Låter ju helt klart som en bok för mig också:). Jag ser fram emot att börja jobba nu efter föräldraledighet och "sabbatsår", men oroar mig också en del för hur vi ska få ihop vardagen med två heltidsjobb, två barn som ska hämtas och lämnas på olika ställen, en hund som ska rastas varje lunch och inget extra mor- eller farföräldersstöd...

Acceptans av vad som är möjligt och inte är nog verkligen det som gäller. Sedan tror jag på att planera, planera, planera samt att köra på och sedan utvärdera hur familjen mår med jämna mellanrum. För mig handlar också acceptans om att inte oroa mig i förväg hur saker blir längre fram och det fungerar faktiskt ganska bra just nu. Iallafall om jag får utlopp för min ovisshet inför framtiden genom att istället organisera mig och oss genom att skriva listor på alla möjliga olika teman;).
 

Ja, planera har jag då inga problem med ;) Och jag oroar mig också mkt mindre nu än tidigare. Men den här hösten blir nog klart en utmaning och kommer säkert kräva många "acceptansövningar".
 

Jag var sjukskriven för några år sen p g a depression och mindfulness och KBT hjälpte mig verkligen! Sen tror jag att det ibland inte är tillräckligt att "tänka bort problemen" utan att man måste gräva lite i orsakerna. Var och en får bli salig på sin fason, är det inte så det heter? Jag har bara varit helt föräldraledig över en sommar, annars har jag pluggat/jobbat samtidigt så jag känner inte riktigt igen mig, men däremot VET jag att alla förändringar är jobbiga till en början. Du kommer att komma in i de nya rutinerna ganska snart, om det kan vara till någon tröst. *kram*
 

Vad skönt att du kom ur din svacka. Har hört från andra också att de blivit hjälpta av KBT.

Och jo, naturligtvis så finns det en massa skräp i botten som kräver lite bearbetning också.. Men jag tror att övningarna kan få mig lite harmoniskare i stunden och sen får jag jobba med grundproblemet på annat sätt.

Det jobbiga för mig, som du är inne på, är förändringarna som man inte riktigt vet något om. När man väl är inne i det brukar det sällan vara så illa. Man hittar sitt sätt att leva i det.