Historien tar vid där Bedragen slutade: Cecilia och John ligger i skilsmässa efter hans otrohet och hon försöker hantera sitt nya liv som varannan-veckas-morsa med varierande resultat. Hon får visst stöd av sina systrar och jobbet som barnmorska är en livlina i tillvaron. Så sker en rad otäcka överfall på kvinnor kvällstid och en dag är tonårsdottern till hennes kollega Louise borta. Finns det något samband mellan överfallen och Vendelas försvinnande? Cecilia ska komma att bli mer insyltad än hon kan ana.

Jag hade sett fram emot den här boken, men det dröjde inte länge förrän jag tröttnade rejält och jag funderar på varför. Jag tycker bäst om avsnitten när Cecilia Lund är på jobbet. Det är rutiner, starka känsloögonblick och vardagsdramatik (och ovanlig dramatik också för den delen eftersom Janouch verkar känt behov av att skruva till det lite, vilket bara blir överdrivet), men i det stora hela fint beskrivet. Jag kan också köpa Cecilias och Johns nya trevande relation till varandra med alla känslosvall, bortsett en otroligt pinsamt beskriven scen där Cecilia står och fantiserar om sin ex-man i duschen:

Hello Harlekin och skämskudde på en och samma gång. Häpnadsväckande lulligt skrivet av en av Sveriges främsta sexualrådgivare!

Men åter till sak. Det jag skulle säga är att Janouch slutligen tappar mig vid de unga tjejerna som "får nog". Jag känner att modebloggar-Alexandra, tonårsmamma-Vendela och Maja inte når mig. Jag blir känslomässig av förlossningsscener och skilsmässodike, men hämnartrion lämnar mig tämligen oberörd. Jag tror det beror på att jag känner att Janouch är övertydlig med sitt syfte (skriva en bok om flickors utsatthet och lägga ännu en vinkling på systerskap) och att tjejerna mer eller mindre blir verktyg för att illustrera detta än levande karaktärer.

Besviken lägger jag ifrån mig Systerskap. Det blir nog ingen mer Cecilia Lund för mig på ett tag.