Nej, det här ska inte handla om Anna Karenina, vilken öppnar med de berömda raderna "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt." (Detta känner med all säkerhet Vixxtoria till...). Däremot har Claes de Faire använt denna inledning som titel till sin debutroman.

Den framgångsrika affärsmannen Jan-Carl (vilket jag konstant läser som Carl-Jan, vinkännaren m.m. ni vet) är gift med den adliga Louise och de båda har dottern Julia. De har materiella tillgångar att ösa ur, men förhållandet dem emellan är mycket ansträngt. Jan-Carl är konstant otrogen, Louise ser mellan fingrarna, men dricker lite för mycket, med Julia pratar ingen av dem på riktigt. Hon lider av att inte nå fram till sina föräldrar och lever ett självdestruktivt liv.

Så svart börjar Alla lyckliga familjer liknar varandra och så svart fortsätter det. Sida upp och sida ner: Jan-Carl har en affär, Louise pimplar martini, men gör sin plikt som lyxhustru och Julia svälter sig och ligger med olika män, för att hon tror att hon måste. Mot slutet av boken kan man dock börja ana en vilja till förändring, men även där finns offer att skörda.

Som psykologisk skildring av hur tre människor fastnat i själsdödande konventioner och roller är Alla lyckliga familjer ett praktexemplar. Jag har själv inte rört mig i de överklasskretsar som de Faire beskriver, men de scener som målas upp verkar inte osannolika från jakter på godset till shopping på Svenska Tenn.

Jag ville verkligen tycka om Alla lyckliga familjer. Jag har varit och lyssnat på Claes de Faire och han är en slagfärdig person, men hans debutroman är mycket dyster. Jag kan uppskatta det psykologiska spelet i den som sagt och det faktum att den är välskriven, men problemet för mig är att jag inte lyckas uppbåda något intresse för huvudrollsinnehavarna. Jag kan förvisso tycka synd om dem på ett plan, men de är alla ganska distanserade och inpackade i ett skal av iskyla.

Detta i kombination med en relativt händelsefattig intrig gör att jag tappar läsdriv, jag bryr mig helt enkelt inte särskilt mycket om hur det ska gå. Mot slutet börjar det röra lite på sig som jag nämnde, men enligt mitt förmenande är det alldeles för lite och alldeles för sent.

---