsåldern.. Men den har hursomhelst hängt i, trots en aupairvistelse i London som inte bara var en dans på engelska rosor. Jag älskar Storbritannien på många sätt: språket, humorn, deckare, till och med TV-program som handlar om britternas trädgårdar fastän jag i vanliga fall är helt ointresserad av att ansa rabatter.

Little did I know att detta möjligen kan klassas som anglofili, men är en liten västanfläkt mot den anglomani som t.ex. författaren och krönikören Johan Hakelius besitter. Han klär sig i tweedkostymer, ser om Brideshead Revisited en gång om året och har slagit mynt av sitt intresse genom att författa boken Döda vita män.

I biografier och tidningsarkiv har han grävt djupt för att porträttera 12 brittiska gentlemen, företrädesvis ur högadeln, som inte är med oss längre. En del är nya bekantskaper för mig som skribenten Jeffrey Bernard och miljardären James Goldsmith, en del är mer kända som skådisen Alec Guiness och författaren Evelyn Waugh.

Förutom deras ursprung är herrarnas excentriska drag en gemensam faktor. Här berättas ankedoter om hur Goldsmith försökte driva satirbladet Private Eye i konkurs, om hur Jeffrey Bernards uppdragsgivare försökte få honom att leverera material (Kära Jeffrey, tänker du skriva den där jävla artikeln eller inte?) eller om de fantastiskt dekadenta festerna Stephen Tennant bevistade. Den berömda brittiska witen är ständigt närvarande: man får verkligen sin fair share av ironi och elakheter, sånt som får mig att maxmysa. Och dessutom är det en stycke samtidshistoria (nå 1900-talet iaf) och man lär sig något på kuppen.

Hakelius har verkligen gjort ett grundligt jobb i arkiven och dessutom sammanställt materialet med hög underhållningsfaktor, subtil humor och osviklig stil. Det är kanske inte den typen av bok man sträckläser, men att man bör läsa den har väl redan framgått.

---