söndag 2 oktober 2011

Något att uppröras över: Den drunknade

Therese Bohmans debutroman Den drunknade fick en oerhörd genomslagskraft när den kom och nu går den in i sitt andra liv, då pocketen nyligen har givits ut. Jag har länge haft ögonen på den och föreslog den som Bokklubbsbok, vilket jag är tacksam för; det fanns mycket att uppröras över och diskutera!

Syster öppnade med orden: Det finns ingenting jag gillar med den här boken, jag stör mig på karaktärerna, jag stör mig på storyn i bemärkelsen att man vet att det här kommer inte gå väl. Jag avskyr den, men den kryper under huden på ett sätt som få böcker har gjort, jag drömde till och med om den på nätterna och jag ger den högsta betyg!

Detta är en historia om två systrar, där lillasystern Marina är slackern som inte vet vad hon vill. Hon lyckas aldrig komma till avslut med universitetsstudier och relationen med pojkvännen är svävande. Stella däremot är den ordentliga, ständigt lätt förebrående gentemot Marina över hennes oförmåga att ta tag i sin situation. Den enda revolten Stella har gjort är att lämna ett tryggt förhållande för att leva med författaren Gabriel.

Marina kommer och hälsar på dem i hans morföräldrars gamla hus en varm sommar och allt verkar vara en idyll. Skenbar ska det visa sig. Det pågår någonting under ytan mellan Stella och Gabriel som Marina börjar känna sig illa till mods över. Men hon kan inte prata med Stella om det; kontakten mellan systrarna är ytlig, de når inte varandra och dessutom börjar Marina känna en stark attraktion till Gabriel.

Jag håller med min syster, att läsa Den drunknade är en frustrerande och otäck upplevelse. Det finns en scen där Martina går omkring i trädgården och av någon anledning lyfter på bladen på en frodig, grönskande krasse. Undertill är det alldeles tjockt av svarta bladlöss och hon släpper äcklad bladen. Det känns som en bra metafor för berättelsen i stort. Det är inte mycket som sägs rent ut, men man känner av mörka underströmmar och en smygande psykologisk spänning från första sidorna. Trots att boken bara är 170 sidor lång och har ett minimalistiskt uttryck, så har Bohman lyckats fylla den med ett innehåll som påverkar, kanske rentav drabbar en, och jag kunde knappt sluta läsa.

Det här känns som en stark debut som står för sig själv, men ska jag jämföra Bohman med någon så tycker jag att Marie Hermansson ligger nära till hands. Det är det avskalade, det mystiska och inte självklart lyckliga slutet som känns som gemensamma nämnare.

En av invändningarna man kan ha, som en av bokklubbens medlemmar gav uttryck för, var att hon inte fick tillräckligt mycket information för att kunna bli så berörd. Jag kan hålla med om att det är mycket som förblir osagt och som ligger och skaver hos mig som läsare. Men samtidigt undrar jag om inte just detta är det geniala som gör att boken stannat kvar i mina tankar länge efteråt?

Många är det som har läst och recenserat Den drunknade, t.ex. Bokhora Calliope, Bokomaten och Dagens Bok.



Kommentarer:
Tyckte också att den var fantastisk. Hoppas på ny Bohman snart!
 
...och när du jämför med Hermansson kan jag inte låta bli att bli sugen på att läsa boken!
 
ja, men Hermansson är väl en jättebra jämförelse! Båda gillar de det där suggestiva, lugna tempot där saker förblir outtalade men verkligen kryper under skinnet på en ändå. Hoppas också Bohamn kommer med något nytt, den här fortfarande bra fast i mig som något av det bättre jag läst senaste året trots att det var ett tag sedan.
 
Jag älskade Bohmans bok! Håller också med om att Hermansson är en bra jämförelse. Hennes böcker brukar också ha något lite kusligt över sig. Har du förresten läst Hermanssons senaste? Det har inte jag gjort.
 
Nej, jag vet inte varför jag inte köpte Hermansson på bokmässan då jag fortfarande fick köpa böcker. Nu ska jag inte samla på mig mer på ett halvår, men till våren kanske pocketen har kommit :)
 
Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]





<< Startsida

Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014 augusti 2014 september 2014 oktober 2014 november 2014 december 2014 januari 2015 februari 2015 mars 2015 april 2015 maj 2015 juni 2015 juli 2015 augusti 2015 september 2015 oktober 2015 november 2015 december 2015 januari 2016 februari 2016 mars 2016 april 2016 maj 2016 juni 2016 juli 2016 augusti 2016 september 2016 oktober 2016 november 2016 december 2016 januari 2017 februari 2017 april 2017 maj 2017 juni 2017 juli 2017 augusti 2017 september 2017 oktober 2017 november 2017 december 2017 januari 2018 februari 2018 mars 2018 april 2018 maj 2018 juni 2018