Ikväll träffades bokklubben hemma hos mig för att diskutera Niceville. Jag borde kanske ha lagat Deep fried chicken, corn nobs och mud pie, men det kändes lite tungt för en sommarkväll så det blev limetema i stället...

Det kan ju knappast vara någon kvar på jorden som inte läst Niceville eller hört talas om den? Men för protokollets skull kommer här en kort resumé:

Amerikanska södern på 60-talet, en segregerad plats där vita kvinnor håller sig med svarta hemhjälper som fostrar deras barn, städar deras hus, lagar deras mat, men som måste ha en separat toalett för att inte 'sprida sin smitta'. Aibileen är en av dem, Minny en annan och i hemlighet berättar de sina historier för Skeeter, en vit 20-åring med författardrömmar som tänker skicka manuset hon skriver om hushållerskorna till ett förlag.

Vad ska jag då säga om Niceville som inte hela Sveriges samlade recensentkår och bloggare som Enligt O och Fru E redan har sagt? Ja, det kan man undra, för jag sällar mig till den världsomspännande beundrarskaran.

I början konstaterade jag dock lite kritiskt att jag upplevde Niceville som någon slags feelgood-version av To kill a mockingbird (Dödssynden på svenska, som det refereras till på flera ställen). Nog för att det händer en del hemska saker, men det vilar något lite gulligt/tillrättalagt över den, som en bokklubbsmedlem uttryckte det. Syster sa att den inte kröp under skinnet på henne på samma sätt som To kill a mockingbird, vilket jag också tycker beskriver min egen känsla. Samtidigt dröjde det inte länge förrän jag sögs in i berättelsen och inte kunde sluta läsa.

Niceville är både berörande (jag grät mycket på slutet) och upprörande (mest hela tiden) , men det finns också humor och små ljuva hämnder på plats som lyfter både perspektivet och humöret.

Den väcker också mycket tankar. En handlar om hur långt vi ändå har kommit på femtio år, då det idag sitter en svart man på USA:s presidentpost. En annan mindre smickrande tanke är dock frågan om vi hade agerat annorlunda idag? Jag undrar om inte många (mig själv inkluderat), liksom damerna i Jackson tycker att det är lättare att hjälpa barn i Afrika än att se problemen, erkänna sin egen delaktighet och försöka hjälpa till i sin närmiljö? Är det allmänmänskligt att vara hemmablind eller har vi trots allt inte förändrats överhuvudtaget?

Nu ser vi dock alla fram emot filmen, som säkerligen kommer bli en stor snyftare. Fast Skeeter i den nyutkomna trailern ser inte alls ut som vi tänkt oss henne. För kort och för snygg, but that's Hollywood for you.

---