söndag 21 augusti 2011

Hur man slutar kriga

Snart börjar jag jobba igen efter en lång föräldraledighet. Det är knappt en månad kvar och det började väcka en hel del tankar och oro hos mig om det ack så uttjatade livspusslet. Jag använder det i brist på bättre ord. Hur ska det gå till egentligen? Jag har inte fler timmar på dygnet än andra och även om jag på klassiskt kvinnligt manér löst detta tidigare genom att ta på mig för mycket och sova för lite, så inser jag någonstans att det är mitt synsätt snarare än verkligheten som behöver ändras.

Jag vände mig till boken med det fina omslaget och titeln: Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Det här är en kort och handfast liten handledning i att lära sig acceptans av tillvaron för att på så sätt få lite mer ro. Anna Kåver som skrivit den är psykolog med dialektiskt beteendeterapi (en form av kognitiv beteendeterapi) som inriktning och här ger hon både teorin och praktiska övningar att arbeta med.

Acceptans, säger hon, är inte samma sak som att man gillar läget och ger upp. Acceptans handlar i stället om att se verkligheten sådan den är.
Ämnet tangerar det så populära mindfulness-konceptet. Processen handlar mycket om att grunda i nuet, att nyktert försöka se vilka valmöjligheter som står till buds och därefter acceptera och handla. Och, betonar hon, tankarna som kommer och går är enbart mentala konstruktioner i din hjärna. Det är inte samma sak som att de är sanna.

Jag tycker Att leva ett liv.. är mycket inspirerande och lättillgänglig. Men det räcker ju förstås inte att bara läsa och sen ställa boken på hyllan för att det ska fungera, utan tankesättet måste man jobba med kanske dagligen. Men det jag gillar är att de praktiska övningarna kan appliceras på små som stora utmaningar/problem så det finns gott om tillfällen att öva. Jag tror faktiskt att oroliga själar som jag själv kan dra stor nytta av den här typen av steg-för-steg-instruktioner för att finna ett större lugn. För att sluta kriga och börja leva.

Just nu måste jag t.ex. tydligen acceptera att min ettåring lever rövare och troligen vill ha mat. Over and out.



Kommentarer:
Låter ju helt klart som en bok för mig också:). Jag ser fram emot att börja jobba nu efter föräldraledighet och "sabbatsår", men oroar mig också en del för hur vi ska få ihop vardagen med två heltidsjobb, två barn som ska hämtas och lämnas på olika ställen, en hund som ska rastas varje lunch och inget extra mor- eller farföräldersstöd...

Acceptans av vad som är möjligt och inte är nog verkligen det som gäller. Sedan tror jag på att planera, planera, planera samt att köra på och sedan utvärdera hur familjen mår med jämna mellanrum. För mig handlar också acceptans om att inte oroa mig i förväg hur saker blir längre fram och det fungerar faktiskt ganska bra just nu. Iallafall om jag får utlopp för min ovisshet inför framtiden genom att istället organisera mig och oss genom att skriva listor på alla möjliga olika teman;).
 
Ja, planera har jag då inga problem med ;) Och jag oroar mig också mkt mindre nu än tidigare. Men den här hösten blir nog klart en utmaning och kommer säkert kräva många "acceptansövningar".
 
Jag var sjukskriven för några år sen p g a depression och mindfulness och KBT hjälpte mig verkligen! Sen tror jag att det ibland inte är tillräckligt att "tänka bort problemen" utan att man måste gräva lite i orsakerna. Var och en får bli salig på sin fason, är det inte så det heter? Jag har bara varit helt föräldraledig över en sommar, annars har jag pluggat/jobbat samtidigt så jag känner inte riktigt igen mig, men däremot VET jag att alla förändringar är jobbiga till en början. Du kommer att komma in i de nya rutinerna ganska snart, om det kan vara till någon tröst. *kram*
 
Vad skönt att du kom ur din svacka. Har hört från andra också att de blivit hjälpta av KBT.

Och jo, naturligtvis så finns det en massa skräp i botten som kräver lite bearbetning också.. Men jag tror att övningarna kan få mig lite harmoniskare i stunden och sen får jag jobba med grundproblemet på annat sätt.

Det jobbiga för mig, som du är inne på, är förändringarna som man inte riktigt vet något om. När man väl är inne i det brukar det sällan vara så illa. Man hittar sitt sätt att leva i det.
 
Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017