Se följande framför er: en kvinna runt de övre 30 ligger i sängen och läser en bok, tårarna - och näsan - rinner i en strid ström, hon hulkar så svårt att hon knappt kan andas. Hennes man, som försöker sova, vänder lite irriterat på sig. Kvinnan gråter och gråter, men kan inte sluta att läsa förrän sista sidan är nådd. Så, nu har jag beskrivit det kanske inte så särskilt värdiga upploppet med The death and life of Charlie St.Cloud hemma hos oss häromkvällen..

Historien börjar med att den tonåriga Charlie St.Cloud och hans tolvåriga bror Sam olovandes tar grannens bil för att åka och titta på en baseballmatch. På vägen hem frontalkrockar de och när ambulanspersonalen finner pojkarna är de livlösa, men man lyckas rädda Charlie tillbaka till livet. Hans bror avlider dock.

Charlie växer upp, men lever lite som en enstöring och lämnar aldrig sin hemstad. Skälet är framförallt ett och hemligt: hans nära-döden-upplevelse har gett honom förmågan att se avlidna människor ("I see dead people") och varje kväll i tretton år träffar han sin lillebror och spelar baseball med honom i en skogsglänta. Om han missar solnedgången börjar Sam att blekna och därför kan Charlie aldrig resa bort. En dag träffar Charlie ensamseglaren Tess och blir djupt förälskad, men hur ska han kunna välja mellan henne och det löfte han gav till Sam att de alltid ska vara tillsammans?

Ja, nu tror ni förstås att ni har hela storyn klar för er, men så enkelt är det inte utan boken utvecklas i en riktning man inte riktigt kan förutse. Att den är oändligt sorglig och kanske lite sentimental på det där sättet som bara en amerikansk bok kan vara, det har ni redan förstått. Men rakt igenom är det också en skön stämning och bra humor som jämnar ut det sockersöta. Framförallt är det en otroligt fin historia, som gjord för filmduken, och det är ju ingen slump att den nu mycket riktigt finns hos en dvd-handlare nära dig.

Trots de tunga påsarna under ögonen dagen efter utläsning, så förlåter jag och haussar Charlie St.Cloud till alla och envar som behöver gråta ut.

Ben Sherwood har också skrivit den ganska omtalade The man who ate the 747 (Mannen som åt en 747).

---