Det är Gotland och sommar. Först hittas ett styckat får i en sjöbod, sen hittas en styckad man i en takbox och man förstår snabbt att det är samma gärningsman som ligger bakom. Den från Stockholm nyinflyttade kriminalaren Fredrik Broman får fallet på sitt bord, först lite spänd över att få utreda ett brott av allvarligare grad, sen alltmer tyngd när mördaren slår till igen och skuggorna kryper allt närmre det egna hemmet.

Jag känner med en gång när jag börjar läsa Släke i början på september att det är helt fel årstid. Det går inte att läsa en så utpräglad sommardeckare när det är höst, det stämmer liksom bara inte. Men det är ju inte Håkan Östlundhs fel att jag gjort fel val.

Släke är väl varken så mycket bättre eller sämre än många andra svenska deckarserier. Östlundh använder sig av det numera så välkända mördaren-pratar-i-kursiv-stil-greppet som jag kan reta mig lite på, men det är en underhållande (om det är rätt ord), om än lite för lättavläst deckarintrig, blandat med klassisk familjeproblematik och på det stora hela good enough. I jämförelse med andra deckarförfattare så tycker jag Östlundh har ett lite råare (till skillnad från mesigt) språk, som jag uppskattar. Vill jag läsa mer? Possibly, men då ska jag göra det under rätt säsong.

---